måndag 15 juni 2015

Sist ut för vårterminen; Lilla smycket av Modiano

Hur gör man när bokcirkelns medlemmar är på analyshumör och riktigt på bettet? Försöker anteckna? Javisst! Går det bra? Skulle inte tro det!
Det var nätt och jämt att bokcirkelns ständiga sekreterare fick med något över huvudtaget men här är lösryckta delar av tankar och funderingar från kvällen då vi snackade Lilla smycket.

Varför valde då Beth denna bok, Lilla Smycket av Modiano?
Beth; Det kändes som att det var dags för en nobelpristagare och den är ju föredömligt tunn bok och vi har alla väldigt mycket omkring oss... så för att hinna med fick det bli denna, sedan var jag ju nyfiken på Modiano...
Och jag tycker att det märks att det är en god författare som skriver,  här fanns mycket att fundera över i texten... men i vilken tid tilldrar sig berättelsen egentligen, jag är lite fixerad av sånt i böcker... Jag tycker också om att läsa den här sortens berättelse där man bara kastas in i berättelsen.

Åsa fortsatte; Jag blev uppriktigt sagt lite besviken, jag tyckte det först var lite spännande med den gula kappan men sedan... njaa... ah - lite typiskt en nobelpristagare tycker jag.

Ingrid; Jag instämmer i vad ni sagt, men grejen för mig var att jag har läst en bok som jag inte förstod, det blir kul att analysera - man måste analysera den... språket,  vad var den säger oss!

Och Bodil;  är jag trög eller? Boken kändes bitvis riktigt förvirrande.... den här historien med den lilla flickan... är det en bild av hennes egen barndom tro? Jag känner att berättelsen behöver vävas ihop mer....

Gruppen diskuterade det gröna ljuset från kaffemaskinens på psyket och några bokcirkelmedlemmar funderar på om allt som händer i boken verkligen händer eller om det är bilder ifrån huvudpersonens inre...

Det är ju egentligen en lättläst historia men jag skulle istället vilja ha en längre historia, 
jag fattar inte. (oklart vem som sa det...).

Pernilla: Okej, så här brukar jag aldrig göra, men den här gången gick jag ut på webben och läste vad andra tyckt om boken bara för att se.... och så läste jag om andra som inte heller förstod boken... hmm.... slinker man liksom undan med sådant när man är nobelpristagare, eller?
Jobbigt att läsa, det var som olika ämnen, det var så plågsamt att läsa denna berättelse om detta ensamma barn men jag kanske inte är intellektuell nog, har hon legat psyket? så gick mina tankar... hur ska jag tolka detta, man skulle ha börjat i slutet av boken?

Beth: hmmm,  och jag kanske ska ta och läsa om boken?!

Petra; jag tänkte inte så mycket på att läsa om den, eller för den delen vad andra tyckt, jag blir istället nyfiken på att läsa något mer av honom, Modiano.
Kanske egentligen inte för att det här var så fantastiskt bra, men sättet han berättar på, det är som att sänkas ned i berättelsen, man vet inte så mycket vad som hänt före och inte vad som händer efteråt, det blir från a till b bara, den känslan hade jag när jag läste. Man vet inte hur lång tid är det här, en vecka, en månad längre? Ett bra berättarsätt!

Bokcirkeln stannade upp och diskuterade huruvida det är sin mor som Thèrése ser i tunnelbanan....
Vi fick inte veta ens om det var hennes mamma, funderade någon...
Jag tror inte att det var det, sa Petra
Men det tror jag, menade Åsa.

Ingrid; men det är befriande att läsa något som ger öppningar för hur många tolkningar som helst, jag tycker det är kul att ta del sådan litteratur. Är det hennes berättelse, var det hennes liv? Eller var det hennes tankar?

Pernilla; delen med det lilla barnet visar att hon var ju svårt deprimerad, det är verkligen en bok med många bottnar.
Och förresten, tror ni att allt det här händer gula kappan? Och den där översättaren?
Flera som hon stöter på, folk som ser att hon är deprimerad...

Petra; jag tänker så, det är hennes process, hon  konfronterar ju inte sin ev mamma med något egentligen. Thèrése är ju supersökande, men när det finns tillfälle att göra något aktivt åt situationen så undviker hon det...

Pernilla; Skulle man kunna tolka det som att hon är den lilla flickan själv, jag tycker att det är dubbelt, jag har lite svårt förstå det. 

Ingrid;  jag kan inte välja om det är hjärnspöken eller om allt det här händer och har hänt?!! Kan inte bestämma mig.
Pernilla; och jag snöar in på att det här var T:s egen uppgörelse med sin egen uppväxt.

