Art déco-lyx

Åtminstone två av boksystrarna har kastat sig över nyutgåvan i pocket av F Scott Fitzgeralds "Den store Gatsby". Allt för att vara redo inför dagens filmpremiär. Bokens handling brukar hyllas och dagens recensioner av filmen är...tja, sisådär... Var och en må bilda sig en egen uppfattning, men är man det minsta svag för 20-talets Art déco-stil så ska man nog kolla filmen! Trailersmakprov kommer här!

Books & Dreams

Läsning för bokcirkelmedlemmar? Ja, utan tvekan!

I numret finns också en intervju med en av Kära boksysters favoritförfattare; Chimamanda Ngozi Adichie som kommer ut med ny titel snart, dröjer väl något innan den finns på svenska.

Och roligt bokmingel - tänk om Kära boksyster kan komma iväg på ett sådant event i framtiden?

Om bokhyllan svämmar över

Boksystrarna är bra på att låna böcker på bibliotek, eller så ser de till att skicka sina läsvärda böcker vidare till vänner och bekanta. Men OM det är så att det finns någon bok-ekorre bland oss, som gärna hamstrar allt i läsväg, så kan bokhyllan plötsligt svämma över... Ett sätt att lösa gallringen på kan vara att själv arrangera eller att delta i stora bokbytardagen den 16 maj. Kolla in om något sker nära dig!

Framåtblickar

Hej boksystrar! Inför sommarens läsning och boken "Agaat" kan ni få lite lyssnarinspiration om författaren via radioprogrammet Lundströms bokradio. Lite annat kul att fundera på är att kolla upp fler varianter av bokSPAningar, typ denna i Edsbyn. Vore det inte kul!

Fruset

Våren lyser med sin frånvaro och det är midvinterkallt när boksystrarna halkar fram och dras in i ljuset till en kväll med skön samvaro och bokdiskussion. Det har blivit dags att prata om Den frusna trädgården av Kristin Hannah - ack så passande denna svinkalla kväll.

Kvällens värdinna Pernilla reflekterar över hur extra kritisk man blir till den bok när man väljer "sin" bokcirkelbok. Och jag som trodde att denna var bra, usch den var ju fruktansvärd utbrister Pernilla och ler stort, så full av klyschor! Suck - inte så tilltalande men den tog sig väl mot slutet - vilket flera kunde instämma i.
- Ja, men kan ju inte veta i förväg menar boksystrarna! Det är inte meningen - och det måste vara fritt fram att tycka vad man tycker, tjoar Beth.

- Jorå, men den var väl okej i början ändå, tycker Bodil. Mittpartiet var segt och slutet lite summerande men oj, det var väldigt vad många stereotypa figurer det fanns i den här romanen. Och rejält tröttsamt med det ständiga hyllandet av pappan i boken. Njaa, men inte såå dåligt ändå, finner Bodil.

Ingrid hakar på och instämmer med vad Bodil sagt.
- Det kändes som det fanns en historia här, inte skitdålig men inget fantastiskt heller...
- Ja, den bjuder på ojämn läsning, menar Petra. Återigen det där att texten är skrivet som för att bli film - "manuskript-aktigt", suck liksom - det är trist att läsa. Det fanns delar i det här som var bra historiaskrivning, där det fanns substans men långa delar är så fulla av enformiga beskrivningar.

Beth som haft svårt att vänta på sin tur och muttrat om boken får nu ordet och dissar boken helt.
- Jag hade tyvärr lite dålig inställning till boken redan innan lässtart, dumt av mig så jag skärpte till mig. Men när jag måste dela upp texten för att veta hur många sidor jag måste läsa för att hinna till bokcirkelträffen, ja - då vet jag att klockan är slagen för boken. Då fångar den mig tämligen föga. Den här boken förlorade mig som läsare på ett tidigt stadium då beskrivningen av en av huvudpersonen hänvisar till en berömd skådespelerska. Inget fel på skådespelerskan men det kändes så himla fånigt att göra en direkt hänvisning till någons utseende på det viset. Jag riktigt retade mig på de stereotypa personerna och den är isdrottningen till mor kändes så krystad. Nä, jag gillade inte den här boken alls.

Åsa kunde hålla med om att det var en rätt seg berättelse men att Beth är bra hård gentemot boken. De stereotypa figurerna ja - men delen om Leninggrad, den biten var helt okej.
Och här får Beth hålla med - just de partierna hade en känsla av bra berättelse fast då hade jag liksom redan tappat intresset, menade Beth.
- Ja, inledningsvis var "sagoberättandet" i boken så fånigt men just delen om Leninggrad, där tog boken fart och jag ville veta vad som låg bakom, fortsatte Åsa.
- Mmm, det där att man fick elda upp möbler och tillaga mat av tapetklister, känner man ju till och det berörde en som läsare, funderade Ingrid.
- Liksom de starka bitarna när barnen ska skiljas från sin mor och skickas iväg med tåget, fyllde Åsa i.

