En lättläst bok inledde kvällens värdinna sina funderingar kring boken och jag tror alla stämde
in. Men jag tänkte mig nog något annat, fortsatte hon. Det som var intressant var tidsandan från sent 1940-tal som var så bra beskrivet fast det hände inte så mycket, en bra bok men I kände sig ändå lite kluven till den.
Nästa talare, PAN tyckte mycket om boken, boksyster I som valt boken läser som vi vet väldigt mycket facklitteratur och det kändes som ett oväntat val av bok tyckte PAN som tyckte mycket om valet. Intressant att läsa om en helt annan del av världen och denna titel gjorde att intresset väcktes för författarinnans första titel (Det som återstår, skribentens kommentar).
Å gillade de fantastiska miljöbeskrivningarna men fann handlingen en smula seg – den tog sig emellertid och även om slutet inte var till belåtenhet så var ändå det sammantagna omdömet av boken bra.
N tyckte också om boken, man ville verkligen veta vad som skulle hända, något som förvånade var detta ständiga sittande med drinkar i tid och otid! Att handlingen var lite långsam instämde N också i, ändå hände det mycket på något vis under ytan.
Lib fann boken också bra, det är bra sekvenser, som ögonblicksbilder som författaren levererar stilsäkert, förflyttningen till tiden efter andra världskriget känns äkta, personerna likaså. Det lite gåtfulla slutet gör att man funderar lite.
B tyckte att författaren byggde upp romanen bra trots att det inte hände någonting, en känsla av att det lite för ofta lämnades åt läsaren att knyta ihop – men det är ändå en bra bok, hade dock en annan föreställning om vad boken skulle handla om och det instämde vi alla i. Baksidestexten utlovar något helt annat så den var en rätt dålig saluföring av bokens innehåll.
Boken kändes filmisk och vi kunde inte låta bli att fundera på hur den skulle te sig som film, genast ville vi rollbesätta de olika rollerna – gärna lite danska skådespelare, för danskan som blandas in gör texten så mycket mer levande. Vi hade alla reagerat på att man fick veta så lite om de olika karaktärerna men ju mer vi talade om texten desto mer kändes det som att flera pusselbitar lades ihop till bilder där de olika personligheterna tog form.
Det är det som är så spännande med att tala om vad man har läst, plötsligt tar min läsupplevelse ett nytt kliv, tillsammans med andras läsupplevelse.
Vi pratade också mycket om de olika personernas värdegrund och hur man ibland som läsare vill att de personer man favoriserar ska ha en vettig sådan. Och hur frustrerad man blir när de inte har det!
Systrarna Elly och Annies förhållande behövde också en egen diskussion – vi blev inte kloka på hur de egentligen hade det tillsammans. Hänvisade som de är åt varandra och ändå så olika som personer skapar det en spänd stämning mellan dem som kommer och går boken igenom. Annies nya liv som nygift står i skarp kontrast till Ellys försök till att hitta sitt ”nya jag” och ger berättelsen ett bra driv. Elly kan liksom inte dela sina innersta tankar med sin syster och blir därför ensam med sina grubblerier.
Vi tyckte först att vi inte fått veta så mycket om systrarna men under vårt samtal kom vi på att i små, små ögonblicksbilder hade vi ju ändå fått veta lite om deras liv tillsammans före resan, barndomen och uppväxten hemma i Göteborg tillsammans med deras far.
Óch så hoppades vi alla på att Elly skulle möta kärleken i Niels men deras minst sagt komplicerade förhållande där Niels brottas med sin homosexualitet och rädsla för att avslöjas gör det omöjligt. Flera av boksystrarna tyckte att slutet blev för kort trots allt dramatik – och som vanligt ville vi veta mer ;)
söndag 27 november 2011
söndag 13 november 2011
Boksystrarna var på bio
På vår att-göra-lista har denna höst funnits biobesök! Självfallet ville vi alla se filmen En dag!
En av boksystrarna fick förhinder annars var vi samlade i biografmörkret.
Som alltid ett litet risktagande att se filmen av en bok man gillar - blir det ok? Har man fått med det viktigaste?
Jorå, boksystrarna var nöjda. Visst, som boken blev det inte (varför båtluffen i Grekland är utbytt till bilresa i Frankrike fattar vi inte) men boksystrarna ger godkänt.
Jag tillåter mig att citera en boksyster; en feelgood-film.... fast ändå inte.
En av boksystrarna fick förhinder annars var vi samlade i biografmörkret.
Som alltid ett litet risktagande att se filmen av en bok man gillar - blir det ok? Har man fått med det viktigaste?
Jorå, boksystrarna var nöjda. Visst, som boken blev det inte (varför båtluffen i Grekland är utbytt till bilresa i Frankrike fattar vi inte) men boksystrarna ger godkänt.
Jag tillåter mig att citera en boksyster; en feelgood-film.... fast ändå inte.
