Sent i augusti återsamlades boksystrarna för att prata om boken Morgon i Jenin av Susan Abulhawa.
Vi inledde vår bokpratarstund med att Petra berättade om sin sommarbok som hon fick på vår avslutning före sommaren. En bok full av familjeproblem, bra men med lite för lång sträcka innan berättelsen kom igång, dock en speciell historia med många märkliga karaktärer sammanfattade hon sin läsning av De oförgömliga.
Så inledde Pernilla med att säga att det här var en berättelse som föll henne i smaken; helt outstanding utbrast Pernilla som hade läst boken och i samma veva sett ett program om terrorism på tv vilket förstärkte läsning av boken. Man måste ju komma ihåg att det alltid finns två sidor av en sak men boken fick mig att fundera väldigt mycket kring Palestinafrågan.
Åsa fortsatte på samma spår; en läsupplevelse och hon kunde inte påminna sig om att ha läst en skildring så här inifrån ett så drabbat landsområde. En riktig släktkrönika med många namn men det var inte svårt att som läsare hänga med.
- Det var en grym berättelse och jag tyckte verkligen om boken, menade Åsa.
Också Nella tyckte att boken var bra. Det var intressant att läsa om konflikten, tycker jag sa Nella men lite svårt var det allt med det rika persongalleriet. Å andra sidan gör det att man får engagera sig som läsare, fortsatte hon .
- Man berörs, det är verkligen ofattbara saker som händer....
Petra tyckte att författaren lyckades bra också att väva in den palestinska kulturen i berättelsen liksom politisk historia, Israel och sionismen.
- Det man slås av när man läser är omvärldens väntan... och någonstans när jag läser boken funderar jag över att man blir liksom inte god rätt igenom bara för att man blir utsatt..
- Ja, det är gripande berättat om konflikten fyllde Bodil i. Men det tog en stund för mig att komma in i boken, det måste jag erkänna. Det är ett annorlunda sätt att berätta, nästan så att det ibland drar åt poesi.
Och relationerna är så bra skildrat, t ex berättarens egna relation till sin mamma och sedan i sin tur till sin egen dotter, man bär med sig berättelsen sedan man läst klart boken.
Det var boksystrarna eniga om.
Sammanhållningen är så påfallande stark, tyckte Åsa. Nästan så man tycker det blir för mycket ibland.
Både kärlek och hat är så starkt beskrivet, fyllde Pernilla i.
- Mmm, det där med hur kulturen beskrivs, vad som präglar en - det tyckte jag om särskilt om funderade Ingrid vidare. Och miljöbeskrivningarna, man kunde liksom "se" berättelsen tydligt.
Men den gjorde en otroligt sorgsen, det här är deras vardag. En bra bok som jag lärde mig mycket av.
- Ja, går man till media så upplever man ju att intifadan blir rätt ensidigt återgivet, här blir det på ett annat sätt i den skönlitterära texten, fortsatte Petra.
Beth instämde; ja, det är mycket intressant att läsa om Palestina och konflikten från "det här hållet"liksom. Jag tyckte mycket om boken, det är en riktig familjekrönika, en stark berättelse.
Jag upplevde dock berättelsen någon enstaka gång som lite forcerat berättat men mestadels är det väldigt bra. Det var så många bitar i berättelsen som dröjer sig kvar efter läsningen... som skildringen av tiden i barnhemmet, sexdagarskriget och förstås allt kring David.
Sammantaget en bra bok enades boksystrarna om och en sådan här titel gjorde självfallet att systrarna kom in på historia och diskuterade läget i världen idag. Det som beskrivs i det vi just har läst är ju dessvärre inte en avskild händelse, grymheter fortsätter.
söndag 4 november 2012
söndag 26 augusti 2012
Hungerspelen
Det är redan augusti och faktiskt dags för Kära boksyster att ha sin första höstträff imorgon!
Men innan vi skiljdes åt i juni hann vi självfallet byta sommarbok med varandra - se lista här intill.
Liksom vi hann diskutera Hungerspelen av Suzanne Collins.
En boksyster, Nella kunde inte vara med vid detta tillfälle men hälsade att hon tyckte boken var bra, jättebra. Vilket boksystrarna hade delade meningar om, Bodil gillar inte sf och hade svårt att ta till sig berättelsen. Hon saknade relationer och bra miljöbeskrivningar och kunde inte visualisera berättelsens detaljer framför sig.
