Om bokhyllan svämmar över

Boksystrarna är bra på att låna böcker på bibliotek, eller så ser de till att skicka sina läsvärda böcker vidare till vänner och bekanta. Men OM det är så att det finns någon bok-ekorre bland oss, som gärna hamstrar allt i läsväg, så kan bokhyllan plötsligt svämma över... Ett sätt att lösa gallringen på kan vara att själv arrangera eller att delta i stora bokbytardagen den 16 maj. Kolla in om något sker nära dig!

Framåtblickar

Hej boksystrar! Inför sommarens läsning och boken "Agaat" kan ni få lite lyssnarinspiration om författaren via radioprogrammet Lundströms bokradio. Lite annat kul att fundera på är att kolla upp fler varianter av bokSPAningar, typ denna i Edsbyn. Vore det inte kul!

Fruset

Våren lyser med sin frånvaro och det är midvinterkallt när boksystrarna halkar fram och dras in i ljuset till en kväll med skön samvaro och bokdiskussion. Det har blivit dags att prata om Den frusna trädgården av Kristin Hannah - ack så passande denna svinkalla kväll.

Kvällens värdinna Pernilla reflekterar över hur extra kritisk man blir till den bok när man väljer "sin" bokcirkelbok. Och jag som trodde att denna var bra, usch den var ju fruktansvärd utbrister Pernilla och ler stort, så full av klyschor! Suck - inte så tilltalande men den tog sig väl mot slutet - vilket flera kunde instämma i.
- Ja, men kan ju inte veta i förväg menar boksystrarna! Det är inte meningen - och det måste vara fritt fram att tycka vad man tycker, tjoar Beth.

- Jorå, men den var väl okej i början ändå, tycker Bodil. Mittpartiet var segt och slutet lite summerande men oj, det var väldigt vad många stereotypa figurer det fanns i den här romanen. Och rejält tröttsamt med det ständiga hyllandet av pappan i boken. Njaa, men inte såå dåligt ändå, finner Bodil.

Ingrid hakar på och instämmer med vad Bodil sagt.
- Det kändes som det fanns en historia här, inte skitdålig men inget fantastiskt heller...
- Ja, den bjuder på ojämn läsning, menar Petra. Återigen det där att texten är skrivet som för att bli film - "manuskript-aktigt", suck liksom - det är trist att läsa. Det fanns delar i det här som var bra historiaskrivning, där det fanns substans men långa delar är så fulla av enformiga beskrivningar.

Beth som haft svårt att vänta på sin tur och muttrat om boken får nu ordet och dissar boken helt.
- Jag hade tyvärr lite dålig inställning till boken redan innan lässtart, dumt av mig så jag skärpte till mig. Men när jag måste dela upp texten för att veta hur många sidor jag måste läsa för att hinna till bokcirkelträffen, ja - då vet jag att klockan är slagen för boken. Då fångar den mig tämligen föga. Den här boken förlorade mig som läsare på ett tidigt stadium då beskrivningen av en av huvudpersonen hänvisar till en berömd skådespelerska. Inget fel på skådespelerskan men det kändes så himla fånigt att göra en direkt hänvisning till någons utseende på det viset. Jag riktigt retade mig på de stereotypa personerna och den är isdrottningen till mor kändes så krystad. Nä, jag gillade inte den här boken alls.

Åsa kunde hålla med om att det var en rätt seg berättelse men att Beth är bra hård gentemot boken. De stereotypa figurerna ja - men delen om Leninggrad, den biten var helt okej.
Och här får Beth hålla med - just de partierna hade en känsla av bra berättelse fast då hade jag liksom redan tappat intresset, menade Beth.
- Ja, inledningsvis var "sagoberättandet" i boken så fånigt men just delen om Leninggrad, där tog boken fart och jag ville veta vad som låg bakom, fortsatte Åsa.
- Mmm, det där att man fick elda upp möbler och tillaga mat av tapetklister, känner man ju till och det berörde en som läsare, funderade Ingrid.
- Liksom de starka bitarna när barnen ska skiljas från sin mor och skickas iväg med tåget, fyllde Åsa i.