Beth; (som fortfarande ältar vilken tid det är) Jag tänker mig att det är femtiotalet, jag får sådana vibbar av texten
Petra; jag tror det också, och hon åker runt och söker upp platser för att spåra sitt egen bakgrund, får det intrycket och det är en slump att hon ser den gula kappan och det drar igång hela hennes beteende, hennes konstiga sökande.

Ingrid; men kan vi då bestämma oss att det är mamman i gula kappan?
Åsa;  hmmm ja hon gick ju som en dansös...

Innan bokcirkeln rundade av i den sena kvällen var det mest många frågor men få svar i förhållande till den lästa texte, så många tolkningar och som någon boksyster sa;
så fantastiskt att kunna skriva så att det är upp till mig som läsare att tolka.

Betyg: 3
Beth 4
Åsa 3
Ingrid 3
Bodil 3
Pernilla 3+
Petra 3


söndag 14 juni 2015

Sommaravslutning comin' right up!

På tisdag är det dags för en träff för bokcirkeln innan sommaren tar vid.
Och som alltid gäller regeln; ta med en inslagen pocketbok som gåva till någon av dina boksystrar!
Val av lokal meddelas via mejl eller sms!
18:30 är tiden.

I april läste vi Jag heter inte Miriam

Kvällen inleddes med att Ingrid berättade om sin julklappsbok;
Sista brevet från din älskade av Jojo Moyes där berättelsen är uppbyggt med två parallella berättelser varav en tilldrar sig i 1960-talet där Jennifer kommer in i sociteten och brottas med vad som förväntas av henne. Det är hennes brev som hittas av journalisten Ellie och så snurras historia fram.
Verkligen lättläst, en perfekt semesterläsning, menade Ingrid.
En titel av Moyes har bokcirkeln klämt och Åsa hade också läst just denna.
Bra var också hennes betyg även om hon tyckte att Moyes övriga romaner är ett strå vassare.

Så tog bokcirkeln tag i den för kvällen lästa romanen; Jag heter inte Miriam av Maj-Gull Axelsson.
Pernilla fick inleda; Majgull alltså, jag har läst Aprilhäxan tyckte den var jättebra. När jag skulle välja bok så snurrade den här runt i många bokcirklar och jag hade läst om den.
Jag är glad att jag klarade den första delen av boken för jag kunde inte låta bli att tänka "vad i helvidde har jag valt för bok?"
I början kändes den ju som en kiosklitteratur!
Det här är ju samma kvalitet som min berättelse om tretornstövlar som jag skrev för Bergbäck! (bokcirkelns lärare i svenska på gymnasiet (!), sekreterarens notering).

Men nåja, sedan blir det ju bättre, fortsatte Pernilla, Majgull - hon skulle försöka få till en stämning
och den delen i romanen om tiden i lägret är ju helt suveränt beskriven, hur vågar man liksom skriva om det här när det inte är självupplevt? Axelsson är ju lite ifrågasatt, men jag tycker den biten är bra. Jobbigt att läsa förstås men inte så jobbigt att jag inte orkade läsa den delen, Axelsson klarade av den biten bra rent författarmässigt.
Delen med Hanna är bra, så fort hon är tillbaka i tiden med sitt barnbarn, det är då dialogen är lite fjantig, tycker jag rundade Pernilla av sina första intryck från läsningen.

Bodil tog vid.
Jag har besökt Auschwitz och Birkenau... och det blev så tydligt nu när jag läste, bilder från mitt besök kom tillbaka, jag gillar parallellhandling, men jag förstår hur du tycker Pernilla, att dialogen är lite så där, sedan reder personerna ut allting lite väl enkelt kan jag tycka.
Först kände jag att hon (Miriam) liknar Hulda i vår förra bokcirkebok, Miriam tar Olof för att det är praktiskt, Miriam lever verkligen i en livslögn.

Pernilla; jag tyckte inte att det var jobbigt att författaren växlar i tid, men jag uppfattar att det är så olika kvalitet på delarna!
Petra; jag tyckte också att det var rätt så svårt att läsa den här typen av skildringar, kommer ni ihåg tv-serien Kvinnoorkestern? Jag fick bilder från den. När vi växte upp fanns det så mycket om den här tiden, om andra världskriget, filmer och böcker.
Jag har en upplevelse av det inte lika mycket idag. Tänkte mycket på det när jag läste romanen, mitten av romanen är väldigt bra, mycket research och intressant det hon själv nämner som t ex Jönköpingkravallerna.
Båda ni, Pernilla och Bodil kommenterar dialogen, jag blev mer störd på parallellhistorian med barnbarnet, den blev lite tunn och jag hakade upp mig på det, vad har den delen egentligen med den här berättelsen att göra?

