När boksystrarna läste noveller

Till 2011 års julavslutning fick det bli läsning av noveller, närmare bestämt Den perfekte vännen av Jonas Karlsson. En för oss alla, ny bekantskap som författare.
Som mötesplats valdes en mycket trevlig restaurang och så här i slutet av bokcirkelterminen tillät vi oss att låta en större stund av kvällen tillsammans få handla om annat är just boken vi läst. Men så snart alla var mätta kunde vi börja vår bokdiskussion.
Ofrånkomligt att beröra när man läser noveller är just formatet novell. Inte alltid man som läsare känner sig nöjd och belåten när en berättelse bara hinner ta sin början för att i nästa stund ta slut. Vi pratade en del om det och ofta är det nog så att man vill "ha mer". Men noveller kan vara korta och de kan vara långa. En lång novell i samlingen var "Rummet" som vi berörde helt flyktigt, alla hade inte hunnit läsa alla novellerna och det var s a s "titelspåret" som var kvällens huvudsakliga samtalsämne.

Att Jonas Karlsson är skicklig novellist var vi eniga om, bra uppbyggnad och gott flyt i språket. Man förundras över hur lätt man förs in i berättelsen, känns som när man läst en bit in i en berättelse....
Novellen förde oss osökt in på diskussioner kring relationer, i parförhållande, vänrelationerna och hur man bildar nya kontaktnät när man blir ett par. Och när man blir förälder, hur kontaktnäten i viss mån uppstår runt ens barn, hur man i viss mån "tvingas" in i vissa relationer genom sitt barns aktiviteter.
Med tanke på hur titelnovellens två karaktärer finner varandra flöt också vår diskussion in på hur det blir när man tror sig känna igen personer men inte kan placera dem, pinsamma situationer som uppstår och hur man krånglar sig ur dem. Men också hur man kan bli igenkänd av andra t ex genom sitt yrke - en inte alltid bekväm situation det heller.
De två karaktärernas märkliga sätt att finna sina roller och det för berättarrösten - på ett välbekant sätt funderade vi lite över. Likaså deras behov av att imponera lite lagom mycket på varandra. Och varför kan de inte låta prestigen fara och flyga och istället satsa på att ge denna nya bekantskap en chans eftersom de faktiskt inte känner varandra - även om det tar en hel novell för dem att inse det.

Reglementsenligt hade boksystrarna med sig en julbok till en annan boksyster. Det föranledde paketupptagning och självfallet stor förtjusning bland boksystrarna, till nästa träff valdes en av julbokstitlarna.

När boksystrarna läste Mot ljuset

En lättläst bok inledde kvällens värdinna sina funderingar kring boken och jag tror alla stämde

in. Men jag tänkte mig nog något annat, fortsatte hon. Det som var intressant var tidsandan från sent 1940-tal som var så bra beskrivet fast det hände inte så mycket, en bra bok men I kände sig ändå lite kluven till den.

Nästa talare, PAN tyckte mycket om boken, boksyster I som valt boken läser som vi vet väldigt mycket facklitteratur och det kändes som ett oväntat val av bok tyckte PAN som tyckte mycket om valet. Intressant att läsa om en helt annan del av världen och denna titel gjorde att intresset väcktes för författarinnans första titel (Det som återstår, skribentens kommentar).

Å gillade de fantastiska miljöbeskrivningarna men fann handlingen en smula seg – den tog sig emellertid och även om slutet inte var till belåtenhet så var ändå det sammantagna omdömet av boken bra.
N tyckte också om boken, man ville verkligen veta vad som skulle hända, något som förvånade var detta ständiga sittande med drinkar i tid och otid! Att handlingen var lite långsam instämde N också i, ändå hände det mycket på något vis under ytan.
Lib fann boken också bra, det är bra sekvenser, som ögonblicksbilder som författaren levererar stilsäkert, förflyttningen till tiden efter andra världskriget känns äkta, personerna likaså. Det lite gåtfulla slutet gör att man funderar lite.

B tyckte att författaren byggde upp romanen bra trots att det inte hände någonting, en känsla av att det lite för ofta lämnades åt läsaren att knyta ihop – men det är ändå en bra bok, hade dock en annan föreställning om vad boken skulle handla om och det instämde vi alla i. Baksidestexten utlovar något helt annat så den var en rätt dålig saluföring av bokens innehåll.

Boken kändes filmisk och vi kunde inte låta bli att fundera på hur den skulle te sig som film, genast ville vi rollbesätta de olika rollerna – gärna lite danska skådespelare, för danskan som blandas in gör texten så mycket mer levande. Vi hade alla reagerat på att man fick veta så lite om de olika karaktärerna men ju mer vi talade om texten desto mer kändes det som att flera pusselbitar lades ihop till bilder där de olika personligheterna tog form.
Det är det som är så spännande med att tala om vad man har läst, plötsligt tar min läsupplevelse ett nytt kliv, tillsammans med andras läsupplevelse.