När boksystrarna läste Emma och Uno
Inför denna bok hade boksystrarna förväntningar, kanske rent av höga förväntningar. Kvällens värdinna tyckte inte att boken levde upp dessa och flera stämde in. Seg var en upplevelse av texten och brister i berättelsen om de egentligen hade det en annan. Här var boksystrarna eniga, någon stor läsupplevelse blev det inte. Trots en bitvis oengagerad läsning kunde vi alla finna viktiga saker att diskutera, flera av oss hade känt stor irritation över Uno i boken och dragit paralleller till boken En dag - kopplingar till den självupptagna mannen kan man tänka...Känns som det saknas något i berättelsen som en boksyster sa, man saknar att det liksom inte blir en tydlig kärleksroman. Å andra sidan känns det som att författaren inte vill brodera ut för mycket om själva kärleken.
I vår diskussion kunde vi inte gå förbi de ständiga flyttningarna av den delade familjen hela tiden och en boksyster kunde inte låta bli att göra kopplingar till sitt eget liv, ständiga flyttar och så den märkliga förmågan att bygga luftslott om att det ska bli bättre någon annanstans - som det känns att Emma gör i boken.
Det märkliga distansförhållandet mellan Emma och Uno och tiden de levde i diskuterades livligt liksom förhållandet mellan Emma och alla barnen. Emmas slit att hela tiden göra allt för sina barn är naturligtvis viktigt att få komma fram i boken men periodvis kunde man nästan känna att det blev på något vis för mycket av alla käcka upptåg och glädjeskutt som företogs. Man vill ryta i åt Uno som kommer undan sitt ansvar.
En boksyster tyckte det tog väldigt lång tid att läsa boken och flera stämde in, det blir på något vis för mycket av Uno och det känns inte som kärlek (på tal om bokens undertitel; - visst var det kärlek).
Sammanfattningsvis; en fascinerande historia om ett märkligt äktenskap men lite tradigt berättat, stolpigt och man kan saknar miljöbeskrivningar. Bäst blir det när författaren broderar ut texten och kanske vinsten är att det är ett verkligt levnadsöde, en sann berättelse.
I vår diskussion kunde vi inte gå förbi de ständiga flyttningarna av den delade familjen hela tiden och en boksyster kunde inte låta bli att göra kopplingar till sitt eget liv, ständiga flyttar och så den märkliga förmågan att bygga luftslott om att det ska bli bättre någon annanstans - som det känns att Emma gör i boken.
Det märkliga distansförhållandet mellan Emma och Uno och tiden de levde i diskuterades livligt liksom förhållandet mellan Emma och alla barnen. Emmas slit att hela tiden göra allt för sina barn är naturligtvis viktigt att få komma fram i boken men periodvis kunde man nästan känna att det blev på något vis för mycket av alla käcka upptåg och glädjeskutt som företogs. Man vill ryta i åt Uno som kommer undan sitt ansvar.
En boksyster tyckte det tog väldigt lång tid att läsa boken och flera stämde in, det blir på något vis för mycket av Uno och det känns inte som kärlek (på tal om bokens undertitel; - visst var det kärlek).
Sammanfattningsvis; en fascinerande historia om ett märkligt äktenskap men lite tradigt berättat, stolpigt och man kan saknar miljöbeskrivningar. Bäst blir det när författaren broderar ut texten och kanske vinsten är att det är ett verkligt levnadsöde, en sann berättelse.
lördag 10 september 2011
En favorit
Lästips från lördagens DN; Boklördag 10 september! Läs om en av våra favoritförfattare Chimamanda Ngozi Adichie!
fredag 2 september 2011
När boksystrarna läste En dag
Äntligen höst och bokcirkelträff! Höstens första möte och till denna träff har vi läst En dag av David Nicholls.
Värdinnan tog till orda (och tycktes aldrig vilja sluta….) Mitt första intryck var att jag blev lite irriterad, kände mig oroad att detta skulle bli en känslosam ”chicklittare” men ganska så snart drogs jag in i boken och fångades av texten, blev berörd. Jag gillade alla ”tidsbevis”, de är underbara, författaren är skicklig på att fläta in kläder, musik, platser, uttryck och stämningar från t ex sent 80-tal och framåt.
I Emma kan man bitvis känna igen sin egen 20-åring, och samtliga boksystrar var eniga om att man tycker omedelbart om Emma och att hennes personliga utveckling är intressant att läsa. Dexter däremot kastas man mellan att tycka om och tycka illa om, men trots allt tar man honom till sitt hjärta men det är på sätt och vis lite Emmas förtjänst …
En boksyster tyckte att det var på tok för mycket dialog i början men drogs snart in i berättelsen och blev fast, gillade att det faktiskt var så mycket humor!
Det var flera som påpekade, just att det bitvis är en riktigt rolig bok, varpå flera olika scener ur boken var tvungna att luftas med de samlade boksystrarna.