- Nej, jag kunde inte riktigt köpa hur författaren beskrev händelser och tekniska underverk.
Jag hade hört att den var så bra men jag kan inte säga att jag hittade det, menade Bodil.
Pernilla fick anledning att instämma.
- Jag fixar inte det här, lättläst javisst men jag kräver lite mer närvaro och lite mer verklighet. Jag har helt enkelt för taskig fantasi och får liksom inte ihop den här världen, inte min grej alls.
- Jag tyckte det var bra kontrade Ingrid - fast jag egentligen inte gillar sf. Jag läste den snabbt och blev sugen på filmen för att se hur man lyckats med berättelsen som film, vilket man gjort - även om man som alltid saknar vissa detaljer ur boken.
Och även om man förstår att slutet var en smula förutsägbart så var den ändå kul att läsa, menade Ingrid.
Petra tog vid;
- Jag mådde dåligt av att läsa den här boken och fortsatte;
Samtidigt blev jag fascinerad av hur författaren fått ihop den starka berättelsen om ungdomarnas utsatthet. Bra bok, spännande och jag läste i etapper då jag tyckte det var jobbigt att läsa den.
Åsa som hunnit läsa vidare i trilogin tyckte att första delen var helt klart bäst.
- Mmm, och jag instämmer att det är lite svårt att få ihop miljöerna och det har stört mig lite och Åsa fortsatte, jag känner att jag helst har klara bilder framför mig när jag läser men det är ändå fantasifullt och oväntat och budskapet har man ändå i bakhuvudet.
- Jag undrade lite hur författaren skulle få ihop slutet, spännande sätt att beskriva ett framtidssamhälle med storebror ser dig-tema hakade Beth på.
- Det är ju sannerligen en snabb start på berättelsen som gör att man kommer snabbt in i berättelsen, kanske inte så djuplodande men bra.
Vi talade om texten som ju kan ju läsa texten på olika sätt, som en ren spännande ungdomsroman eller bitvis som en kritik som riktas mot vårt samhälle med sociala, ekonomiska orättvisor. Och hur man (vi) matas med information, underhållning etc. Det som är bra med det men också dess baksida.
Flera av systrarna gillade just kombinationen av dyster framtidvision med ett samhälle som hamnat i mörk medeltid.
Lite blandat från boksystrarna alltså om Hungerspelen som blev vårterminens sista bokcirkelbok.
Men innan vi skiljdes åt i juni hann vi självfallet byta sommarbok med varandra - se lista här intill.
Liksom vi hann diskutera Hungerspelen av Suzanne Collins.
En boksyster, Nella kunde inte vara med vid detta tillfälle men hälsade att hon tyckte boken var bra, jättebra. Vilket boksystrarna hade delade meningar om, Bodil gillar inte sf och hade svårt att ta till sig berättelsen. Hon saknade relationer och bra miljöbeskrivningar och kunde inte visualisera berättelsens detaljer framför sig.
- Nej, jag kunde inte riktigt köpa hur författaren beskrev händelser och tekniska underverk.
Jag hade hört att den var så bra men jag kan inte säga att jag hittade det, menade Bodil.
Pernilla fick anledning att instämma.
- Jag fixar inte det här, lättläst javisst men jag kräver lite mer närvaro och lite mer verklighet. Jag har helt enkelt för taskig fantasi och får liksom inte ihop den här världen, inte min grej alls.
- Jag tyckte det var bra kontrade Ingrid - fast jag egentligen inte gillar sf. Jag läste den snabbt och blev sugen på filmen för att se hur man lyckats med berättelsen som film, vilket man gjort - även om man som alltid saknar vissa detaljer ur boken.
Och även om man förstår att slutet var en smula förutsägbart så var den ändå kul att läsa, menade Ingrid.
Petra tog vid;
- Jag mådde dåligt av att läsa den här boken och fortsatte;
Samtidigt blev jag fascinerad av hur författaren fått ihop den starka berättelsen om ungdomarnas utsatthet. Bra bok, spännande och jag läste i etapper då jag tyckte det var jobbigt att läsa den.
Åsa som hunnit läsa vidare i trilogin tyckte att första delen var helt klart bäst.
- Mmm, och jag instämmer att det är lite svårt att få ihop miljöerna och det har stört mig lite och Åsa fortsatte, jag känner att jag helst har klara bilder framför mig när jag läser men det är ändå fantasifullt och oväntat och budskapet har man ändå i bakhuvudet.