Vi pratade också mycket om de olika personernas värdegrund och hur man ibland som läsare vill att de personer man favoriserar ska ha en vettig sådan. Och hur frustrerad man blir när de inte har det!
Systrarna Elly och Annies förhållande behövde också en egen diskussion – vi blev inte kloka på hur de egentligen hade det tillsammans. Hänvisade som de är åt varandra och ändå så olika som personer skapar det en spänd stämning mellan dem som kommer och går boken igenom. Annies nya liv som nygift står i skarp kontrast till Ellys försök till att hitta sitt ”nya jag” och ger berättelsen ett bra driv. Elly kan liksom inte dela sina innersta tankar med sin syster och blir därför ensam med sina grubblerier.

Vi tyckte först att vi inte fått veta så mycket om systrarna men under vårt samtal kom vi på att i små, små ögonblicksbilder hade vi ju ändå fått veta lite om deras liv tillsammans före resan, barndomen och uppväxten hemma i Göteborg tillsammans med deras far.

Óch så  hoppades vi alla på att Elly skulle möta kärleken i Niels men deras minst sagt komplicerade förhållande där Niels brottas med sin homosexualitet och rädsla för att avslöjas gör det omöjligt. Flera av boksystrarna tyckte att slutet blev för kort trots allt dramatik – och som vanligt ville vi veta mer ;)

Boksystrarna var på bio

På vår att-göra-lista har denna höst funnits biobesök! Självfallet ville vi alla se filmen En dag!
En av boksystrarna fick förhinder annars var vi samlade i biografmörkret.
Som alltid ett litet risktagande att se filmen av en bok man gillar - blir det ok? Har man fått med det viktigaste?
Jorå, boksystrarna var nöjda. Visst, som boken blev det inte (varför båtluffen i Grekland är utbytt till bilresa i Frankrike fattar vi inte) men boksystrarna ger godkänt.
Jag tillåter mig att citera en boksyster; en feelgood-film.... fast ändå inte.

När boksystrarna läste Emma och Uno

Inför denna bok hade boksystrarna förväntningar, kanske rent av höga förväntningar. Kvällens värdinna tyckte inte att boken levde upp dessa och flera stämde in. Seg var en upplevelse av texten och brister i berättelsen om de egentligen hade det en annan. Här var boksystrarna eniga, någon stor läsupplevelse blev det inte. Trots en bitvis oengagerad läsning kunde vi alla finna viktiga saker att diskutera, flera av oss hade känt stor irritation över Uno i boken och dragit paralleller till boken En dag - kopplingar till den självupptagna mannen kan man tänka...Känns som det saknas något i berättelsen som en boksyster sa, man saknar att det liksom inte blir en tydlig kärleksroman. Å andra sidan känns det som att författaren inte vill brodera ut för mycket om själva kärleken.

I vår diskussion kunde vi inte gå förbi de ständiga flyttningarna av den delade familjen hela tiden och en boksyster kunde inte låta bli att göra kopplingar till sitt eget liv, ständiga flyttar och så den märkliga förmågan att bygga luftslott om att det ska bli bättre någon annanstans - som det känns att Emma gör i boken.
Det märkliga distansförhållandet mellan Emma och Uno och tiden de levde i diskuterades livligt liksom förhållandet mellan Emma och alla barnen. Emmas slit att hela tiden göra allt för sina barn är naturligtvis viktigt att få komma fram i boken men periodvis kunde man nästan känna att det blev på något vis för mycket av alla käcka upptåg och glädjeskutt som företogs. Man vill ryta i åt Uno som kommer undan sitt ansvar.

En boksyster tyckte det tog väldigt lång tid att läsa boken och flera stämde in, det blir på något vis för mycket av Uno och det känns inte som kärlek (på tal om bokens undertitel; - visst var det kärlek).
Sammanfattningsvis; en fascinerande historia om ett märkligt äktenskap men lite tradigt berättat, stolpigt och man kan saknar miljöbeskrivningar. Bäst blir det när författaren broderar ut texten och kanske vinsten är att det är ett verkligt levnadsöde, en sann berättelse.

En favorit

Lästips från lördagens DN; Boklördag 10 september! Läs om en av våra favoritförfattare Chimamanda Ngozi Adichie!

När boksystrarna läste En dag

Äntligen höst och bokcirkelträff! Höstens första möte och till denna träff har vi läst En dag av David Nicholls.


Värdinnan tog till orda (och tycktes aldrig vilja sluta….) Mitt första intryck var att jag blev lite irriterad, kände mig oroad att detta skulle bli en känslosam ”chicklittare” men ganska så snart drogs jag in i boken och fångades av texten, blev berörd. Jag gillade alla ”tidsbevis”, de är underbara, författaren är skicklig på att fläta in kläder, musik, platser, uttryck och stämningar från t ex sent 80-tal och framåt.