En scen som vi kom att tala om som däremot inte var rolig utan mer smärtsam att läsa var när Dexter är ensam med ansvaret om sin lilla dotter. Ett synnerligen jobbigt kapitel att sig igenom och vi hade inga svårigheter att reflektera kring detta, mer som mammor än som objektiva läsare…..
Greppet att berätta med bara nedslag i en dag per år gillades av hela gruppen, det ger ett bra driv. Tidsandan är som sagt bra återgiven och det gör ingenting att man inte får veta precis allt som hänt mellan varje år. Det är till och med lite befriande skönt att författaren vågar utelämna en del händelser som skulle ha kunnat uppfattas som självklara bitar i berättelsen och kanske lite ”publikfriande” som t ex deras bröllop.
Jo, det är bra uttryckte en boksyster men fortsatte; jag störde mig lite på att det blev så väldigt många förvecklingar, den kändes verklig men så är det väl ändå inte i verkliga livet…
En annan boksyster kände igen sig väldigt mycket i texten, boken gjorde ett mycket starkt intryck och hon kunde göra många kopplingar till sitt eget liv.
Alla dessa val man gör och förresten också icke-val, när man bara låter saker hända fast man egentligen vill något helt annat.
Vi kunde enas om att Emma är som person alldeles för snäll, alla boksystrar hade det emellanåt svårt med Dexter och hans rätt dysfunktionella familj kunde man ju också surra om rätt mycket...
Mediasvängen som han är verksam i en tid känns också rätt övertygande beskrivet, en del riktigt lustiga typer som dyker upp där.
Att följa karaktärer under lång tid är kul att läsa och Emmas sökande efter en egen väg tar minst sagt lång tid, hon gör många val, eller som sagt icke-val – bara låter saker hända och som en boksyster sa "man gör konstiga saker när man inte mår så bra…."
Att som läsare få veta hur båda känner och ändå bara sitta brevid utan att kunna påverka vars som alltid intressant. Brev som skrivs men aldrig når sin läsare, missförstånd, märkliga destruktiva förhållanden… boksystrarna uppehöll sig vid flera olika scener. Som t ex att vi upplevde någon slags revansch för Emma när Dexter får sig en tankeställare när de ses i Paris, han tar henne alldeles för mycket för given.
Vänskapen var också något som vi behövde prata om, vänskapen som finns där hela tiden mellan Emma och Dexter.
Och så till sist bokens slut….. som frambringade en del känslor;
Nej, det kan inte vara sant som en boksyster sa. Det känns så otroligt definitivt och så underligt.
Slutet är oväntat men ändå så fick man lite underliga vibbar under läsningen. En syster hade desperat bankat till boken för man ville ju inte att det skulle gå så där….
När väl slutet är ett faktum är det ändå bra på något märkligt vis, bra att man också inte släpper taget om Dexter genast, att man fick veta mer om hur hans liv artade sig. Lite, lite ljus där trots allt…. Det är inte bara slutet som sådant som känns sorgligt utan detta ständiga flöde av tid som rinner undan…. Det känns väldigt vemodigt men så är ju livet.
Det är en bra kärleks- och relationsroman och slutet var oväntat man hoppades ju ändå på (och kanske faktiskt förutsatte) något slags ett happy end, ändå sa en syster.
Vi andra instämde och så funderade vi på hur annorlunda det skulle ha kunnat bli om de hade fått ordning på sitt förhållande lite tidigare…
Innan uppbrott hann också några boksystrar med några korta presentationer av ”sina” tidigare jul- och sommarböcker. Vi pratade Utrensing av Oksanen, Vinteräpplen av Sundström, Jag och Mr Tourette av Sandstrak och Skynda att älska av Schulman
Värdinnan tog till orda (och tycktes aldrig vilja sluta….) Mitt första intryck var att jag blev lite irriterad, kände mig oroad att detta skulle bli en känslosam ”chicklittare” men ganska så snart drogs jag in i boken och fångades av texten, blev berörd. Jag gillade alla ”tidsbevis”, de är underbara, författaren är skicklig på att fläta in kläder, musik, platser, uttryck och stämningar från t ex sent 80-tal och framåt.
I Emma kan man bitvis känna igen sin egen 20-åring, och samtliga boksystrar var eniga om att man tycker omedelbart om Emma och att hennes personliga utveckling är intressant att läsa. Dexter däremot kastas man mellan att tycka om och tycka illa om, men trots allt tar man honom till sitt hjärta men det är på sätt och vis lite Emmas förtjänst …
En boksyster tyckte att det var på tok för mycket dialog i början men drogs snart in i berättelsen och blev fast, gillade att det faktiskt var så mycket humor!
Det var flera som påpekade, just att det bitvis är en riktigt rolig bok, varpå flera olika scener ur boken var tvungna att luftas med de samlade boksystrarna.