- Jag undrade lite hur författaren skulle få ihop slutet, spännande sätt att beskriva ett framtidssamhälle med storebror ser dig-tema hakade Beth på.
- Det är ju sannerligen en snabb start på berättelsen som gör att man kommer snabbt in i berättelsen, kanske inte så djuplodande men bra.
Vi talade om texten som ju kan ju läsa texten på olika sätt, som en ren spännande ungdomsroman eller bitvis som en kritik som riktas mot vårt samhälle med sociala, ekonomiska orättvisor. Och hur man (vi) matas med information, underhållning etc. Det som är bra med det men också dess baksida.
Flera av systrarna gillade just kombinationen av dyster framtidvision med ett samhälle som hamnat i mörk medeltid.
Lite blandat från boksystrarna alltså om Hungerspelen som blev vårterminens sista bokcirkelbok.
måndag 9 april 2012
Att ringa Clara
Vårkväll och boksystrarna samlades för att tala om boken Att ringa Clara av Anna Schultze, men allra först redogjorde Åsa kort för sin bok som hon fick på julavslutningen; I havet finns så många stora fiskar av Sara Lövestam.
Därpå tog Petra, kvällens värdinna ordet och konstaterade att det var inget svårt språk men rent ut sagt, jävlar vilken tid det tog att läsa boken. Vad nu det kunde bero på, vi var flera som fann boken en smula trögstartad trots ett bra språk och bra inledning.
Eftersom en viss del av handlingen tilldrar sig på en folkhögskola kunde Petra inte låta bli att relatera till sina egna erfarenheter av den sortens studier och skola, liksom Beth. Den miljön var bra återgiven! Carolins jobbiga medberoende hade vi anledning till att återkomma till flera gånger under kvällen, denna märkliga relation som hon har till berättelsens huvudperson. Boken saknar dock inte humor, en rolig konversation som Petra nämnde var den mellan Carolin och Carl en bra bit in i boken, över huvudtaget var det bra dialoger i boken men underligt nog tog det tid att läsa den.
Pernilla utbrast förtjust att det var den bästa boken vi läst på länge! Och hon fortsatte funderingarna kring Carolin som Petra tagit upp. Carolin - en identitetslös tjej, hon är ju knappt sökande menade Pernilla, allt är liksom lösa fragment kring henne. Inte en svårläst bok och man vill ju vidare till slutet.
Ingrid inflikade att hon hade i förstone uppfattat att boken skulle vara lite mer spännande och hon fann den allt lite jobbig att ta sig igenom, förväntade sig nog något annat av berättelsen helt enkelt. (Här fick vi anledning att återigen göra en snabb fundering på det här med baksidestexter på böcker....)
Vad man saknade var att få veta mer om Clara, tyckte Nella som också instämde i att det var en lättläst bok och intressant. Trots att den kunde bli seg var det ändå en bra bok, men hon ville få förklaringar levererade.
Berättelsen är full av underliga relationer och Carolin blir ett offer för sin osjälvständighet vilket vi funderade över. Det var mycket underliggande saker i berättelsen och det psykologiska spelet är bra men slutet - det var tråkigt, rent av dåligt, det kändes overkligt menade Bodil och fler stämde in. Jag hade nog förväntat mig en annan upplösning menade Beth, ett mer brutalt slut.
Fast det är en relationsroman kommer man ju inte personerna så nära resonerade Åsa, som också fann boken trög i början. Mest intressant var Claras underliga förhållande till sin familj, tyckte Åsa och resten av boksystrarna höll med. Också Carolins förhållande till sin familj är inte heller direkt problemfritt.
Beth hade hakat upp sig på bokens prolog och vi läste högt och funderade över texten och kopplingarna in i berättelsen.
En stark drivkraft i berättelsen som vi kom att tala mycket om är Carolin och Claras märkliga motsatsförhållande, de är varandras motpoler och samtidigt så beroende av varandras vänskap. Carolin som i början är osjälvständig, konturlös och Clara, egensinnig som vill göra sig fri. Fast det egentligen är ju Carolin fri på flera sätt, t ex från krav från sin familj medan Clara är styrd av osynliga ledband. Och så Carolins utveckling till att bli alltmer självständig och hur hon till sist äntligen tar tag i sitt eget liv och hur Carolin istället blir beroende av andra (och alkohol), vars liv helt faller ihop.
Eftersom vi uppfattat boken som en smula trög kom vi att tala om läsning, vad är det som gör att det blir så trögt ibland fast man verkligen känner att en bok är bra?