Bokdiskussionen blir denna gång inte så lång, vi finner ingen lust att analysera karaktärerna i boken, vi hamnar i en diskussion kring vad det är som gör att de historiska bitarna av romanen var så mycket mer fängslande och bättre skrivna än resten av boken. Det som alla boksystrar retat sig på under läsningen är genomgående de fåniga klyschorna, t ex att systrarna i berättelsen är så utstuderat varandras motsatser, att modern är så underligt överdrivet frusen, hur det känns orimligt att hålla sina barn ifrån sig så under ett helt liv. Och sedan det snabba lättfixade slutet.
Men slöseri med tid? Inte alls - Ingrid summerar läsningen på sitt diplomatiska sätt; nu har vi i alla fall läst det här, nu har vi testa det också!

Jag ska egentligen inte jobba här

Första träffen efter jul för boksystrarna inleddes med att Petra berättade om "sin" julklappsbok från julavslutningen. Hon gick hem med Sju jävligt långa dagar i väskan och tyckte att det var en intressant läsning.
- Jag visste inte så mycket om boken, uppmärksammat den ja, men hade ingen föreställning om vad den skulle handla om. Kortfattat kan man väl säga att det handlar om en familj som har en del problem, det är rätt knäppt emellanåt och även om det inte är sådant man skulle råka ut för i förstone så är igenkänningsfaktorn rätt hög ändå. Det händer väldigt mycket på den veckan som berättelsen tilldrar sig. Tja, den var rätt kul och bra!
Ingrid tipsade också om sin julklappsbok innan vi tog tag i kvällens bok. Ingrid hade läst Innan floden tar oss och kunde rekommendera den!

Kvällens bok Jag ska egentligen inte jobba här gjorde att vi inledningsvis kom att prata mycket om de olika sommarjobb man hade i yngre dagar, ofrånkomligt med tanke på bokens innehåll. Inte så många av oss hade jobbat inom vården som bokens huvudperson, men de erfarenheter från tidigare arbetsplatser när man var yngre tjej ligger ändå nära till hands vid läsningen av kvällens bok.
Åsa hade ordet först.
- Den här boken berörde mig ganska mycket, jag har aldrig sommarjobbat inom vården. Det var faktiskt en del skildringar som gjorde mig lätt svimfärdig, det känns väldigt äkta, berörde mig verkligen.
Sedan är den ju lättläst och beskriver så bra hur man känner sig som ung.
Jag tänkte på hur bra huvudpersonen Moa trots allt passar för att jobba inom vården och så hennes drömmar om skådespelaryrket... jo, den gav mig en hel del, klart läsvärd.

Mmm, instämde Nella, jag tyckte också att det var en läsvärd berättelse.
- Jag känner ju igen mig, det var ju så här jag började min yrkesbana inom vården. Hon beskriver himla bra hur en del personer kan vara så blasé på sitt arbete. Och hur vårdsituationen ändras bit för bit till de man vårdar, den förändras allt eftersom man bygger upp en relation.
- Ja, det är en bra skildring av ett yrke! Jag förstår att boken fått pris, det är ju modern arbetarlitteratur det här, menade Petra. Sådant snubblar man inte över så ofta idag och man behöver ju inte ha arbetat inom vården för att förstå. Man tycker ju någonting om sådant här, vården som sådan. Jättebra beskrivning av hur det är när man är nitton.
Och visst, det finns en del i boken som fick det att vända sig i magen på mig också....