En scen som vi kom att tala om som däremot inte var rolig utan mer smärtsam att läsa var när Dexter är ensam med ansvaret om sin lilla dotter. Ett synnerligen jobbigt kapitel att sig igenom och vi hade inga svårigheter att reflektera kring detta, mer som mammor än som objektiva läsare…..
Greppet att berätta med bara nedslag i en dag per år gillades av hela gruppen, det ger ett bra driv. Tidsandan är som sagt bra återgiven och det gör ingenting att man inte får veta precis allt som hänt mellan varje år. Det är till och med lite befriande skönt att författaren vågar utelämna en del händelser som skulle ha kunnat uppfattas som självklara bitar i berättelsen och kanske lite ”publikfriande” som t ex deras bröllop.
Jo, det är bra uttryckte en boksyster men fortsatte; jag störde mig lite på att det blev så väldigt många förvecklingar, den kändes verklig men så är det väl ändå inte i verkliga livet…
En annan boksyster kände igen sig väldigt mycket i texten, boken gjorde ett mycket starkt intryck och hon kunde göra många kopplingar till sitt eget liv.
Alla dessa val man gör och förresten också icke-val, när man bara låter saker hända fast man egentligen vill något helt annat.
Vi kunde enas om att Emma är som person alldeles för snäll, alla boksystrar hade det emellanåt svårt med Dexter och hans rätt dysfunktionella familj kunde man ju också surra om rätt mycket...
Mediasvängen som han är verksam i en tid känns också rätt övertygande beskrivet, en del riktigt lustiga typer som dyker upp där.
Att följa karaktärer under lång tid är kul att läsa och Emmas sökande efter en egen väg tar minst sagt lång tid, hon gör många val, eller som sagt icke-val – bara låter saker hända och som en boksyster sa "man gör konstiga saker när man inte mår så bra…."
Att som läsare få veta hur båda känner och ändå bara sitta brevid utan att kunna påverka vars som alltid intressant. Brev som skrivs men aldrig når sin läsare, missförstånd, märkliga destruktiva förhållanden… boksystrarna uppehöll sig vid flera olika scener. Som t ex att vi upplevde någon slags revansch för Emma när Dexter får sig en tankeställare när de ses i Paris, han tar henne alldeles för mycket för given.
Vänskapen var också något som vi behövde prata om, vänskapen som finns där hela tiden mellan Emma och Dexter.
Och så till sist bokens slut….. som frambringade en del känslor;
Nej, det kan inte vara sant som en boksyster sa. Det känns så otroligt definitivt och så underligt.
Slutet är oväntat men ändå så fick man lite underliga vibbar under läsningen. En syster hade desperat bankat till boken för man ville ju inte att det skulle gå så där….
När väl slutet är ett faktum är det ändå bra på något märkligt vis, bra att man också inte släpper taget om Dexter genast, att man fick veta mer om hur hans liv artade sig. Lite, lite ljus där trots allt…. Det är inte bara slutet som sådant som känns sorgligt utan detta ständiga flöde av tid som rinner undan…. Det känns väldigt vemodigt men så är ju livet.
Det är en bra kärleks- och relationsroman och slutet var oväntat man hoppades ju ändå på (och kanske faktiskt förutsatte) något slags ett happy end, ändå sa en syster.
Vi andra instämde och så funderade vi på hur annorlunda det skulle ha kunnat bli om de hade fått ordning på sitt förhållande lite tidigare…
Innan uppbrott hann också några boksystrar med några korta presentationer av ”sina” tidigare jul- och sommarböcker. Vi pratade Utrensing av Oksanen, Vinteräpplen av Sundström, Jag och Mr Tourette av Sandstrak och Skynda att älska av Schulman
Sommaravslutningen i maj månad
I maj träffades boksystrarna för en sommaravslutning, den tilldrog sig på en trevlig restaurang och det blev mycket prat om kommande semestrar och ledighet men självfallet också böcker.
Till denna träff hade vi inte läst någon bok utan passade istället på att tipsa varandra om bra läsning inför sommardagarna. Självfallet blev det också utdelning av en sommarbok! Se listan här intill!
Till denna träff hade vi inte läst någon bok utan passade istället på att tipsa varandra om bra läsning inför sommardagarna. Självfallet blev det också utdelning av en sommarbok! Se listan här intill!
lördag 13 augusti 2011
One Day - Official Trailer [HD]
Hallå i sensommaren! Har ni sett trailern för filmen baserad på "En dag"? Om inte, tjuvkika här. Verkar luta åt att de kära boksystrarna ska göra ett biobesök eller- vad säger ni?
tisdag 21 juni 2011
Yarden
Så är vi framme vid vårens sista boksysterträff och där fick kvällens värdinna börja med att redovisa sin julklappsbok; Kärleken till Frank som enligt boksyster Å var en otroligt bra bok – en läsupplevelse. Å berättade kortfattat om handligen som är förlagd till 1900-talets början. En komplicerad kärlekshistoria med stor uppoffring för den kvinnliga huvudpersonen. Ett hett sommarbokstips till övriga boksystrar!!!!