När läser man och hur? Och hur ser man till att få tid till det?
När man sprider ut läsning av en bok under allt för lång tid gör det sällan boken rättvisa och vi var flera (alla?) som kände att man för passa sig för att vara allt för trött när man läser, hur lättläst en bok än är så måste man ha man koncentrationen. Att läsa innan man ska sova är inte alltid optimalt, alla böcker passar inte för det. När läser boksystrarna böckerna till cirkeln? Ingrid hugger nästan alltid tag direkt i cirkelboken, nackdelen är att det kan vara lång tid kvar innan vi ses menade hon. Andra tokläser i direkt anslutning till nästa träff medan andra sprider ut läsningen.
Innan boksystrarna skildes för kvällen hann vi med förutom att välja nästa bok också ha en intressant diskussion om sociala medier, deras för- och nackdelar vilken inte kommer att återges här.
Nästa träff blir i maj månad!
Därpå tog Petra, kvällens värdinna ordet och konstaterade att det var inget svårt språk men rent ut sagt, jävlar vilken tid det tog att läsa boken. Vad nu det kunde bero på, vi var flera som fann boken en smula trögstartad trots ett bra språk och bra inledning.
Eftersom en viss del av handlingen tilldrar sig på en folkhögskola kunde Petra inte låta bli att relatera till sina egna erfarenheter av den sortens studier och skola, liksom Beth. Den miljön var bra återgiven! Carolins jobbiga medberoende hade vi anledning till att återkomma till flera gånger under kvällen, denna märkliga relation som hon har till berättelsens huvudperson. Boken saknar dock inte humor, en rolig konversation som Petra nämnde var den mellan Carolin och Carl en bra bit in i boken, över huvudtaget var det bra dialoger i boken men underligt nog tog det tid att läsa den.
Pernilla utbrast förtjust att det var den bästa boken vi läst på länge! Och hon fortsatte funderingarna kring Carolin som Petra tagit upp. Carolin - en identitetslös tjej, hon är ju knappt sökande menade Pernilla, allt är liksom lösa fragment kring henne. Inte en svårläst bok och man vill ju vidare till slutet.
Ingrid inflikade att hon hade i förstone uppfattat att boken skulle vara lite mer spännande och hon fann den allt lite jobbig att ta sig igenom, förväntade sig nog något annat av berättelsen helt enkelt. (Här fick vi anledning att återigen göra en snabb fundering på det här med baksidestexter på böcker....)
Vad man saknade var att få veta mer om Clara, tyckte Nella som också instämde i att det var en lättläst bok och intressant. Trots att den kunde bli seg var det ändå en bra bok, men hon ville få förklaringar levererade.
Berättelsen är full av underliga relationer och Carolin blir ett offer för sin osjälvständighet vilket vi funderade över. Det var mycket underliggande saker i berättelsen och det psykologiska spelet är bra men slutet - det var tråkigt, rent av dåligt, det kändes overkligt menade Bodil och fler stämde in. Jag hade nog förväntat mig en annan upplösning menade Beth, ett mer brutalt slut.
Fast det är en relationsroman kommer man ju inte personerna så nära resonerade Åsa, som också fann boken trög i början. Mest intressant var Claras underliga förhållande till sin familj, tyckte Åsa och resten av boksystrarna höll med. Också Carolins förhållande till sin familj är inte heller direkt problemfritt.
Beth hade hakat upp sig på bokens prolog och vi läste högt och funderade över texten och kopplingarna in i berättelsen.
En stark drivkraft i berättelsen som vi kom att tala mycket om är Carolin och Claras märkliga motsatsförhållande, de är varandras motpoler och samtidigt så beroende av varandras vänskap. Carolin som i början är osjälvständig, konturlös och Clara, egensinnig som vill göra sig fri. Fast det egentligen är ju Carolin fri på flera sätt, t ex från krav från sin familj medan Clara är styrd av osynliga ledband. Och så Carolins utveckling till att bli alltmer självständig och hur hon till sist äntligen tar tag i sitt eget liv och hur Carolin istället blir beroende av andra (och alkohol), vars liv helt faller ihop.
Eftersom vi uppfattat boken som en smula trög kom vi att tala om läsning, vad är det som gör att det blir så trögt ibland fast man verkligen känner att en bok är bra?
När läser man och hur? Och hur ser man till att få tid till det?