Bokdiskussionen blir denna gång inte så lång, vi finner ingen lust att analysera karaktärerna i boken, vi hamnar i en diskussion kring vad det är som gör att de historiska bitarna av romanen var så mycket mer fängslande och bättre skrivna än resten av boken. Det som alla boksystrar retat sig på under läsningen är genomgående de fåniga klyschorna, t ex att systrarna i berättelsen är så utstuderat varandras motsatser, att modern är så underligt överdrivet frusen, hur det känns orimligt att hålla sina barn ifrån sig så under ett helt liv. Och sedan det snabba lättfixade slutet.
Men slöseri med tid? Inte alls - Ingrid summerar läsningen på sitt diplomatiska sätt; nu har vi i alla fall läst det här, nu har vi testa det också!

Jag ska egentligen inte jobba här

Första träffen efter jul för boksystrarna inleddes med att Petra berättade om "sin" julklappsbok från julavslutningen. Hon gick hem med Sju jävligt långa dagar i väskan och tyckte att det var en intressant läsning.
- Jag visste inte så mycket om boken, uppmärksammat den ja, men hade ingen föreställning om vad den skulle handla om. Kortfattat kan man väl säga att det handlar om en familj som har en del problem, det är rätt knäppt emellanåt och även om det inte är sådant man skulle råka ut för i förstone så är igenkänningsfaktorn rätt hög ändå. Det händer väldigt mycket på den veckan som berättelsen tilldrar sig. Tja, den var rätt kul och bra!
Ingrid tipsade också om sin julklappsbok innan vi tog tag i kvällens bok. Ingrid hade läst Innan floden tar oss och kunde rekommendera den!

Kvällens bok Jag ska egentligen inte jobba här gjorde att vi inledningsvis kom att prata mycket om de olika sommarjobb man hade i yngre dagar, ofrånkomligt med tanke på bokens innehåll. Inte så många av oss hade jobbat inom vården som bokens huvudperson, men de erfarenheter från tidigare arbetsplatser när man var yngre tjej ligger ändå nära till hands vid läsningen av kvällens bok.
Åsa hade ordet först.
- Den här boken berörde mig ganska mycket, jag har aldrig sommarjobbat inom vården. Det var faktiskt en del skildringar som gjorde mig lätt svimfärdig, det känns väldigt äkta, berörde mig verkligen.
Sedan är den ju lättläst och beskriver så bra hur man känner sig som ung.
Jag tänkte på hur bra huvudpersonen Moa trots allt passar för att jobba inom vården och så hennes drömmar om skådespelaryrket... jo, den gav mig en hel del, klart läsvärd.

Mmm, instämde Nella, jag tyckte också att det var en läsvärd berättelse.
- Jag känner ju igen mig, det var ju så här jag började min yrkesbana inom vården. Hon beskriver himla bra hur en del personer kan vara så blasé på sitt arbete. Och hur vårdsituationen ändras bit för bit till de man vårdar, den förändras allt eftersom man bygger upp en relation.
- Ja, det är en bra skildring av ett yrke! Jag förstår att boken fått pris, det är ju modern arbetarlitteratur det här, menade Petra. Sådant snubblar man inte över så ofta idag och man behöver ju inte ha arbetat inom vården för att förstå. Man tycker ju någonting om sådant här, vården som sådan. Jättebra beskrivning av hur det är när man är nitton.
Och visst, det finns en del i boken som fick det att vända sig i magen på mig också....

- Nej, jag har inte heller jobbat inom vården, tog Bodil vid. Jag tycker den hyllar vardagshjältar! Och jag instämmer med det där hur bra det beskrivs hur det liksom växer fram, känslan för jobbet, för de man vårdar, hur hennes (Moas) syn på jobbet förändras. Lite oväntat slut var det också.
- Ja, det kändes nästan lite sorgligt, jag undrade lite över hur det gick sedan med Moas drömmar, inflikade Beth.
Och Ingrid fortsatte:
- Den här boken ligger nära mig, tyckte Ingrid. Och jag menar som anhörig och visst, den har beröringspunkter med det jag arbetar med också, jag tipsade kollegor om boken.
Jag märkte att jag under läsningen pendlade mellan anhörigrollen och yrkesarbetande, läsningen blev ur olika synvinklar.
Inom yrket möter jag ju ofta unga, de som vill jobba inom vården och de som inte vill det, man lär sig att se skillnaden snart.
- Ja, trots att jag inte har arbetat just inom vården är det ändå hög igenkänning,  fortsatte Beth. Hon är ju lite valpig till en början, Moa. Men så växer hon in i rollen, den där valpigheten känner man igen på något vis. Stressen inom yrket beskrivs himla bra också!
Sedan tycker jag att hon är himla modig som ändå följer sitt hjärtas röst och testar att slå in på skådespelarbanan, hon blir ju avspisade ordentligt några gånger.
Och stressen känner man av i läsningen också, eller hur!