Till denna träff var det Yarden av Kristian Lundberg som boksystrarna läst. Någon i sällskapet hade fått dispens att avstå då studierna sugit precis all kraft!!!! Men snart därpå fick vi alla ta del av en bokrapport via mejl - bra gjort!!! Här följer uppfångade kommentarer från vår bokdiskussion.
Snart kom vi att diskutera märkliga jobb och miserabla arbetsförhållanden… och till sist frågan; skulle man rekommendera boken? Hmmm, jo, den väcker ju diskussion – det finns mycket att tala om.
Avslutningsvis summerade vi vad vi läst detta första år med bokcirkeln. Vi kunde konstatera att blandningen har det inte varit något fel på!!! Roliga diskussioner och olika infallsvinklar.
Böcker man talar om får ett nytt liv.
Till denna träff var det Yarden av Kristian Lundberg som boksystrarna läst. Någon i sällskapet hade fått dispens att avstå då studierna sugit precis all kraft!!!! Men snart därpå fick vi alla ta del av en bokrapport via mejl - bra gjort!!! Här följer uppfångade kommentarer från vår bokdiskussion.
- På många vis en bakvänd klassresa, hade önskat läsa mer om hans barndom, trodde det skulle bli mer av det. Klart läsvärd men inte så fantastiskt bra. Utelämnande men en känsla av att han överdrev emellanåt…
- Ganska deprimerande… uppfattade den som trög emellanåt och intressant i vissa delar. Helt klart en annorlunda värld som man inte kunde undgå att bli berörd av. Otroliga saker som händer….
- Arggh, jag har börjat i den här 4 gånger! FYRA! Ointressant men jag trodde jag skulle få mera…. Vill ha förklaringar och fick ingen kläm på berättelsen… men beskrivningen av barnfattigdomen berörde så klart!!!
- När jag bläddrade tillbaka blev den ändå lite bättre… Barnfattigdomen är ju verklighet för många barn… men den fångade en inte riktigt som läsare.. nja, den var så där…
- Jag tycker den var bra på ett annorlunda sätt, gillade hans språk, den var skön att läsa, väldigt lättläst och jag läste den lite uppdelat… man måste försätta sig i en viss stämning för att läsa den… helt klart barnfattigdomen som berörde starkt… och på tal om klassresa; varför gör han denna klassresa? Och arvet får ju ingen förklaring! Störde mig på att jag inte fick något sammanhang kring det som beskrevs som en klassresa… jobbigt tema men upplevde det inte som deprimerande men vilket tragiskt öde.
- Stark berättelse man börjar undra vem han är, vad har han för bakgrund? Bra när han gör nedslag och man får lära känna människorna runt omkring, men det blir hela tiden så flyktigt. Både bokens svaghet och styrka märkligt nog. Man vill veta mer men formatet tillåter inte det. Det är liksom inte meningen.
Snart kom vi att diskutera märkliga jobb och miserabla arbetsförhållanden… och till sist frågan; skulle man rekommendera boken? Hmmm, jo, den väcker ju diskussion – det finns mycket att tala om.
Avslutningsvis summerade vi vad vi läst detta första år med bokcirkeln. Vi kunde konstatera att blandningen har det inte varit något fel på!!! Roliga diskussioner och olika infallsvinklar.
Böcker man talar om får ett nytt liv.
Bergets döttrar
Noteringar från en bokträff i maj då systrarna hade läst Bergets döttrar av Anna Jörgensdotter.
Här hade vi en berättelse med klart kvinnofokus även om det självfallet figurerar män i berättelsen.
Vad tyckte då boksystrarna?
Kvällens värdinna fick inleda som tyckte det var intressant att bli påmind om misären, bra språk och så finns det finns en trovärdighet i berättelsen. Bra när det är många personer att följa.
Lättläst utropade en annan boksyster. Det tysta och det karga kommer fram väl och författaren är duktig på att skildra något som är ”förr i tiden” men egentligen inte så förfärligt långt tillbaka i tiden. En av deltagarna pekade på de olika relationerna i romanen; både det som sägs och så allt det som aldrig blir sagt… här kunde läsaren göra egna kopplingar till sin egen familj. Känslan av att man strävar på är stark i boken, vi diskuterade den sociala kontrollen och så en snabb jämförelse med dagens samhälle där det ska vara lycka hela tiden till 100 % - är det ett nutida påfund? Här var det lätt att komma in på intressanta stickspår.
Från ett annat håll kom upplevelsen att boken var lite trög…och att man funderade mycket på hur männen beskrivs och att de var så mycket mer fria att göra vad de ville, att flera av männen i romanen genomgår en slags förvandling där deras personligheter tar sig mer otäcka, elaka former.
En boksyster uttryckte sitt gillande över romaner i allmänhet som utspelar sig i en annan tid och det blev ett samstämmigt hummande av gillande.