När man sprider ut läsning av en bok under allt för lång tid gör det sällan boken rättvisa och vi var flera (alla?) som kände att man för passa sig för att vara allt för trött när man läser, hur lättläst en bok än är så måste man ha man koncentrationen. Att läsa innan man ska sova är inte alltid optimalt, alla böcker passar inte för det. När läser boksystrarna böckerna till cirkeln? Ingrid hugger nästan alltid tag direkt i cirkelboken, nackdelen är att det kan vara lång tid kvar innan vi ses menade hon. Andra tokläser i direkt anslutning till nästa träff medan andra sprider ut läsningen.
Innan boksystrarna skildes för kvällen hann vi med förutom att välja nästa bok också ha en intressant diskussion om sociala medier, deras för- och nackdelar vilken inte kommer att återges här.
Nästa träff blir i maj månad!
söndag 18 mars 2012
När boksystrarna läst Hotellet i hörnet av bitter och ljuv
Oj. Oj.
Det var ett tag sedan boksystrarna läste denna bok. Skribenten som åtagit sig att föra noteringar lyckades tappa bort sitt block i en rätt stor hög av blanka magasin och böcker men nu är det äntligen återfunnet.
Och läser man vad boksystrarna tyckte om Hotellet i hörnet av bitter och ljuv så var det väl ingen höjdarupplevelse direkt.
Kvällens värdinna Å var besviken. En bok som inte berörde särskilt mycket, skriven som en film och det störde rätt mycket. Hon fortsatte; boken saknade nerv även om tidsepoken som sådan var intressant och de kinesiska inslagen av kultur kändes äkta men sammanfattningsvis - nae. Inget vidare.
Nästa boksyster PAN fyllde i; när du säger det där med film så känns det så klart! Det är ju det som jag störde mig på. Förvisso en fascinerande historia men det filmiska gjorde att det inte fanns någon känsla, blev liksom brottstycken. Egentligen är den väl inte dålig men ojämn.
Och här fanns inget mer att tillägga tyckte boksystern som förde noteringar, det gick trögt att läsa och berättelsen grep aldrig riktigt tag i en trots det egentliga bra upplägget. Och filmiskt måste ju inte vara av ondo för en bok, förra boken t ex kändes det bara intressant men här var det dessvärre det, allt blev som lösa scener....
B sammanfattade sin läsupplevelse med ett ord; ökentråkigt.
Läsningen hade till sist inneburit att hon riktigt retade sig på kapitlens namn så man kan väl utgå från att det var ingen höjdare, denna bok. Och B påpekade - baksidestexten lovar väldigt mycket... vilket föranledde oss att en lång stund diskutera just baksidestexter. Ibland strösslar kritiker och "tyckare" sådana superlativ att man kan undra vad de far efter när man själv läser själva boken. Vi kom överens om att inte låta oss duperas av sådant i fortsättningen när vi väljer våra böcker.
Boksyster N som inte kunde närvara på träffen skickade med sin åsikt och den skilde sig inte från närvarande boksystrars - tråkig bok.
I klämde i med att om hon skulle vara riktigt ärlig så kom hon inte ens ihåg (!) vad vi hade läst - så mycket hade den boken gjort intryck. Så intetsägande måste den ha varit -ups!
Vi enades dock om att det positiva med boken var att få läsa om hur japanerna behandlades under andra världskriget, något vi inte stött på tidigare i skönlitteratur. Vi kände oss rätt osäkra på om vi berört det t ex i historieundervisningen när vi studerade på gymnasiet ihop (forntiden förvisso men lite minns vi).
Vi kunde inte riktigt släppa varför berättelsen aldrig griper tag trots att det fanns en stark berättelse att berätta, vad var det som gjorde det så tråkigt och stundtals oväsentligt?!
Och innan vi skiljdes åt var det någon boksyster som konstaterade "jag skulle vilja läsa något bra nu". Övriga boksystrar kunde bara instämma.
Det var ett tag sedan boksystrarna läste denna bok. Skribenten som åtagit sig att föra noteringar lyckades tappa bort sitt block i en rätt stor hög av blanka magasin och böcker men nu är det äntligen återfunnet.
Och läser man vad boksystrarna tyckte om Hotellet i hörnet av bitter och ljuv så var det väl ingen höjdarupplevelse direkt.
Kvällens värdinna Å var besviken. En bok som inte berörde särskilt mycket, skriven som en film och det störde rätt mycket. Hon fortsatte; boken saknade nerv även om tidsepoken som sådan var intressant och de kinesiska inslagen av kultur kändes äkta men sammanfattningsvis - nae. Inget vidare.