Beth; Jag har inte tidigare läst levnadsöden fr andra världskriget som  handlar om romer... levnadsöden ja men inte just där huvudpersonen är rom.
Styrkan med berättelsen är just det där röda tråden att hon måste hela tiden dölja sitt riktiga jag, vara ständigt på sin vakt. Man riktigt känner hur ansträngande det är emellanåt.... det är romanens styrka skulle jag säga.
Det tyckte jag präglade romanen mycket och var bra beskrivet.
Bra upplägg tycker jag, växlandet mellan tiden i Nässjö efter kriget, de fasansfulla händelserna i lägret och nutiden.
Förstår vad du menar Pernilla... jag tycker att Katarina känns som lite uddlös, både Thomas, Camilla och Katarina är lite "slarvigt" beskrivna lite endimensionella. Kan jag tycka var lite synd även om det inte är om dem berättelsen handlar om.
Skulle ha velat ha mer, läsa mer om den där första tiden i Sverige. Det var en så bra del av romanen.
Bra beskrivet när Miriam försöker tolka intrycken, när allt precis allt är okänt som när hon kommer till Sverige, bara att kliva in i ett svenskt hem är något helt nytt.
Då blir det så tydligt att hon inte har haft en som vi uppfattar "vanlig" uppväxt före tiden i lägret. Hon har t ex inte varit van att ens gå in in en butik. Det tycker jag "avslöjar" för läsaren att hon inte var en vanlig judisk liten flicka i en vanlig stad före tiden i lägret.... jag tänker på när Ebba ska ta med henne "på stan" och de ska gå in i en affär... en bra roman, betyg 3, men ibland känner jag att Axelsson kan ännu bättre...

Ingrid: hela den historien och överlevnaden hur hon den historien berör mig  starkt - de delarna gjorde att jag tänkte på min mamma och pappa som bott i Jönköping, som det blir andra bilder och den tiden som kommer för mig, jag älskar den biten om hur Miriam kommer till Jönköping.
Funnits mycket skuld och skam kring den här delen av vår historia.
Jag tänkte också på författarens kvalitet på ett  sätt jag förstå det ni säger men jag med en så aktuell bok om romers situation, som idag i Sverige, jo, kan hålla med er men när jag läste så var jag så inne i berättelsen så det spelade inte så viktigt roll för mig när jag läste, då kvittade om det var bra eller mindre bra kvalitet på dialogen.
Jag tycker att Axelsson är bra på att berätta hur Miriam blir duktig att läsa av människor och tolka det för att förstå.
Åsa, när vi valde den här, tänkte jag Axelsson är ju alltid bra, men sedan ångade jag mig jättemycket, jag kan inte läsa sånt här, jag pallar inte det här.
Det är ju jättebra beskrivet men det är så fruktansvärt. Jag undviker alla sådana filmer, dokumentärer, det är ju bra, en innefrånskildring, hur viktigt det är att ta del men som sagt, jag värjer mig.
Jag kan hålla med  om att något som skavde med dialogen, tyckte också att kändes avigt, landade inte rätt, kändes inte taffligt men faktiskt just den biten tillförde inte så mycket, boken har ju fått mycket bra recensioner...
Ingrid; hmmm det är ett aktuellt tema som gör
Petra; jag lyssnade på en intervju på radion där Rosa Taikon i samband med att vi läste romanen, där Rosa berättade om hur de slogs för att romer skulle få gå i skolan....

Och här ramlade vi in på en lång diskussion om förintelsen, vikten av att det fortsätter att komma ny litteratur, film om detta.
Pernilla; Axelsson berättar man känner som läsare och förstår eländet.
Åsa; ja man förstår hur viktigt det var att ta hand om varandra, som del av överlevnaden.
Bodil; hm... kände väldigt starkt, jag vet precis hur det såg ut...
Ingrid; och det här att aldrig, aldrig släppa kontrollen...!

Sätta betyg;
Pernilla trots research och de bra bitarna i romanen, tiden i karantän det blir inte mer än 3+ av mig.
Bodil; bra, bättre än genomsnittet räcker inte upp till en 4:a, stark 3:a.
Petra: mer än tre men jag tycker att Axelsson gjort bättre ifrån sig, en svag 4:a
Beth: kort gott 3.
Ingrid: jag säger som Petra en svag 4:a
Åsa: tycker jättebra gjort ändå en svag 4:a jag vill ju läsa den.

måndag 13 april 2015

Hulda

Hur föll valet på Hulda? 
Den frågan fick inleda kvällens bokcirkelträff i slutet av februari.

Jo, jag fick tips av min mamma berättar Bodil som var kvällens värdinna, så då fick den vara med i vår omröstning av bok och jag personligen tyckte den var rolig att läsa, boken gav mycket mer än jag först trott, jag fick så många delar av Hulda, hur hon tänkte, hennes utveckling, bitarna när hon var liten var överraskande nog inte lika intressanta, jag tyckte att boken väckte många tankar...
... hur hon gick sin egen väg, hur ursprunget påverkar och så gillar jag att att det blir så många bilder när man läser!