Nog var det många händelser och karaktärer som satte spår inflikade ytterligare en boksyster, romanen som helhet gav många bilder och händelser att fundera över under läsningen. Just det sociala arvet, den lågmälda beskrivningen av den ständigt närvarande sociala kontrollen och det karga som präglade de olika personerna var romanens stora behållning. Lägg också till en annan av romanens styrka: att beskriva det som aldrig blir sagt.
Så bjöds det (förutom god mat och sötsaker) på högläsning! En av deltagarna läste högt ur romanen… så bra – det borde vi göra oftare….
Här hade vi en berättelse med klart kvinnofokus även om det självfallet figurerar män i berättelsen.
Vad tyckte då boksystrarna?
Kvällens värdinna fick inleda som tyckte det var intressant att bli påmind om misären, bra språk och så finns det finns en trovärdighet i berättelsen. Bra när det är många personer att följa.
Lättläst utropade en annan boksyster. Det tysta och det karga kommer fram väl och författaren är duktig på att skildra något som är ”förr i tiden” men egentligen inte så förfärligt långt tillbaka i tiden. En av deltagarna pekade på de olika relationerna i romanen; både det som sägs och så allt det som aldrig blir sagt… här kunde läsaren göra egna kopplingar till sin egen familj. Känslan av att man strävar på är stark i boken, vi diskuterade den sociala kontrollen och så en snabb jämförelse med dagens samhälle där det ska vara lycka hela tiden till 100 % - är det ett nutida påfund? Här var det lätt att komma in på intressanta stickspår.
Från ett annat håll kom upplevelsen att boken var lite trög…och att man funderade mycket på hur männen beskrivs och att de var så mycket mer fria att göra vad de ville, att flera av männen i romanen genomgår en slags förvandling där deras personligheter tar sig mer otäcka, elaka former.
En boksyster uttryckte sitt gillande över romaner i allmänhet som utspelar sig i en annan tid och det blev ett samstämmigt hummande av gillande.
Nog var det många händelser och karaktärer som satte spår inflikade ytterligare en boksyster, romanen som helhet gav många bilder och händelser att fundera över under läsningen. Just det sociala arvet, den lågmälda beskrivningen av den ständigt närvarande sociala kontrollen och det karga som präglade de olika personerna var romanens stora behållning. Lägg också till en annan av romanens styrka: att beskriva det som aldrig blir sagt.
Så bjöds det (förutom god mat och sötsaker) på högläsning! En av deltagarna läste högt ur romanen… så bra – det borde vi göra oftare….
tisdag 5 april 2011
När boksystrarna läste Barbery
Här är en boksyster som slarvat och inte noterat från boksystrarnas förra möte. Bot och bättring!
Vår marsträff inleddes med att en av boksystrarna berättade om sin julklappsbok från vår julavslutning i december; en bok vars handling tilldrar sig i Västindien. Huvudpersonen hamnar som liten flicka hos en kvinna som blir hennes extramamma. I korthet kretsar berättelsen kring flickans sökande om sin bakgrund och boken var bra men något svårläst och krävde koncentration ansåg boksystern som läst Desirada av Maryse Condé.
Denna träff handlade sedan om Igelkottens elegans av Muriel Barbery och här var vi rätt enade om att det var bra upphaussat kring denna bok. Var den så bra som alla säger?
Näe, jättetråkig, gammalmodig sa en boksyster. Och om huvudpersonen Renée tyckte många att det var trist att hon måste "göra om sig" för att duga. Varför får hon inte vara bildad? Hon sätter sig i en roll och delar in alla i olika fack - inget roligt att läsa.
Just det filosofiska inslaget var det flera som tyckte var tungt att läsa, för att inte säga tråkigt. Och att det var först när den japanska mannen kom in i handlingen som berättelsen tog fart.
Flickan Paloma rådde det delade meningar om; några bokssystrar var förtjusta i Paloma och föredrog att läsa de kapitlen där hon var huvudperson. Några i bokcirkelgänget var inte lika begeistrade och fann Paloma mest tröttsam men det fina med boksamtal är att man kan få nya perspektiv på texten och dess personligheter och blev det utrymme för diskussion om Paloma och hennes besök hos mammans egna psykolog. Och visst var det roligt att läsa om Renées omhändertagande av Paloma som en boksyster påpekade. Vi fick tillfälle att fundera över vad författaren vill med sin text, för det var vi flera på som undrat över under läsningen.
En boksyster kände sig rent av allergisk gentemot boken och blev mest förbannad vid läsningen. Hur tråkigt får det bli hade hon frågat sig! Nja, inte jättetråkig men det tog tid innan berättelsen tog sig och läsningen kastade en av boksystrarna tillbaka till sina egna idéhistoriestudier på universitetet för rätt så länge sedan ;)
Och det som kändes tröttsamt var att Renée hela tiden nedvärderar sig själv, allt blir en hyllning till finkultur och kändes på något vis väldigt franskt.