Nästa boksyster PAN fyllde i; när du säger det där med film så känns det så klart! Det är ju det som jag störde mig på. Förvisso en fascinerande historia men det filmiska gjorde att det inte fanns någon känsla, blev liksom brottstycken. Egentligen är den väl inte dålig men ojämn.
Och här fanns inget mer att tillägga tyckte boksystern som förde noteringar, det gick trögt att läsa och berättelsen grep aldrig riktigt tag i en trots det egentliga bra upplägget. Och filmiskt måste ju inte vara av ondo för en bok, förra boken t ex kändes det bara intressant men här var det dessvärre det, allt blev som lösa scener....
B sammanfattade sin läsupplevelse med ett ord; ökentråkigt.
Läsningen hade till sist inneburit att hon riktigt retade sig på kapitlens namn så man kan väl utgå från att det var ingen höjdare, denna bok. Och B påpekade - baksidestexten lovar väldigt mycket... vilket föranledde oss att en lång stund diskutera just baksidestexter. Ibland strösslar kritiker och "tyckare" sådana superlativ att man kan undra vad de far efter när man själv läser själva boken. Vi kom överens om att inte låta oss duperas av sådant i fortsättningen när vi väljer våra böcker.
Boksyster N som inte kunde närvara på träffen skickade med sin åsikt och den skilde sig inte från närvarande boksystrars - tråkig bok.
I klämde i med att om hon skulle vara riktigt ärlig så kom hon inte ens ihåg (!) vad vi hade läst - så mycket hade den boken gjort intryck. Så intetsägande måste den ha varit -ups!
Vi enades dock om att det positiva med boken var att få läsa om hur japanerna behandlades under andra världskriget, något vi inte stött på tidigare i skönlitteratur. Vi kände oss rätt osäkra på om vi berört det t ex i historieundervisningen när vi studerade på gymnasiet ihop (forntiden förvisso men lite minns vi).
Vi kunde inte riktigt släppa varför berättelsen aldrig griper tag trots att det fanns en stark berättelse att berätta, vad var det som gjorde det så tråkigt och stundtals oväsentligt?!
Och innan vi skiljdes åt var det någon boksyster som konstaterade "jag skulle vilja läsa något bra nu". Övriga boksystrar kunde bara instämma.
torsdag 5 januari 2012
När boksystrarna läste noveller
Som mötesplats valdes en mycket trevlig restaurang och så här i slutet av bokcirkelterminen tillät vi oss att låta en större stund av kvällen tillsammans få handla om annat är just boken vi läst. Men så snart alla var mätta kunde vi börja vår bokdiskussion.
Ofrånkomligt att beröra när man läser noveller är just formatet novell. Inte alltid man som läsare känner sig nöjd och belåten när en berättelse bara hinner ta sin början för att i nästa stund ta slut. Vi pratade en del om det och ofta är det nog så att man vill "ha mer". Men noveller kan vara korta och de kan vara långa. En lång novell i samlingen var "Rummet" som vi berörde helt flyktigt, alla hade inte hunnit läsa alla novellerna och det var s a s "titelspåret" som var kvällens huvudsakliga samtalsämne.
Att Jonas Karlsson är skicklig novellist var vi eniga om, bra uppbyggnad och gott flyt i språket. Man förundras över hur lätt man förs in i berättelsen, känns som när man läst en bit in i en berättelse....
Novellen förde oss osökt in på diskussioner kring relationer, i parförhållande, vänrelationerna och hur man bildar nya kontaktnät när man blir ett par. Och när man blir förälder, hur kontaktnäten i viss mån uppstår runt ens barn, hur man i viss mån "tvingas" in i vissa relationer genom sitt barns aktiviteter.
Med tanke på hur titelnovellens två karaktärer finner varandra flöt också vår diskussion in på hur det blir när man tror sig känna igen personer men inte kan placera dem, pinsamma situationer som uppstår och hur man krånglar sig ur dem. Men också hur man kan bli igenkänd av andra t ex genom sitt yrke - en inte alltid bekväm situation det heller.
De två karaktärernas märkliga sätt att finna sina roller och det för berättarrösten - på ett välbekant sätt funderade vi lite över. Likaså deras behov av att imponera lite lagom mycket på varandra. Och varför kan de inte låta prestigen fara och flyga och istället satsa på att ge denna nya bekantskap en chans eftersom de faktiskt inte känner varandra - även om det tar en hel novell för dem att inse det.
