Babel - boksystrarna testar att vara studiopublik

En rätt vanlig onsdag i maj och de senaste dagarnas kyliga väder ligger kvar även om det känns som att det är på väg lite äkta vårvärme snart.

Nja, riktigt vanlig onsdag är det ju inte. Kära boksysters medlemmar har tagit ledigt från jobb och vardag för att testa att vara studiopublik i det litterära tv-programmet Babel.

Med en trevlig tågresa och snabblunch bakom oss kände vi en rejäl förväntan i luften inför vår debut som studiopublik.

Gästerna i "vårt" program var Marisha Pessl, Micael Dahlén samt Erik Niva och efter avslutat uppdrag som studiopublik (vi skötte oss bra och applåderade på rätt ställe) var samtliga bokcirkelmedlemmar smått höga på både bok-boost och upplevelsen i sig. Det enda rätta var att söka upp ett kafé, sitta ned en lång stund och summera.

Alla valde höjdpunkter, detaljer man gillat, saker man tänkt på och vad som var mest intressant och här finns endast ett axplock från vår kafédiskussion.

Vi kunde snabbt konstatera att det varit en intressant blandning i programmet, vilket var kul, gästerna och deras författarskap var sinsemellan verkligen olika.

Och något överraskande var det just Erik Niva eller "fotbollskillen" som han kom att heta i vår diskussion, som vi hela tiden återkom till i vårt eftersnack.

Petra; välja? ja - då måste det ju bli fotbollskillen.

- Hm svårt att välja, måste man? sa Åsa men det stämmer, just det samtalet fick man ut mest av!

Pernilla: Mmm, ja fotbollskillen var intressant! Att man kan skriva så om fotboll och verkligen se samhället genom sporten! 

Ingrid: Jag håller med men även intervjun med Dahlén var intressant, han är ju en rätt speciell personlighet - kanske man kände att programledaren var mer intresserad av Dahlén som person?

- Ja, han var ju häftig, menade Pernilla och idel instämmande hummande från boksystrarna runt bordet.

Beth som har Pessl som en av sina favoritförfattare tyckte det var en rejäl bonus att just den författaren var med i dagens program, blev överraskad av att finna sig välja fotbollskillen som en toppunkt. 

- Tror ni vi fixar att läsa någon av hans titlar? undrade Pernilla.

Vilket boksystrarna inte ställde sig helt främmande till.

Och, fortsatte Petra, visst blir man intresserad av att läsa Jakarandaträdets barn av Sahar Delijani som var ett inslag i programmet?!

Bifall från samtliga boksystrar, den titeln skrivs upp på vår att-läsa-lista!
Att som bokcirkel åka på vad man väl kan kalla för bok&läsa-event kändes absolut som vår kopp te - det får vi lov att göra om.

Vår litterära diskussion tog sedan bara en kort paus för att medlemmarna skulle hinna med en snabb sväng i några måste-butiker innan aftonen avslutades som sig bör; med god förplägnad på restaurang - och boksamtal som flätas samman med samtal om livet.

Livet efter dig - boksystrarna läser populär titel av Moyes

Vårens andra träff och till denna gång hade boksystrarna läst en i bokcirkelkretsar populär titel, nämligen Livet efter dig av Jojo Moyes.
Innan vi gick på kvällens bok hade vi förmånen att få höra lite om böcker som några boksystrar fått som jul- respektive sommarbok. Dessa presentböcker/bonustitlar får man ju redovisa när andan faller på och när man har haft ett läsflow och hunnit med.
Petra berättade om sin läsupplevelse av Ta hand om min mor av Kyung-Soch Shin.
En fint berättad berättelse som speglar en helt annan kultur, helt andra familjevärderingar och som ändå ger igenkänning. Den ger bilden av en kvinna som skapat förutsättningar för alla andra, skött allt, levererat. Men det är först när hon försvinner från familjen som hon saknas, verkligen saknas. Olika familjemedlemmar ger sin bild. En bok jag tyckte om, sammanfattade Petra.

Riktigt lika förtjust var inte Åsa som läst Glada hälsningar från Missångerträsk av Martina Haag. Jag har hört hennes radioprat om löpning och det var bra, krönikor bra men i romanform blir det... liksom inte bra, för mycket av allt. Jag hann tänka "går det att trycka in mer fördomar i en bok?" Nä. Dissar!

