Första träffen efter jul för boksystrarna inleddes med att Petra berättade om "sin" julklappsbok från julavslutningen. Hon gick hem med Sju jävligt långa dagar i väskan och tyckte att det var en intressant läsning.
- Jag visste inte så mycket om boken, uppmärksammat den ja, men hade ingen föreställning om vad den skulle handla om. Kortfattat kan man väl säga att det handlar om en familj som har en del problem, det är rätt knäppt emellanåt och även om det inte är sådant man skulle råka ut för i förstone så är igenkänningsfaktorn rätt hög ändå. Det händer väldigt mycket på den veckan som berättelsen tilldrar sig. Tja, den var rätt kul och bra!
Ingrid tipsade också om sin julklappsbok innan vi tog tag i kvällens bok. Ingrid hade läst Innan floden tar oss och kunde rekommendera den!
Kvällens bok Jag ska egentligen inte jobba här gjorde att vi inledningsvis kom att prata mycket om de olika sommarjobb man hade i yngre dagar, ofrånkomligt med tanke på bokens innehåll. Inte så många av oss hade jobbat inom vården som bokens huvudperson, men de erfarenheter från tidigare arbetsplatser när man var yngre tjej ligger ändå nära till hands vid läsningen av kvällens bok.
Åsa hade ordet först.
- Den här boken berörde mig ganska mycket, jag har aldrig sommarjobbat inom vården. Det var faktiskt en del skildringar som gjorde mig lätt svimfärdig, det känns väldigt äkta, berörde mig verkligen.
Sedan är den ju lättläst och beskriver så bra hur man känner sig som ung.
Jag tänkte på hur bra huvudpersonen Moa trots allt passar för att jobba inom vården och så hennes drömmar om skådespelaryrket... jo, den gav mig en hel del, klart läsvärd.
Mmm, instämde Nella, jag tyckte också att det var en läsvärd berättelse.
- Jag känner ju igen mig, det var ju så här jag började min yrkesbana inom vården. Hon beskriver himla bra hur en del personer kan vara så blasé på sitt arbete. Och hur vårdsituationen ändras bit för bit till de man vårdar, den förändras allt eftersom man bygger upp en relation.
- Ja, det är en bra skildring av ett yrke! Jag förstår att boken fått pris, det är ju modern arbetarlitteratur det här, menade Petra. Sådant snubblar man inte över så ofta idag och man behöver ju inte ha arbetat inom vården för att förstå. Man tycker ju någonting om sådant här, vården som sådan. Jättebra beskrivning av hur det är när man är nitton.
Och visst, det finns en del i boken som fick det att vända sig i magen på mig också....
- Nej, jag har inte heller jobbat inom vården, tog Bodil vid. Jag tycker den hyllar vardagshjältar! Och jag instämmer med det där hur bra det beskrivs hur det liksom växer fram, känslan för jobbet, för de man vårdar, hur hennes (Moas) syn på jobbet förändras. Lite oväntat slut var det också.
- Ja, det kändes nästan lite sorgligt, jag undrade lite över hur det gick sedan med Moas drömmar, inflikade Beth.
Och Ingrid fortsatte:
- Den här boken ligger nära mig, tyckte Ingrid. Och jag menar som anhörig och visst, den har beröringspunkter med det jag arbetar med också, jag tipsade kollegor om boken.
Jag märkte att jag under läsningen pendlade mellan anhörigrollen och yrkesarbetande, läsningen blev ur olika synvinklar.
Inom yrket möter jag ju ofta unga, de som vill jobba inom vården och de som inte vill det, man lär sig att se skillnaden snart.
- Ja, trots att jag inte har arbetat just inom vården är det ändå hög igenkänning, fortsatte Beth. Hon är ju lite valpig till en början, Moa. Men så växer hon in i rollen, den där valpigheten känner man igen på något vis. Stressen inom yrket beskrivs himla bra också!
Sedan tycker jag att hon är himla modig som ändå följer sitt hjärtas röst och testar att slå in på skådespelarbanan, hon blir ju avspisade ordentligt några gånger.
Och stressen känner man av i läsningen också, eller hur!
Vi kom snart att diskutera vården och den låga statusen som flera olika yrkeskategorier kämpar emot, hur ska man få unga att välja vårdyrken idag liksom? Och så kvinnodominansen, påpekade Ingrid.
Vi föll in i en lång diskussion kring de val som man gör i livet, med anledning av de drömmar som Moa när på i boken. Hur länge står dörrar för val öppna? Eller stängs de egentligen inte, man kan ju faktiskt göra nya val och glänta på nya dörrar.
- Ja, det är ju inte bara vissa vårdyrken som har låg status, det är ju så många kvinnodominerande yrken som tampas med den problematiken, fortsatte Åsa. Och det kan reta ihjäl en!
Vilket alla församlade hummade instämmande på.
I boken blir det en intressant vändning när det visar sig att en kollega till Moa också är skådespelare. Här kom vi att prata om de olika karaktärerna på Moas arbetsplats. De känns väldigt äkta, vad vi kan läsa oss till jobbade/jobbar (?) författaren en del inom vården.
- Det är ju också en del tabubelagda saker som är himla bra beskrivet, menade Ingrid. Saker man vet finns där och som man nästan inte vill kännas vid...
- Ja, och all "tyst kunskap" som finns bland kollegor, fortsatte Petra.
- Och så handlar boken om att våga säga ifrån, funderade Åsa. Om man ser sådant som inte är bra, inte så lätt vara den som vågar....
Och här fanns det mycket att tala om och innan det var dags att bestämma en ny bok (i ett helt annat ämne) halkade vi in på en diskussion om integritet och hur vården funkar, ser hur ut idag.