- Nej, jag har inte heller jobbat inom vården, tog Bodil vid. Jag tycker den hyllar vardagshjältar! Och jag instämmer med det där hur bra det beskrivs hur det liksom växer fram, känslan för jobbet, för de man vårdar, hur hennes (Moas) syn på jobbet förändras. Lite oväntat slut var det också.
- Ja, det kändes nästan lite sorgligt, jag undrade lite över hur det gick sedan med Moas drömmar, inflikade Beth.
Och Ingrid fortsatte:
- Den här boken ligger nära mig, tyckte Ingrid. Och jag menar som anhörig och visst, den har beröringspunkter med det jag arbetar med också, jag tipsade kollegor om boken.
Jag märkte att jag under läsningen pendlade mellan anhörigrollen och yrkesarbetande, läsningen blev ur olika synvinklar.
Inom yrket möter jag ju ofta unga, de som vill jobba inom vården och de som inte vill det, man lär sig att se skillnaden snart.
- Ja, trots att jag inte har arbetat just inom vården är det ändå hög igenkänning,  fortsatte Beth. Hon är ju lite valpig till en början, Moa. Men så växer hon in i rollen, den där valpigheten känner man igen på något vis. Stressen inom yrket beskrivs himla bra också!
Sedan tycker jag att hon är himla modig som ändå följer sitt hjärtas röst och testar att slå in på skådespelarbanan, hon blir ju avspisade ordentligt några gånger.
Och stressen känner man av i läsningen också, eller hur!

Vi kom snart att diskutera vården och den låga statusen som flera olika yrkeskategorier kämpar emot, hur ska man få unga att välja vårdyrken idag liksom? Och så kvinnodominansen, påpekade Ingrid.
Vi föll in i en lång diskussion kring de val som man gör i livet, med anledning av de drömmar som Moa när på i boken. Hur länge står dörrar för val öppna? Eller stängs de egentligen inte, man kan ju faktiskt göra nya val och glänta på nya dörrar.
- Ja, det är ju inte bara vissa vårdyrken som har låg status, det är ju så många kvinnodominerande yrken som tampas med den problematiken, fortsatte Åsa. Och det kan reta ihjäl en!
Vilket alla församlade hummade instämmande på.

I boken blir det en intressant vändning när det visar sig att en kollega till Moa också är skådespelare. Här kom vi att prata om de olika karaktärerna på Moas arbetsplats. De känns väldigt äkta, vad vi kan läsa oss till jobbade/jobbar (?) författaren en del inom vården.
- Det är ju också en del tabubelagda saker som är himla bra beskrivet, menade Ingrid. Saker man vet finns där och som man nästan inte vill kännas vid...
- Ja, och all "tyst kunskap" som finns bland kollegor, fortsatte Petra.
- Och så handlar boken om att våga säga ifrån, funderade Åsa. Om man ser sådant som inte är bra, inte så lätt vara den som vågar....
Och här fanns det mycket att tala om och innan det var dags att bestämma en ny bok (i ett helt annat ämne) halkade vi in på en diskussion om integritet och hur vården funkar, ser hur ut idag.

Frukost!

Boksystrarna väljer att testa något av en klassiker; Frukost på Tiffanys av Truman Capote blev vald till årets sista bok. En diskussion om vad som egentligen är en klassiker var också på sin plats. Och vad skiljer en klassiker från en generationsroman? Det inledde boksystrarnas bokdiskussion denna gång och Beth kunde förstås inte låta bli att tjata lite om vem Capote var så alla fick ta del av författarfakta.

Njaaa, inledde Ingrid. Inte det sämsta men inte heller det bästa - jag är lite tveksam menade Ingrid till valet av bok.
Bodil fortsatte; jovisst klassiskt men kändes lite töntigt, "ung flicka som förhäxar män" - yada yada liksom.
Men det blev ju intressant när maken dök upp, menade Åsa. Det var ju mycket festande och ytligt men när man fick mer om Holly och hennes bakgrund blev det riktigt intressant. Det är en bra bok och jag tycker det är kul att ha läst den.