Ingrid i sin tur hade hunnit läsa Vi kom över havet av Julie Otsuka och här var det mer hiss än diss vad gäller berättelsen. Däremot var det berättarsättet som fick diss, det blev för poetiskt för min smak, menade Ingrid som ändå sammanfattningsvis tyckte att hon som läsare fick många levnadsöden berättade för sig.

Men vad tyckte vi om Livet efter dig? Här några tankar från kvällens diskussion.
Petra inledde.
- Jag hade ingen bild av vad den skulle handla om, lättläst var den men åh, det kanske låter så negativt men den har lite "bestseller-stuk" över sig. Och ibland bara klarar jag inte av att läsa vissa kvinnoporträtt och det fanns en del av den varan här som t ex i beskrivningen av Lou som är den kvinnliga huvudpersonen. Å andra sidan spårar man ju en intressant problematik också, som Will och hans levnadsöde och deras möte.

Pernilla: mm, visst var den lättläst, jag kom ju att tänka på boken Den frusna trädgården som vi läste och gjorde vissa jämförelser.... hade lite känslan av att man som läsare ska styras in på ett spår, ibland blir det lite banalt. Kanske svårt att skriva den sortens kärlekshistoria utan att det blir banalt?
Trots att jag tyckte det var stundtals banalt så grät jag en skvätt....

Beth fortsatte; ja, jag tyckte nog att det svängde mellan banalt och rätt okej. Lite tröttsam beskrivning av henne, det tycker jag också. En bok som har karaktären "hängmattebok", något man läser och som engagerar en lite lagom mycket. Det finns bra bitar när den vågar vara "seriös" och humorbitarna är bra när författaren driver lite lagom med Lou och hennes träningstokiga på gränsen till maniske pojkvän men trots det viktiga frågan hur Will vill leva resp avsluta sitt liv så griper den inte tag i mig.

Bodil; ja, det var en lättläst bok. Lous utveckling, hur han öppnar livet där hon nästan är i något som kan liknas vid ett puppstatium var rätt så bra beskrivet, och hennes familj. Just beskrivningen av hennes familj gav en bild till varför hon var som hon var!
Det var kringhistorierna som gjorde att boken höll.
- Och jag kan mest instämma, fortsatte Ingrid. Den här romanen är en klar motsats till den andra som jag nyss läste (Vi kom över havet). Jag fascinerades dock av sättet att tackla frågan kring aktiv dödshjälp i den här boken.

Åsa: ja, jag måste erkänna att jag blev först förvånad över Petras bokval..
och här flikade Petra in....
- Jag hade ingen bild av den skulle handla om... haha, det är förrädiskt att gå på det som är högt på sk. tio-i-topp-listor....!
- Men sedan blev jag positivt överraskad, fortsatte Åsa. Och tycker inte att den var så banal som jag först trott. Jag kände så otroligt med honom att han inte såg någon framtid... Och så håller jag så mycket med; porträttet av den kvinnliga huvudpersonen - det har man sett förut....! Suck, liksom.
Jag fick heller ingen kläm på hennes familj och så var jag ett tag rädd att författaren skulle gå i fällan och ge boken värsta lyckliga slutet. Samtidigt så är jag så lättrörd, jag grät jag också...

Ja, det var faktiskt rätt tungt där ett tag, föll Ingrid in.

Och här gled vi in på att diskutera olika levnadsöden och aktiv dödshjälp - ett laddat ämne innan vi kom tillbaka till en annan stark händelse i boken.
Den, där Lou återupplever en traumatisk händelse i en labyrint i en trädgård. Här hade boksystrarna lite olika läsupplevelser.
Beth tyckte att traumat var bra berättat men lösningen fann hon lite för lättköpt på något vis, dessutom var det så tvära kast mellan känslan av att romanen vill behandla viktiga ämnen och sedan blir det plötsligt easy reading igen.
Men Åsa höll inte med.
- Nej, jag tyckte inte så, jag fann författarens sätt att berätta om hur Will kunde fungera som ett stöd ändå trovärdigt.
Och det som absolut inte tillförde berättelsen någonting var de märkliga inslagen av utomståendes små berättelser, fortsatte Åsa och församlingen höll med.
Exakt, i en sådan här bok är det antingen mer av det eller inget alls som gäller, menade Beth.

Så vad blev betyget för Livet efter dig? Boksystrarnas röster föll ut på följande vis; tre röstade på en 3:a och tre tyckte boken skulle ha en 4:a.
Slutbetyg 3, 5 för titeln av Jojo Moyes och som någon sa;
- Man behöver inte göra det, men det är lite kul att läsa det som är i ropet ibland.