Pernilla hakade på; när vi valde den här, vid röstningen... då hann jag tänka; nej fy fan jag orkar inte... vi har ju fastnat i facket för "böcker om starka kvinnor", men! vet ni jag - sträckläste!!! 
Den har ett helt fantastiskt språk, när jag läste den här kändes det som jag hittade något om varför vi är ganska melankoliska...?! Känns som jag har livskris just nu!! Bearbetar livet och döden... jag kände att man kan förstå varför man känner som man gör och jag kände igen mig i Huldas känsloliv.
Och Bodil fyllde i; ja... som alla gamla uttryck som förekommer.....  jag började tänka på det!
Och så tänkte jag lite på dig, Ingrid - du hade ju problem med gäddfärsen i förra boken (Bodil blinkar glatt åt Ingrids håll).
Kanske du skulle komma att tycka att den här boken också var lite tjatig...?


Och Åsa fortsatte;  men jag gillar verkligen böcker som är så - varpå hela bokcirkeln brister ut i ett varmt skratt.... jo, vi det finns ju några av oss i cirkeln som har försmak för det.... 

Jamen, när det inte händer så mycket, fortsatte Åsa. Det är liksom skönt att det inte händer så mycket, inget dramatiskt, man slipper sitta på helspänn som läsare, nä nä det rullar på - det tycker jag om.
Och javisst, det är lite tradigt, men jag tycker om det. Och det Historiska!! Kvinnohistoria, Sandberg (som vi läste senast) ger en annan tid, en annan klass, och här i den här romane fick jag också något som har spelade på min egna koppling till Dalarna - så jag tyckte mycket om den här boken... jag har inte läst något av Troisell tidigare.


Då är det min tur menade Ingrid som bekräftade vad Bodil antytt tidigare.
Javisst, jag tänkte ju förstås "hur tänkte Bodil nu när hon valde den här boken???" :D
När jag började läsa den fick jag anledninga att fråga mig det igen. Men! Jag är glad att ha läst den och jag älskar de olika historierna, skrönorna - det blir som en film!
Stockholmsperioden! Den gav fart i läsningen igen när jag tyckte att det blev trögt. Känner mig nöjd med den, den är ju tjock och jag hade kort om tid och undrade hur ska jag hinna... och jag instämmer med dig Bodil, i början där av boken men det tog sig och jag tycker om Troisells sätt att skriva.


Ni har alla varit inne på det menade Petra.
Det är kul att läsa historiska skildringar och Dalarna som har eget förhållningssätt till olika saker.
Jag har varit mycket i Dalarna och det är så intressant att få följa en kvinnogestalt, genom alla stadier i livet.
Och här gillar jag naturskildringarna mycket men det som drar ner lite av min känsla för boken är att blir som flera böcker i en. Det är lite trist, författaren vill berätta så mycket, hon vill berätta flera saker i samma bok, det är industrialismen, det lantliga och så skrönorna, som läsare känner jag lite "puh, här kunde författaren ha kapat lite".
Varför knöka in så mycket? 
Jag vet inget om Troisell men känner nu att jag skulle vilja veta mer om henne.


Och vad tyckte jag om Hjärtblad funderade Beth.
Jag hade inga förväntningar inför läsningen, jag har inte heller någon koll på författaren.
Det jag tyckte om var att jag fick bekanta mig med ett "Gammelsverige" som jag inte kan minnas att jag läst om förut och det jag läste kändes trovärdigt!
Jag tycker att romanen höll fram till den delen där det handlar om Huldas andra vända till Stockholm, där kändes som den tappade lite.
Och så får romanen ett märkligt slut tycker jag. Då var det den självständiga egenföretagaren som snabbt skulle beskrivas, jag tänker på den kvinnliga hotellchefen som plötsligt dyker upp.
Det gav berättelsen lite av ett tvärt kast.... likaså när Hulda plötsligt gjorde en klassresa och hastigt blev borgarfru, det kom också oväntat så jag känner att det drar ner helhetsintrycket av romanen.
Jag läste, jag tror det var Hilary Mantel, hur hon diskuterade om vikten av att inte tolka in vår tid i historien, att inte gjuta in idéer som är från vår tid, det tog jag med mig in i läsningen av den här boken för ibland kändes det lite som att författaren applicerade idéer från vår tid där.
Så klart att det fanns självständiga kvinnor då också, som egenföretagare, men det var något där som inte stämde, berättelsen skaver lite och gjorde en för mig oväntad gir.