Vi kom snart att diskutera vården och den låga statusen som flera olika yrkeskategorier kämpar emot, hur ska man få unga att välja vårdyrken idag liksom? Och så kvinnodominansen, påpekade Ingrid.
Vi föll in i en lång diskussion kring de val som man gör i livet, med anledning av de drömmar som Moa när på i boken. Hur länge står dörrar för val öppna? Eller stängs de egentligen inte, man kan ju faktiskt göra nya val och glänta på nya dörrar.
- Ja, det är ju inte bara vissa vårdyrken som har låg status, det är ju så många kvinnodominerande yrken som tampas med den problematiken, fortsatte Åsa. Och det kan reta ihjäl en!
Vilket alla församlade hummade instämmande på.

I boken blir det en intressant vändning när det visar sig att en kollega till Moa också är skådespelare. Här kom vi att prata om de olika karaktärerna på Moas arbetsplats. De känns väldigt äkta, vad vi kan läsa oss till jobbade/jobbar (?) författaren en del inom vården.
- Det är ju också en del tabubelagda saker som är himla bra beskrivet, menade Ingrid. Saker man vet finns där och som man nästan inte vill kännas vid...
- Ja, och all "tyst kunskap" som finns bland kollegor, fortsatte Petra.
- Och så handlar boken om att våga säga ifrån, funderade Åsa. Om man ser sådant som inte är bra, inte så lätt vara den som vågar....
Och här fanns det mycket att tala om och innan det var dags att bestämma en ny bok (i ett helt annat ämne) halkade vi in på en diskussion om integritet och hur vården funkar, ser hur ut idag.

Frukost!

Boksystrarna väljer att testa något av en klassiker; Frukost på Tiffanys av Truman Capote blev vald till årets sista bok. En diskussion om vad som egentligen är en klassiker var också på sin plats. Och vad skiljer en klassiker från en generationsroman? Det inledde boksystrarnas bokdiskussion denna gång och Beth kunde förstås inte låta bli att tjata lite om vem Capote var så alla fick ta del av författarfakta.

Njaaa, inledde Ingrid. Inte det sämsta men inte heller det bästa - jag är lite tveksam menade Ingrid till valet av bok.
Bodil fortsatte; jovisst klassiskt men kändes lite töntigt, "ung flicka som förhäxar män" - yada yada liksom.
Men det blev ju intressant när maken dök upp, menade Åsa. Det var ju mycket festande och ytligt men när man fick mer om Holly och hennes bakgrund blev det riktigt intressant. Det är en bra bok och jag tycker det är kul att ha läst den.

Jorå, tyckte Pernilla. Det var väl inget fel på den här, den håller. Lite lätt och luftig kanske... man kommer inte under ytan. Men Ljungs (Susanne Ljung har skrivit ett förord i pocketutgåvan) förord var intressant och gav en bra bakgrund. Och det är som alltid intressant att se hur kvinnor har skildrats och hur Capote förändrar det i denna bok. Roligt att ha läst den men den gjorde inga större intryck.
Beth var däremot nästan lyrisk över boken.
- Jag ser ett 40-talets New York fram för mig och tycker istället att Capote ger som intressanta instick med miljöbeskrivningar som man till förstone nästan inte märker. Men det skapar stämning och jag gillar det. Beth fortsatte; jag gillar storyn och jag blev överraskad av hur berättelsen, jag hade innan läsningen en helt annan bild av vad den skulle handla om.
Jag tror jag har präglats av Audrey Hepburn och bilder från filmen trots att jag ännu inte har sett filmen. Men jag trodde att den skulle handla om något helt annat, därför blev läsningen nästan ännu mer intressant.
Petra instämde, en intressant karaktär - helt klart annorlunda kvinnoskildring.
Holly är ju en knepig som person, hur hon försöker ta sig vidare från sin kassa situation. Och hennes starka band till sin bror var spännande. Man får inte veta så mycket om henne men ändå hinner mycket hända. Jag blev förvånad av att den kändes så kort!

Vi kom att prata om språket och förundrades över att vi upplevt det rätt olika, möjligen påverkades det av att vi läst olika utgåvor med olika översättningar!
Det är ju ett rätt avskalat språk tyckte Petra medan Bodil upplevt det nästintill som lite för torrt och saknade beskrivningar.
Huruvida man lärde känna Holly eller ej fanns också anledning att diskutera.
Hon ger ju ett naivt intryck menade Petra, fast hon är ju inte det. Nä, hon är riktigt slipad fyllde någon i.

Innan vi hade vår traditionsenliga julboksutdelning gjorde vi en snabb sammanfattning; nåå gillar vi Frukost på Tiffanys? Den hamnar mitt emellan menade någon
Ja, jag säger Gilla sa Petra. Jag med - den är bra tyckte Beth. Och från att från början inte trott att det skulle finnas något att prata om blev man överraskad - det fanns saker som fick en att tänka till avrundade Åsa.
Sugna på att se filmen var flera - något för jullediga dagar kanske? Ja, förutom att läsa nästa bok och julboken förstås!