Reglementsenligt hade boksystrarna med sig en julbok till en annan boksyster. Det föranledde paketupptagning och självfallet stor förtjusning bland boksystrarna, till nästa träff valdes en av julbokstitlarna.
söndag 27 november 2011
När boksystrarna läste Mot ljuset
En lättläst bok inledde kvällens värdinna sina funderingar kring boken och jag tror alla stämde
in. Men jag tänkte mig nog något annat, fortsatte hon. Det som var intressant var tidsandan från sent 1940-tal som var så bra beskrivet fast det hände inte så mycket, en bra bok men I kände sig ändå lite kluven till den.
Nästa talare, PAN tyckte mycket om boken, boksyster I som valt boken läser som vi vet väldigt mycket facklitteratur och det kändes som ett oväntat val av bok tyckte PAN som tyckte mycket om valet. Intressant att läsa om en helt annan del av världen och denna titel gjorde att intresset väcktes för författarinnans första titel (Det som återstår, skribentens kommentar).
Å gillade de fantastiska miljöbeskrivningarna men fann handlingen en smula seg – den tog sig emellertid och även om slutet inte var till belåtenhet så var ändå det sammantagna omdömet av boken bra.
N tyckte också om boken, man ville verkligen veta vad som skulle hända, något som förvånade var detta ständiga sittande med drinkar i tid och otid! Att handlingen var lite långsam instämde N också i, ändå hände det mycket på något vis under ytan.
Lib fann boken också bra, det är bra sekvenser, som ögonblicksbilder som författaren levererar stilsäkert, förflyttningen till tiden efter andra världskriget känns äkta, personerna likaså. Det lite gåtfulla slutet gör att man funderar lite.
B tyckte att författaren byggde upp romanen bra trots att det inte hände någonting, en känsla av att det lite för ofta lämnades åt läsaren att knyta ihop – men det är ändå en bra bok, hade dock en annan föreställning om vad boken skulle handla om och det instämde vi alla i. Baksidestexten utlovar något helt annat så den var en rätt dålig saluföring av bokens innehåll.
Boken kändes filmisk och vi kunde inte låta bli att fundera på hur den skulle te sig som film, genast ville vi rollbesätta de olika rollerna – gärna lite danska skådespelare, för danskan som blandas in gör texten så mycket mer levande. Vi hade alla reagerat på att man fick veta så lite om de olika karaktärerna men ju mer vi talade om texten desto mer kändes det som att flera pusselbitar lades ihop till bilder där de olika personligheterna tog form.
Det är det som är så spännande med att tala om vad man har läst, plötsligt tar min läsupplevelse ett nytt kliv, tillsammans med andras läsupplevelse.
Vi pratade också mycket om de olika personernas värdegrund och hur man ibland som läsare vill att de personer man favoriserar ska ha en vettig sådan. Och hur frustrerad man blir när de inte har det!
Systrarna Elly och Annies förhållande behövde också en egen diskussion – vi blev inte kloka på hur de egentligen hade det tillsammans. Hänvisade som de är åt varandra och ändå så olika som personer skapar det en spänd stämning mellan dem som kommer och går boken igenom. Annies nya liv som nygift står i skarp kontrast till Ellys försök till att hitta sitt ”nya jag” och ger berättelsen ett bra driv. Elly kan liksom inte dela sina innersta tankar med sin syster och blir därför ensam med sina grubblerier.
Vi tyckte först att vi inte fått veta så mycket om systrarna men under vårt samtal kom vi på att i små, små ögonblicksbilder hade vi ju ändå fått veta lite om deras liv tillsammans före resan, barndomen och uppväxten hemma i Göteborg tillsammans med deras far.
Óch så hoppades vi alla på att Elly skulle möta kärleken i Niels men deras minst sagt komplicerade förhållande där Niels brottas med sin homosexualitet och rädsla för att avslöjas gör det omöjligt. Flera av boksystrarna tyckte att slutet blev för kort trots allt dramatik – och som vanligt ville vi veta mer ;)
in. Men jag tänkte mig nog något annat, fortsatte hon. Det som var intressant var tidsandan från sent 1940-tal som var så bra beskrivet fast det hände inte så mycket, en bra bok men I kände sig ändå lite kluven till den.