Den stora vinsten var ju att läsa om ett Sverige som faktiskt är samtida med Strindberg, tågen, utvecklingen som jag inte läst förut, det var jättebra. Det var intressant att det handlade om Dalarna, om kvinnorna som vandrade, jag hade väldigt lite förkunskaper om det.
Det som jag fann märkligt var sexuella inslagen som poppade upp här och var, kändes lite omotiverat i sina sammanhang ibland. De kunde komma lite oväntat (tänker på de där inslagen som gick under spela fyrhänt).

Bokcirkelmedlemmarna stannar upp vid Hulda och ungdomskärleken, de starka känslorna, känslan av att det spelar ingen roll i vilken tid man lever i...
Cirkeln totalt enig om att Troisell skildrade den unga förälskelsen så fint och hur märkligt människor levde så nära döden, hela tiden.


Mmm, instämde Ingrid, och berättelserna.... som levde vidare, det tyckte jag Troisell gjorde väldigt bra.
Jag läste något om att den där sortens berättelserna hade liksom funktionen att man skulle få höra om någon som har det värre, att kliva vidare för att någon har det värre... märkligt... förutom att berättelserna förstås hade syfte att underhålla också.
Ja, sa Åsa - skrönorna känns autentiska, eller hur? Som ur muntlig tradition, tror ni att författaren samlat in kanske?! Och så är den delen bra och intressant när Hulda upptäcker sin egen förmåga att berätta.
Bokcirkeln tystnar och funderar lite varpå Pernilla tar till orda.
Det var så sorgligt när mamman dog.
Ja, instämmer hela gänget.
Alltså, förstod ni egentligen hela familjebilden? Pappan t ex, han jobbade och slet - söp han också. Det kändes lite oklart där.... 

Och klassresan, den gjorde att hon fattade hur bra hon hade det, fortsatte Bodil, det är intressant hur Hulda ändå väljer att komma tillbaka till sitt ursprung, hur viktigt det är för henne att vara självständig.
Ja, och jag tyckte att det gjorde mig uppmärksam på vilken skillnad det t ex är när man blir vuxen i västvärlden, då och nu, sa Ingrid.

Ja, det finns mycket att uppleva i boken och jag gjorde kopplingar till Vibeke Olssons böcker, tänkte Beth högt.
Ja, och jag i min tur tänkte på Fogelström, fortsatte Petra - det armod som fanns bland de som bodde på Södermalm som man fick del av i den här boken också.

Ett långt samtal om en mångfacetterad bok där bokcirkeln också hann prata om kullor och deras klädsel men till sist var det dags för betygssättning:

Bodil:  en stark 4:a - jag tyckte att den var intressant och bra men sänker mitt betyg då jag tyckte att det var något parti som var trögläst.
Pernilla: samma här, en stark 4:a, jag är väldigt svag för det språkliga, sorgens klang - det är vackert att läsa.
Åsa: det blir en 4:a från mig också, skiljer sig lite från andra böcker, det är umbärganden men inget frosseri i elände, ingen som är elak, det brukar annars så ofta få fungera som en motor i böcker, skönt att slippa det!
Ingrid: här också, en  4:a, jag tyckte faktiskt om följa ett kvinnoöde i Sverige och det ändå då efter vår läsning av gäddfärsMaj (spridda skratt).
Petra: blir en 4:a men inte stark, instämmer, det finns många kvaliteter med boken och ett extra plus med Dalarna!
Beth: 4:a - bäst med boken; att få följa ett enskilt levnadsöde i ett Sverige jag inte hade så bra koll på.

Och Ingrid får avrunda;
Intressant beskrivet det med stressen i storstan, inte sant?! Och beskrivningarna av Huldas naturupplevelser - skildringen när Hulda vandrar ner till Stockholm är ju helt fantastisk.

söndag 1 februari 2015

Att föda ett barn

I början av december sammanstrålade boksystrarna för att snacka om en Augustvinnare, bokcirkeln har läst Att föda ett barn av Kristina Sandberg - och denna läshöst präglades av tidsnöd för flera boksystrar och trögflytande läsning....

Kvällens värdinna Åsa fick ordet först.
- Djii, alltså den var så tjock, det hade jag inte räknat med och jag hade inte världens läsflyt, tyckte det var lite trögt i början,  men det var innan jag drogs in i middagarna, vardagslivet för Maj. Nu vill jag läsa alla delarna.
Maj får jag först inget riktigt grepp om, hon är ju så "tråkig", det ska vara rent, rent - allt snurrar runt städa och så hans (Thomas) alkoholproblem i allt detta.... nej den var inte som jag väntat mig, romanen var mer komplex än vad jag faktiskt hade väntat mig, den var riktig bra...
hmmmm, jag stannar där...