Jorå, tyckte Pernilla. Det var väl inget fel på den här, den håller. Lite lätt och luftig kanske... man kommer inte under ytan. Men Ljungs (Susanne Ljung har skrivit ett förord i pocketutgåvan) förord var intressant och gav en bra bakgrund. Och det är som alltid intressant att se hur kvinnor har skildrats och hur Capote förändrar det i denna bok. Roligt att ha läst den men den gjorde inga större intryck.
Beth var däremot nästan lyrisk över boken.
- Jag ser ett 40-talets New York fram för mig och tycker istället att Capote ger som intressanta instick med miljöbeskrivningar som man till förstone nästan inte märker. Men det skapar stämning och jag gillar det. Beth fortsatte; jag gillar storyn och jag blev överraskad av hur berättelsen, jag hade innan läsningen en helt annan bild av vad den skulle handla om.
Jag tror jag har präglats av Audrey Hepburn och bilder från filmen trots att jag ännu inte har sett filmen. Men jag trodde att den skulle handla om något helt annat, därför blev läsningen nästan ännu mer intressant.
Petra instämde, en intressant karaktär - helt klart annorlunda kvinnoskildring.
Holly är ju en knepig som person, hur hon försöker ta sig vidare från sin kassa situation. Och hennes starka band till sin bror var spännande. Man får inte veta så mycket om henne men ändå hinner mycket hända. Jag blev förvånad av att den kändes så kort!

Vi kom att prata om språket och förundrades över att vi upplevt det rätt olika, möjligen påverkades det av att vi läst olika utgåvor med olika översättningar!
Det är ju ett rätt avskalat språk tyckte Petra medan Bodil upplevt det nästintill som lite för torrt och saknade beskrivningar.
Huruvida man lärde känna Holly eller ej fanns också anledning att diskutera.
Hon ger ju ett naivt intryck menade Petra, fast hon är ju inte det. Nä, hon är riktigt slipad fyllde någon i.

Innan vi hade vår traditionsenliga julboksutdelning gjorde vi en snabb sammanfattning; nåå gillar vi Frukost på Tiffanys? Den hamnar mitt emellan menade någon
Ja, jag säger Gilla sa Petra. Jag med - den är bra tyckte Beth. Och från att från början inte trott att det skulle finnas något att prata om blev man överraskad - det fanns saker som fick en att tänka till avrundade Åsa.
Sugna på att se filmen var flera - något för jullediga dagar kanske? Ja, förutom att läsa nästa bok och julboken förstås!

Dårens dotter

Dags för en självbiografi i romanform för Boksystrarna; Dårens dotter av Mian Lodalen. Det kändes bra att smaka på en annan litterär genre mitt i hösten.
Bodil var först ut;
- Jag har helt klart en dubbel känsla inför boken! Den var lättläst och händelser radas upp en efter en och efter halva boken började det faktiskt kännas lite tjatigt.
Här hummade boksystrarna igenkännande. Men det är ändå en intressant berättelse fortsatte Bodil, Connie känns så ensam men någonstans har flickan ändå s a s klarat sig, men man pendlar verkligen mellan hopp och förtvivlan.

Ingrid instämde, vissa händelser som satte djupa spår hos Connie väckte mer tankar hos mig som läsare, och så är det förstås tidsperioden som man känner igen sig i, absolut en läsvärd bok.
Just den där upprepningen, staplandet av händelser höll Petra med om.
- Boken hade tjänat på att kortas ned en smula för det finns ett viktigt budskap, trots allt som händer är det märkligt nog positivt beskrivet.
Vi funderade allesammans över pappans bakgrund och diskuterade det och tidsandan som finns i boken, ett sjuttiotal vi alla känner igen oss i - även om författaren är flera år äldre än oss.