Vår marsträff inleddes med att en av boksystrarna berättade om sin julklappsbok från vår julavslutning i december; en bok vars handling tilldrar sig i Västindien. Huvudpersonen hamnar som liten flicka hos en kvinna som blir hennes extramamma. I korthet kretsar berättelsen kring flickans sökande om sin bakgrund och boken var bra men något svårläst och krävde koncentration ansåg boksystern som läst Desirada av Maryse Condé.
Denna träff handlade sedan om Igelkottens elegans av Muriel Barbery och här var vi rätt enade om att det var bra upphaussat kring denna bok. Var den så bra som alla säger?
Näe, jättetråkig, gammalmodig sa en boksyster. Och om huvudpersonen Renée tyckte många att det var trist att hon måste "göra om sig" för att duga. Varför får hon inte vara bildad? Hon sätter sig i en roll och delar in alla i olika fack - inget roligt att läsa.
Just det filosofiska inslaget var det flera som tyckte var tungt att läsa, för att inte säga tråkigt. Och att det var först när den japanska mannen kom in i handlingen som berättelsen tog fart.
Flickan Paloma rådde det delade meningar om; några bokssystrar var förtjusta i Paloma och föredrog att läsa de kapitlen där hon var huvudperson. Några i bokcirkelgänget var inte lika begeistrade och fann Paloma mest tröttsam men det fina med boksamtal är att man kan få nya perspektiv på texten och dess personligheter och blev det utrymme för diskussion om Paloma och hennes besök hos mammans egna psykolog. Och visst var det roligt att läsa om Renées omhändertagande av Paloma som en boksyster påpekade. Vi fick tillfälle att fundera över vad författaren vill med sin text, för det var vi flera på som undrat över under läsningen.
En boksyster kände sig rent av allergisk gentemot boken och blev mest förbannad vid läsningen. Hur tråkigt får det bli hade hon frågat sig! Nja, inte jättetråkig men det tog tid innan berättelsen tog sig och läsningen kastade en av boksystrarna tillbaka till sina egna idéhistoriestudier på universitetet för rätt så länge sedan ;)
Och det som kändes tröttsamt var att Renée hela tiden nedvärderar sig själv, allt blir en hyllning till finkultur och kändes på något vis väldigt franskt.
lördag 22 januari 2011
Inte bara böcker
Kära boksysters alla medlemmar är varmt välkomna att sammanstråla för att se filmen Svinalängorna tisdag 25 januari! Information distribueras via mejlen! Väl mött!
När boksystrarna läste Ranelid
Bokcirkelns första träff 2011 har varit och medlemmarna var rejält på hugget och började prata bok så gott som redan i hallen hos värdinnan. Så snart vi ätit och druckit gott bänkade vi oss med varsin kopp kaffe alt. temugg för att riktigt fördjupa oss i Tusen kvinnor och en sorg av Björn Ranelid.
Flera av oss erkände direkt att det varit svårt att komma in i boken, de textpartier som är så typiska för Ranelid där det börjar likna någon slags lyrik, gjorde läsandet tungt. Här hördes flera röster att man som läsare varit beredd att slänga boken ifrån sig. Men så fanns det också delar av boken som var riktigt, riktigt bra och här var bokcirkelns medlemmar rörande överens. När Ranelid beskriver huvudpersonens uppväxtår och ungdomstid i ett svunnet Stockholm är boken riktigt bra och medryckande.
Ranelids ständiga omtagningar i berättelsen upplevde boksystrarna som v ä l d i g t ointressanta och att det drog ned läsupplevelsen.
Här följer ett axplock av alla kloka boksystrars funderingar från den trevliga kvällen;
- Åh, svårt att komma in i boken, jag ser ju Ranelid framför mig! (några höll med, andra kunde koppla bort författaren). Han har ju jättekvalitéer, det kan man inte bortse ifrån och boken känns ju högaktuell (sades med tanke på att boken tar upp ett framväxande mångkulturellt Sverige).
- Vad är det egentligen karln vill säga? (kunde flera stämma in i!) Ska man behöva vara hemmapsykolog när man läser...? Och berättelserna staplades för mycket på varandra. (här gjordes också intressanta kopplingar till Singoalla som protokollföraren missade att notera eftersom hon istället hängav sig åt diskussionen irl.)
Flera av boksystrarna kände sig tvungna att ta till kraftuttryck, hör här;
- Men va f*n är det här??!!
- Det är ju ingen ordning! (en boksyster retade sig på omkastningar och ständiga omtagningar).
- Svårt att komma in i - MEN det lossnade.
Och på tal om att undra vad författaren vill med sin text frågade vi oss; måste man vilja något? (Intressant fråga som vi för övrigt kanske borde ta med oss varje gång när vi läser??? skribentens notering.)
Bra svar från en syster blev; Nej, men det känns tunt.
Fler systrar;
- Kul att vi valde denna, det blev en anledning att läsa Ranelid - det har inte blivit av.