Pernilla: Jag har läst så mycket jag har hunnit, men jag hann bara en tredjedel, jag har inte heller haft något läsflow på hela hösten, hade det så trögt med första höstboken och inte läst något annat... men den här är ju helt suverän!
Språket! Jag som annars avskyr långa beskrivningar hur det ser ut och men här! Relationerna, dialogerna...  jättehärligt! Det är en av de här läsningarna då allt... bara flyter, super!
Känns som att författaren fångat tidsandan som jag tror att det var.
Uppfattningen som vi idag har av ett puritant på 1930-tal men det känns här som att det kan ha varit på ett annat sätt också!!!  


Bodil hade också haft svårt att hinna med hela boken.... 
- Jag har läst till att de har gift sig och jag tycker den är jättebra, har inte hunnit läsa.... fasen vilken tidsbrist!
Jag tycker att Sandberg skriver väldigt speciellt, långa meningar och det känns väldigt personligt.
Jag hörde ett intressant reportage om Sandberg i nyhetsmorgon (radion) att hon inför författandet rekade i gamla släktingars dagböcker... Hon har tagit till sig sina far- och morföräldrars språk, hur de pratade och uttryckte sig och ja, vid läsningen känns romanen övertygande tycker jag.
Och så Maj som bara liksom ramlar in i det liv hon hamnat i.
Jag tycker det är särskilt intressant hur hennes föräldrar förhåller det sig till Maj! Boken ger väldigt bra personporträtt.


Pernilla tog till orda; jag tänker på inledningen, är det Maj som säger det???
Övriga boksystrar tycker att det känns så, men till vem riktar hon sig där...? En yngre släkting?!
Hmmm....


Beth fick istället tillbaka sitt läsflow med detta val av bok till cirkeln. 
- Jag tycker om hennes sätt att skriva, fick liksom lite vibbar av Kerstin Ekmans sätt att berätta om kvinnoöden. Och det känns som att tidsandan är bra fångad, det är både stilsäkert och fängslande, man vill ju veta vem Maj är och det finns ju anledning att fundera över vilka val hon gör.


Ingrid var näst på tur att reflektera över boken.
- Jag kände mig rätt säker på att Åsa skulle tycka om denna bok :), själv känner jag mig lite kluven faktiskt! Jag kan instämma i vad ni andra har sagt men jag har lite svårt för blandningen här med nu och då i tiden.... och så blir det faktiskt liiiite för mycket matlagning och recept för min smak. 
Jag får den där känslan av "jaja,  nu har jag hört det", det blir för mycket upprepning.... samtidigt så ville jag ju inte lägga boken ifrån mig! Storyn om Maj, om tiden och att det är väldigt tydliga bilder drev ändå på berättelsen.... men som sagt,  jag har lite svårt för en del inslag i romanen.
Undrar vad ska den få för betyg av mig, en sida av mig tycker om den och en annan del tycker inte om den... hmmm berättelsen får fram så många saker... svårt tycker jag.


Petra kände annorlunda för kvällens bok.
- Och jag får bli lite av dissaren här, jag gillar ju verkligen kvinnohistoria och jag trodde nog när jag började läsa att jag skulle gilla boken mycket men så kände jag; ska jag ta en städprocedur till, mormor på ena och mamma på andra sidan... jag måste säga att jag tolkade romanen mycket personligt.
Delvis som att läsa en egen släktkrönika, men mormor var inte som Maj, jag tänker mycket på det.
Men författaren är absolut stilsäker, bra personporträtt, bra skildring av en kvinna som är 21 år och så klassresan som Maj gör. Mycket bra, den säger mycket till en som en skildring från den tiden... men jag skulle gärna sett att den var något kortare faktiskt.

Och jag tänker på min egen mormor och hennes bjudningar, funderade Bodil vidare, vad som var viktigt för henne....
Hmm, fyllde Ingrid i... som sagt det blev för mycket upprepning även om jag instämmer i att tidsandan är bra fångad.
Åsa fortsatte; Jag sögs istället in i det där eviga städandet! 
Och jag tyckte det skulle ha funnits så många fler saker som är lite mer intressant, menade Ingrid, istället för de här långa passagerna med städandet, jag ville få mer av flera diskussioner och relationer...

Fast ibland fick jag inte ihop det med tiden fortsatte Åsa. Är det verkligen sent 30-tal, tror inte ni att det hände mer än vad man vet?
Mmm,  instämde Beth, för mig känns det så verklighetstroget och jag störs konstigt nog inte av att saker tas om, jag tyckte att de där upprepningarna i romanen är bra. Det liksom verkligen betonar hur Maj hänger upp tillvaron på att "hon ska i alla fall ha det rent"...

Och jag, menade Petra, tänker att Maj, det är ju verkligen något sorgligt över allt det där strävandet efter rent, rent... man skulle vilja säga till Maj; skaffa dig ett liv.