Nästa talare, PAN tyckte mycket om boken, boksyster I som valt boken läser som vi vet väldigt mycket facklitteratur och det kändes som ett oväntat val av bok tyckte PAN som tyckte mycket om valet. Intressant att läsa om en helt annan del av världen och denna titel gjorde att intresset väcktes för författarinnans första titel (Det som återstår, skribentens kommentar).
Å gillade de fantastiska miljöbeskrivningarna men fann handlingen en smula seg – den tog sig emellertid och även om slutet inte var till belåtenhet så var ändå det sammantagna omdömet av boken bra.
N tyckte också om boken, man ville verkligen veta vad som skulle hända, något som förvånade var detta ständiga sittande med drinkar i tid och otid! Att handlingen var lite långsam instämde N också i, ändå hände det mycket på något vis under ytan.
Lib fann boken också bra, det är bra sekvenser, som ögonblicksbilder som författaren levererar stilsäkert, förflyttningen till tiden efter andra världskriget känns äkta, personerna likaså. Det lite gåtfulla slutet gör att man funderar lite.
B tyckte att författaren byggde upp romanen bra trots att det inte hände någonting, en känsla av att det lite för ofta lämnades åt läsaren att knyta ihop – men det är ändå en bra bok, hade dock en annan föreställning om vad boken skulle handla om och det instämde vi alla i. Baksidestexten utlovar något helt annat så den var en rätt dålig saluföring av bokens innehåll.
Boken kändes filmisk och vi kunde inte låta bli att fundera på hur den skulle te sig som film, genast ville vi rollbesätta de olika rollerna – gärna lite danska skådespelare, för danskan som blandas in gör texten så mycket mer levande. Vi hade alla reagerat på att man fick veta så lite om de olika karaktärerna men ju mer vi talade om texten desto mer kändes det som att flera pusselbitar lades ihop till bilder där de olika personligheterna tog form.
Det är det som är så spännande med att tala om vad man har läst, plötsligt tar min läsupplevelse ett nytt kliv, tillsammans med andras läsupplevelse.
Vi pratade också mycket om de olika personernas värdegrund och hur man ibland som läsare vill att de personer man favoriserar ska ha en vettig sådan. Och hur frustrerad man blir när de inte har det!
Systrarna Elly och Annies förhållande behövde också en egen diskussion – vi blev inte kloka på hur de egentligen hade det tillsammans. Hänvisade som de är åt varandra och ändå så olika som personer skapar det en spänd stämning mellan dem som kommer och går boken igenom. Annies nya liv som nygift står i skarp kontrast till Ellys försök till att hitta sitt ”nya jag” och ger berättelsen ett bra driv. Elly kan liksom inte dela sina innersta tankar med sin syster och blir därför ensam med sina grubblerier.
Vi tyckte först att vi inte fått veta så mycket om systrarna men under vårt samtal kom vi på att i små, små ögonblicksbilder hade vi ju ändå fått veta lite om deras liv tillsammans före resan, barndomen och uppväxten hemma i Göteborg tillsammans med deras far.
Óch så hoppades vi alla på att Elly skulle möta kärleken i Niels men deras minst sagt komplicerade förhållande där Niels brottas med sin homosexualitet och rädsla för att avslöjas gör det omöjligt. Flera av boksystrarna tyckte att slutet blev för kort trots allt dramatik – och som vanligt ville vi veta mer ;)
söndag 13 november 2011
Boksystrarna var på bio
På vår att-göra-lista har denna höst funnits biobesök! Självfallet ville vi alla se filmen En dag!
En av boksystrarna fick förhinder annars var vi samlade i biografmörkret.
Som alltid ett litet risktagande att se filmen av en bok man gillar - blir det ok? Har man fått med det viktigaste?
Jorå, boksystrarna var nöjda. Visst, som boken blev det inte (varför båtluffen i Grekland är utbytt till bilresa i Frankrike fattar vi inte) men boksystrarna ger godkänt.
Jag tillåter mig att citera en boksyster; en feelgood-film.... fast ändå inte.
En av boksystrarna fick förhinder annars var vi samlade i biografmörkret.
Som alltid ett litet risktagande att se filmen av en bok man gillar - blir det ok? Har man fått med det viktigaste?
Jorå, boksystrarna var nöjda. Visst, som boken blev det inte (varför båtluffen i Grekland är utbytt till bilresa i Frankrike fattar vi inte) men boksystrarna ger godkänt.
Jag tillåter mig att citera en boksyster; en feelgood-film.... fast ändå inte.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)