Han känns (som författare) påläst i sitt ämne. På det stora hela en bra bok.
- Behållningen är ungdomsåren!
Och någon utropade; Tack vare Ranelid är vi lite smartare!
Oundvikligt var också att komma in på författaren som person som för tillfället är aktuell i ett underhållnigsprogram på tv. Författaren som mediaperson avhandlades och i synnerhet just Ranelid som ju brukar sticka ut hakan i olika sammanhang. Lite tröttsamt att han ofta framställer sig själv som ett offer, som en boksyster sa och vi andra instämde.
En liten summering; bokcirkelns medlemmar kände sig nöjda att ha testat Ranelid - en bokcirkel utan en rejäl körare med en Ranelidroman är ingen riktig bokcirkel (obs humor). Några av boksystrarna skulle kunna tänka sig att läsa mer av Ranelid, andra var mer tveksamma och mer i behov av en rejäl paus från sagda författare. Intressant tyckte emellertid alla medlemmar att läsningen hade varit.
Och intressant är det hur boken, vilken bok man än talar om, får ett nytt liv i samband med att får prata om texten, personerna, handlingen och alla de funderingar som läsningen väcker.
Flera av oss erkände direkt att det varit svårt att komma in i boken, de textpartier som är så typiska för Ranelid där det börjar likna någon slags lyrik, gjorde läsandet tungt. Här hördes flera röster att man som läsare varit beredd att slänga boken ifrån sig. Men så fanns det också delar av boken som var riktigt, riktigt bra och här var bokcirkelns medlemmar rörande överens. När Ranelid beskriver huvudpersonens uppväxtår och ungdomstid i ett svunnet Stockholm är boken riktigt bra och medryckande.
Ranelids ständiga omtagningar i berättelsen upplevde boksystrarna som v ä l d i g t ointressanta och att det drog ned läsupplevelsen.
Här följer ett axplock av alla kloka boksystrars funderingar från den trevliga kvällen;
- Åh, svårt att komma in i boken, jag ser ju Ranelid framför mig! (några höll med, andra kunde koppla bort författaren). Han har ju jättekvalitéer, det kan man inte bortse ifrån och boken känns ju högaktuell (sades med tanke på att boken tar upp ett framväxande mångkulturellt Sverige).
- Vad är det egentligen karln vill säga? (kunde flera stämma in i!) Ska man behöva vara hemmapsykolog när man läser...? Och berättelserna staplades för mycket på varandra. (här gjordes också intressanta kopplingar till Singoalla som protokollföraren missade att notera eftersom hon istället hängav sig åt diskussionen irl.)
Flera av boksystrarna kände sig tvungna att ta till kraftuttryck, hör här;
- Men va f*n är det här??!!
- Det är ju ingen ordning! (en boksyster retade sig på omkastningar och ständiga omtagningar).
- Svårt att komma in i - MEN det lossnade.
Och på tal om att undra vad författaren vill med sin text frågade vi oss; måste man vilja något? (Intressant fråga som vi för övrigt kanske borde ta med oss varje gång när vi läser??? skribentens notering.)
Bra svar från en syster blev; Nej, men det känns tunt.
Fler systrar;
- Kul att vi valde denna, det blev en anledning att läsa Ranelid - det har inte blivit av.
Han känns (som författare) påläst i sitt ämne. På det stora hela en bra bok.
- Behållningen är ungdomsåren!
Och någon utropade; Tack vare Ranelid är vi lite smartare!
Oundvikligt var också att komma in på författaren som person som för tillfället är aktuell i ett underhållnigsprogram på tv. Författaren som mediaperson avhandlades och i synnerhet just Ranelid som ju brukar sticka ut hakan i olika sammanhang. Lite tröttsamt att han ofta framställer sig själv som ett offer, som en boksyster sa och vi andra instämde.
En liten summering; bokcirkelns medlemmar kände sig nöjda att ha testat Ranelid - en bokcirkel utan en rejäl körare med en Ranelidroman är ingen riktig bokcirkel (obs humor). Några av boksystrarna skulle kunna tänka sig att läsa mer av Ranelid, andra var mer tveksamma och mer i behov av en rejäl paus från sagda författare. Intressant tyckte emellertid alla medlemmar att läsningen hade varit.
Och intressant är det hur boken, vilken bok man än talar om, får ett nytt liv i samband med att får prata om texten, personerna, handlingen och alla de funderingar som läsningen väcker.
tisdag 18 januari 2011
Utrensning
Sofi Oksanens "Utrensning", som flera i bokcirkeln har läst, skrevs ursprungligen som pjäs. Nu sätts den upp på bland annat Stockholms stadsteater och fick en finfin recension i DN. Den 5 april kl 19 visas pjäsen via arrangörsföreningen Karil på Sagateatern i Linköping. Kan det finnas utrymme i almanackan också för en pjäs till våren för bizzy bokslukare? Tål att undersökas.
torsdag 13 januari 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)