Jag förstår vad du menar, fyllde Åsa i, men jag blev förvånad över mig själv att jag blev så fascinerad och Beth instämmer.
- Samma här, förvånad att jag blev så fast.
- Ja, städningen blir den där trygga fasta punkten för Maj, att kunna kontrollera livet genom städningen fyllde Ingrid i.

- Och jag blir liksom matt av han, Erik säger Bodil, Maj blir så himla bränd av honom.
Pernilla hakade på: 
- Mm, om man bortser från upprepningar, så kände jag hur man faktiskt åker med i berättelsen, man verkligen lider med henne, och man blir innerligt trött på Erik och hur Maj hela tiden ställer upp. Sandberg är helt suverän på att att få med sig läsaren.
Ja, vad är Erik för typ egentligen tänker alla boksystrar högt och Pernilla fortsatte;
- En jävla fräck typ och dessutom helt respektlös, kör den den där jojo-grejen i deras relation som Maj hoppar på direkt, suck.
Ingrid; Jag får känslan att hon, Maj var snygg, att hon drog liksom män till sig.

Thomas är ju en rätt sympatisk person, menade Åsa, men är det åldersskillnaden som blir för svårt dem?
Ja, och de blir inte bekväma med varandra fyllde Bodil i.
- Ja, det är intressant.... och så beskriver ju författaren ett samhälle där kvinnan slutade jobba när man fick barn, fortsatte Petra, behövde man inte arbeta gjorde man inte det.

- Nä och så undrar man ju vad som hände i Thomas förra äktenskap, eller hur? Åsa funderar högt. 
Och Ingrid fortsatte:
- Mmm, man vill veta mer om Thomas, man får för sig om det fanns flera kvinnor...

Och Ingrid fortsatte; Tänkte ni på den delen av berättelsen kring barnafödandet?! Det var mycket bra beskrivet, hur det verkligen var, det mycket levande tycker jag.
Åsa: Ja, ofta tycker man ju om huvudpersonen... men här vet jag inte.... jag kan inte riktigt förlika mig med sättet som hon har att se på barn... 
- Ja, det känns som att Maj inte riktigt kan knyta an till barnet, fortsatte Ingrid.
- Sant... men jag tycker att hon knyter an i slutet av romanen, inte sant? funderade Åsa vidare.
Och så tänkte jag mycket på hur man verkligen vill att Maj ska ta till vara vänskapen med svägerskan Titti!
Beth; Instämmer....  den var riktigt riktig bra, jag vill veta hur det går för Maj... 
- Ja, med det vete fan om jag orkar läsa allihop, kände Petra.

Dags att sammanfatta läsningen i betygssättning!
Åsa går ut hårt; Det blir en 5:a.
Ett sus går genom församlingen, vi brukar vara snåla med höga betyg....
Pernilla: Jag har ju inte läst hela än, och jag hakar ju upp mig lite på de där upprepningarna....men jag kommer ge den en 4:a.
Jag med säger Bodil, en  4:a.
Beth: Jag ger boken en 4:a vet inte varför jag inte säger 5:a egentligen...
Ingrid: Från mig kommer en 3:a.
Petra: Samma här, jag ger också boken en 3:a, boken är mycket bra, ämnet som sådant men betyget dras ned av upprepningarna.
Beth: Intressant för mig blir det istället en viktig del av berättelsen, det blir nästan en del av hennes identitet tänker jag .
Och Pernilla fortsatte: Det känns som att det inte är så stor skillnad idag, det finns en Maj i t ex unga tjejer idag fast idag tar det sig andra uttryck.

Bokcirkeln landade således i ett högt betyg för romanen om Maj, en kvinna som vi känner med då hon hamnar i en livssituation som hon försöker reda ut.... och hon gör det som hon tror att det förväntas av henne.... och några av boksystrarna kommer ta reda på hur det går för Maj.

lördag 31 januari 2015

Januari och bokcirkeln sammanstrålar på lokal

Julavslutning i januari? Javisst, det går alldeles utmärkt. Eller så fungerar vår träff på lokal som en avstamp inför våren 2015!

Och hepp! Förutom en trevlig stund med gott att äta och dricka så är ett viktigt inslag förstås den sk julboken - en inslagen pocket som ges bort till en boksyster.
Det står i våra oskrivna bokcirkelstadgar och slarvas inte med.

Nu är vi redo att möta läsvåren 2015.

måndag 10 november 2014

Sommarboken

Mitt i höstmörket klämmer Boksystrarna till med Sommarboken av Tove Jansson.
I år är det 100 år sedan Tove Jansson föddes och självfallet vill också denna bokcirkel uppmärksamma det.
Lite olika ingång till Jansson hade samtliga medlemmar. Några gillade te x Mumintrollen redan som barn andra har bekantat sig med dessa först i vuxen ålder.