I Emma kan man bitvis känna igen sin egen 20-åring, och samtliga boksystrar var eniga om att man tycker omedelbart om Emma och att hennes personliga utveckling är intressant att läsa. Dexter däremot kastas man mellan att tycka om och tycka illa om, men trots allt tar man honom till sitt hjärta men det är på sätt och vis lite Emmas förtjänst …
En boksyster tyckte att det var på tok för mycket dialog i början men drogs snart in i berättelsen och blev fast, gillade att det faktiskt var så mycket humor!

Det var flera som påpekade, just att det bitvis är en riktigt rolig bok, varpå flera olika scener ur boken var tvungna att luftas med de samlade boksystrarna.

En scen som vi kom att tala om som däremot inte var rolig utan mer smärtsam att läsa var när Dexter är ensam med ansvaret om sin lilla dotter. Ett synnerligen jobbigt kapitel att sig igenom och vi hade inga svårigheter att reflektera kring detta, mer som mammor än som objektiva läsare…..

Greppet att berätta med bara nedslag i en dag per år gillades av hela gruppen, det ger ett bra driv. Tidsandan är som sagt bra återgiven och det gör ingenting att man inte får veta precis allt som hänt mellan varje år. Det är till och med lite befriande skönt att författaren vågar utelämna en del händelser som skulle ha kunnat uppfattas som självklara bitar i berättelsen och kanske lite ”publikfriande” som t ex deras bröllop.

Jo, det är bra uttryckte en boksyster men fortsatte; jag störde mig lite på att det blev så väldigt många förvecklingar, den kändes verklig men så är det väl ändå inte i verkliga livet…

En annan boksyster kände igen sig väldigt mycket i texten, boken gjorde ett mycket starkt intryck och hon kunde göra många kopplingar till sitt eget liv.
Alla dessa val man gör och förresten också icke-val, när man bara låter saker hända fast man egentligen vill något helt annat.

Vi kunde enas om att Emma är som person alldeles för snäll, alla boksystrar hade det emellanåt svårt med Dexter och hans rätt dysfunktionella familj kunde man ju också surra om rätt mycket...
Mediasvängen som han är verksam i en tid känns också rätt övertygande beskrivet, en del riktigt lustiga typer som dyker upp där.

Att följa karaktärer under lång tid är kul att läsa och Emmas sökande efter en egen väg tar minst sagt lång tid, hon gör många val, eller som sagt icke-val – bara låter saker hända och som en boksyster sa "man gör konstiga saker när man inte mår så bra…."

Att som läsare få veta hur båda känner och ändå bara sitta brevid utan att kunna påverka vars som alltid intressant. Brev som skrivs men aldrig når sin läsare, missförstånd, märkliga destruktiva förhållanden… boksystrarna uppehöll sig vid flera olika scener. Som t ex att vi upplevde någon slags revansch för Emma när Dexter får sig en tankeställare när de ses i Paris, han tar henne alldeles för mycket för given.
Vänskapen var också något som vi behövde prata om, vänskapen som finns där hela tiden mellan Emma och Dexter.

Och så till sist bokens slut….. som frambringade en del känslor;
Nej, det kan inte vara sant som en boksyster sa. Det känns så otroligt definitivt och så underligt.
Slutet är oväntat men ändå så fick man lite underliga vibbar under läsningen. En syster hade desperat bankat till boken för man ville ju inte att det skulle gå så där….

När väl slutet är ett faktum är det ändå bra på något märkligt vis, bra att man också inte släpper taget om Dexter genast, att man fick veta mer om hur hans liv artade sig. Lite, lite ljus där trots allt…. Det är inte bara slutet som sådant som känns sorgligt utan detta ständiga flöde av tid som rinner undan…. Det känns väldigt vemodigt men så är ju livet.

Det är en bra kärleks- och relationsroman och slutet var oväntat man hoppades ju ändå på (och kanske faktiskt förutsatte) något slags ett happy end, ändå sa en syster.
Vi andra instämde och så funderade vi på hur annorlunda det skulle ha kunnat bli om de hade fått ordning på sitt förhållande lite tidigare…

Innan uppbrott hann också några boksystrar med några korta presentationer av ”sina” tidigare jul- och sommarböcker. Vi pratade Utrensing av Oksanen, Vinteräpplen av Sundström, Jag och Mr Tourette av Sandstrak och Skynda att älska av Schulman

Sommaravslutningen i maj månad

I maj träffades boksystrarna för en sommaravslutning, den tilldrog sig på en trevlig restaurang och det blev mycket prat om kommande semestrar och ledighet men självfallet också böcker.
Till denna träff hade vi inte läst någon bok utan passade istället på att tipsa varandra om bra läsning inför sommardagarna. Självfallet blev det också utdelning av en sommarbok! Se listan här intill!