Åsa fann boken över förväntan. Jag känner att det kommit så många titlar av den här genren och tänkte "inte en till" men den var riktigt bra. Som sagt; för många upprepningar men samtidigt; trots att det är så tragiskt så blir det ändå aldrig sentimentalt beskrivet, så visst är det en positiv läsupplevelse.
Så dröjde vi vid de stycken som handlar om Connies skolgång - hur hon blir betraktad som ett stökigt och okoncentrerat skolbarn. Hur hon kunde ha fått ut så mycket mer av skolan om hon bara fått chansen. Synen på stökiga skolbarn då och nu - är det någon skillnad idag?
Och Beth menade att det var synd att många episoder bara matades på varandra utan nästan ingen reflektion, ett visst mått att fördjupning hade behövts men ändå håller boken, känns trovärdig och bitvis är det skrämmande läsning och man kan ju inte låta bli att undra hur det gick för en del av personerna.
Pernilla gillade beskrivningarna av hur barnet tänker, en  mycket bra bok och ibland får man trots allt skratta högt mitt i eländet.
Diskussionen böljar fram och tillbaka och vi talar om pappan. Hur svårt det är att förstå honom och hans självupptagenhet, alla historier, alla relationer med olika kvinnor. Och så Connie mitt i detta som ständigt försöker få sin pappas uppmärksamhet. Och trots alla vuxna runt om kring så växer Connie upp nästan utan sociala ramar, det finns till slut ingen tillit till vuxna. Att vara "street-smart" blir liksom hennes vardag - och vad hade hon gjort utan sin barndomskamrat Kalle. (Och hur gick det egentligen för honom?).
Och hade Connie haft en mer normal uppväxt hos sin moster och morbror hade hon självfallet haft helt andra förutsättningar.
Vi enas om att pappan gör en helt igenom bra sak för dottern; och det är när han hämtar henne från sommarlägret. Då gör han något för hennes skull, utan egen vinning i åtanke.

Vi måste prata om Kevin

Till septemberträffen var det Vi måste prata om Kevin som skulle vara läst.
En ruggig berättelse var vi helt eniga om, omtumlande läsning och vi började genast fundera kring om det är mammans "resa" eller sonens egentligen. Vi diskuterade också föräldraransvaret som tycks vara så mycket tyngre för mamman än pappan i berättelsen lemen, en på så många sätt märklig och otäck berättelse.
Idéer, bilder om hur en familj ska vara dök också upp och så självfallet; kan man födas som alltigenom ond?
- Jag hade en föreställning om vad boken skulle handla om men det kom helt på skam inledde Beth. Jag blev överraskad av bokens upplägg, tyckte det var en bra berättelse och att galghumorn är ju helt klart speciell!

Bodil tyckte det var svårt att se hur hon (berättaren) ser på sitt barn, det var en väldigt oväntad berättelse och annorlunda.
Åsa som erkände att hon inte hunnit läsa klart, fann boken till en början tungläst och vi instämde - första delen var något trög, det var det flera boksystrar som tyckte.
- Men nu börjar jag vilja läsa på, fortsatte Åsa, jag upplevde det som ett ständigt malande i början.

Nella höll med.
- Men lite besviken blev jag allt. Jag störde mig på att det var en brevroman men bortsett från det är boken bra. Man funderar ju över hur pojken kan upplevas som allt igenom ond, hur kunde det bli så här, han har liksom ingen chans.

Petra fortsatte; när vi skulle välja bok sist och den här titeln beskrevs gjorde jag mig en bild av boken och jag ska erkänna att det gjorde inte att jag var inte så himla "på"vad gäller bokval.
Första halvan upplevde jag som en bakgrund till det som berättelsen snurrar kring och sedan blir nästa halva nästan som ett inlägg i USA:s sätt att se på vapen tycker jag. Och jag kunde känna igen mig i den där bilden som mamman i boken tampas med; att man ska bli så himla lycklig som nybliven mamma.
Men slutet blev jag inte klok på funderade Petra.
Här var stannade vi upp för att fundera över mamman och hennes sätt att förhålla sig till sonen respektive dottern. Hur olika det blir och hur hon hela tiden är på sin vakt gentemot sonen och mannens ovilja att se och att deras kommunikation är så otroligt bristfällig....
- Ja, jag tänker se filmen fortsatte Ingrid som genom sin profession också läst boken utifrån sina yrkeskunskaper, varpå vi andra kom med tusen frågor....
Jag ser det ju som att Kevin har förutsättningar men det blir liksom inget av det, sammanfattade Ingrid.

Innan vi avrundade med en något blandad känsla för kvällens bok kom vi in på en mängd olika detaljer i berättelsen, som t ex händelsen med kartorna som vi var tvungna att prata av oss om.