Kanske vi istället borde ha läst Sent i november men det var rätt gott att på mörkhösten få sommarvindar i ansiktet och soliga skärgårdsdagar levererade så här i litterär form.
Det var boksystrarna rätt eniga om; Jansson försätter läsaren omedelbart i rätt stämning, hon är säker på att med små medel ge läsaren "bilden" och man känner genast att texten andas sommar och skärgård.
Här är röster från vår tisdagkväll i november...

Ingrid: jag tyckte det var kul att ha läst Jansson och är duktig på skildringar, en annorlunda bok. Jag har inte läst något av henne tidigare och fann att jag tyckte om hennes sätt att skriva.
Åsa: instämmer, roligt att ha läst henne, jag har inte heller läst något av henne tidigare. Jag tyckte att den var väldigt annorlunda men jag tyckte om tonen i boken, tyckte om farmodern och de där tre på ön. Det var vissa delar av boken som stack ut lite extra.
Egentligen en bok som är mer som små noveller än en roman.

Ja, man fick väldigt fina "bilder"- stack Ingrid in.
Beth: samma här, Tove Jansson som författare har gått mig förbi, jag har också lite svårt för mumintrollen... jag var inte förtjust i dem som barn.
Det tog ett tag för mig att komma in i boken, jag tyckte rent av att den kändes lite trög i början men så insåg jag att den gjorde sig bättre om jag inte sträckläste den utan tog ett kapitel i taget - precis så som med noveller. Och det finns verkligen några kapitel som är riktigt, riktigt fina.

Bodil: Nä, jag tyckte inte att den lyfte alls, varför är den så hypad? Jag tyckte den kändes så tjatig...bla bla bla......

Petra: Jag har ju alltid tyckt om Muminfigurernaredan som liten och jag har läst Sent i november. Jag och maken har läst Tove Jansson högt för varandra - texterna passar så bra till det.
Jag har alltså alltid tyckt om Jansson, det är något i det finlandssvenska som tilltalar mig, det raka korta tilltalet.
Och här är ju naturskildringarna så fina, olika kapitel griper olika mycket tag i en. Och så är jag mycket förtjust i farmodern... Finns mer av Tove som jag skulle vilja läsa.
Pappan och havet har jag läst om flera gånger.
Pernilla: Jag gillade den från första kapitlet där farmor tappar löständerna. Jag tycker om hur relationen dem emellan fungerar och beskrivs, bitvis är de rätt råa mot varandra.
Snacka om att bemästra språket! Jag upplever den som ganska vemodig och den får mig att tänka på döden... trots att den handlar om en ung människa. Det är en superfin bok med mycket klokhet.

Ingrid: Ja, skärgårdsmiljöerna är ju så vackert beskrivna. Som hon skriver bildas det ju en inre film och relationen mellan farmodern och barnet...! Jag lekte lite med tanken kring tidsperspektivet (titeln kom ut 1972 första gången på svenska).... får barnbarn den här sortens kontakt med äldre generationen idag...?
Bodil: Hmm.... är det självupplevt? Det känns lite så ibland?!
Åsa: Jag vill minnas att jag har läst att Tove Jansson bodde på en ö med sin familj....

Känslan av självbiografiska drag gör att vi uppehåller oss vid det en stund i diskussionen.
Vi frågar oss om Jansson är barnet eller farmodern ..... eller finns det kanske lite av Tove i båda två?!

Petra: När man läser tycker jag att man ibland kan känna att de blir liksom trötta på varandras sällskap, de bor på den där ön hela sommaren och nöter på varandra, inte så konstigt att de då och då blir irriterade....
Åsa: Ja, de är ju där väldigt länge...
Beth: Och jag får känslan av att det rör sig om flera somrar där flickan växer och blir lite äldre samtidigt som det är barnets tidsperspektiv att sommaren tycks oändlig. Och så känns det som att farmodern släpper taget.... helt om livet (?) i slutet av boken men det är en tolkningsfråga...

Bodil: Trots allt detta... så saknade jag någon typ av intrig... jag kan inte komma ifrån det trots fina miljöskildringar.
Åsa: Den är ju lite filosofisk..... jag brukar inte gilla det men här tyckte jag att det var bra.

Vi stannade upp och funderade kring de relationer man haft och har till egna mor- och farmödrar, och så till de som ens egna barn har med sina. Innan vi satte betyg på boken ställde vi oss frågan hur barn umgås idag med generation Ä - finns det tid för att bygga djupa relationer?
Ser förstås väldigt olika ut, här spelar en massa olika saker in.

Tre boksystrar klämde dit med varsin 4, en boksyster valde istället 2 och en valde att lägga sig på medelnivå, 3. Vilket också blev bokens slutbetyg, en 3:a