måndagen den 7:e april 2014

Boka 14 maj - check!

Än så länge är inte programmets gäster klara.
Vilka gäster? Vilket program?
Det handlar om vem som kommer att gästa Babel den 14 maj.
Vi vet i alla fall att medlemmar från Kära boksyster kommer att vara där då som studiopublik.
Trevligt att se fram emot!

söndagen den 6:e april 2014

En bra bok om ett viktigt ämne; Dödssynden av Harper Lee

Nytt för 2014 är att Kära boksysters medlemmar börjar med att betygsätta böckerna som läses och boksystrarna använder betygsskalan 1-5 där 1 är lägst och 5 allra högst. som första bok detta år kammade Dödssynden in en 4:a direkt!

Att läsa Dödssynden av Harper Lee var en upplevelse.
En bok som är så välskriven, så tajt, om ett så viktigt ämne kan inte annat än få ett högt betyg.
Den här titeln satte igång diskussionen på stört men inte bara om boken som sådan utan boksystrarna fick också anledning att prata om fördomar, rädslor, rasism i vårt samhälle, hur den drabbar och har drabbat enskilda individer - både den sortens rasism som syns tydligt och den som smyger sig in i vardagen där man minst anar det. En så viktigt bok!

Här är bara några röster från kvällen om själva romanen;
- Den var nästan som två böcker inledde Pernilla. Jag trodde att den skulle handla mer om övergreppet så berättelsen var inte som jag först trodde. Dialogen mellan barnen och deras far Atticus fångade mig, sammantaget är det en ganska bra bok. Man drar många paralleller till idag.

Petra hade läst boken lite uppdelat.
- Jag tycker att det generellt var en mycket fin skildring av en bygd och den problematik sedd genom ett barns ögon. Jag trodde också att den skulle vara på ett annat vis före min läsning.
Atticus stack ut för sin tid, en annorlunda barnuppfostran, det är spännande att läsa när man tänker på den tid som romanen ska skildra.
- Mmm, jag trodde det skulle vara mer fokus på rasismen som sådan, fortsatte Åsa. Sedan kommer plötsligt rättegången och boken ändras till att bli spännande. Det är väldigt kloka barn och fin skildring av dem. Det är intressant sätt av författaren, som hon skildrar rasismen. Jättekul att läsa och jag blir nyfiken på filmen också.
Jag tyckte verkligen om den här boken.

Ingrid fortsatte i boksamtalet;
- Jag trodde som ni, hade en annan bild av boken innan min läsning. Jag tog mig verkligen tid att läsa, det som skrevs här är så relevant. Ingenting är onödigt och den är ju också otroligt lättläst.
Det är ju egentligen under själva rättegången som beskrivs i boken som man som läsare får veta vad som hänt. Det är skickligt att få fram storyn kring så många gestalter och karaktärer.
 - Ja, det är en mycket bra barndomsskildring, när jag läste tappade jag nästan bort ämnet, hakade Beth på. Jag tyckte om miljöbeskrivningarna också, på nolltid befinner man sig i amerikanska södern, den är ett tidsdokument, som en "ögonblicksbild" ur historien.

Vi kom att prata mycket om pappan Atticus som framstår som en mycket vidsynt man som ser bortom det samhälle han själv lever i. Han är genuint god och han passar egentligen inte in i samhället Maycombe - ändå känner han så starkt för platsen och dess invånare. Det känns aldrig krystat att han är godheten representerad vilket det lätt skulle kunna tippa över till.
Hans syn på barnuppfostran kom vi också att prata om. Lilla flickan Scout genom vars ögon läsaren får ta del av vad som hänt, har samma rörelsefrihet som sin äldre bror och hennes pappa vill inte att hon ska begränsas av att hon är flicka, vilket nog inte var helt vanligt i den tid som berättelsen tilldrar sig.

Att följa sommarlovsdagar, hyss och lekar genom Scout och vad hon och hennes bror tar sig för är genialiskt, som läsare får man bilden av en idyll där det visst kan lura det faror på sina håll men dessa är på det hela taget hanterbara. Vi återkom till detta flera gånger i diskussionen; hur vi som läsare genom Scouts ögon får se vad folk i den egna stan, trakten är kapabla till.Man tänker inte på vad det är som sker, det smyger sig in; vardagsrasismen. Men rättegången och självfallet orsaken till den, människors olika värderingar och hotfulla agerande - alltsammans blir ett brutalt uppvaknande för Scout och hennes bror. Och därigenom för mig som läsare.

söndagen den 2:e februari 2014

2014 och boksystrarna har styrt upp våren

Efter ett väldigt långt juluppehåll kunde boksystrarna äntligen sammanstråla den 20 januari, denna gång på lokal.
Det var mycket som skulle hinna avhandlas och då vi inte läst någon bok till kvällens träff blev det boksnack i allmänhet och självfallet andra spörsmål också.
En "julbok" till en boksyster hade alla med sig och när alla var mätta blev det dags för bokutlottning.
Inför 2014 har nu viktiga datum bestämts samt att bokcirkelmedlemmarna ska börja med att poängsätta lästa titlar i cirkeln. Poängskala ska var 1-5, där 1 är något för de titlar som inte faller en på läppen och 5 det finaste en boktitel kan få av boksystrarna.
Vi enades om att det är viktigt att kunna motivera sitt val av poäng, inga slentrianmässiga poäng får delas ut.
Under våren hoppas vi också på att komma iväg på någon liten bok/läsnings-relaterad tur, förhoppningsvis till hufvudstaden. Time will tell.
Den så viktiga bokutlottningen!
I det mjuka restaurangljuset flockas boksystrarna.

söndagen den 19:e januari 2014

Kärlek vänskap hat - en novell fick avrunda 2013

2013 avrundades med årets nobelpristagare i litteratur, Alice Munro.
Boksystrarna outade olika känslor inför det här med noveller men enades om att Munro kan sin sak. Någon menade att man kan sakna ett riktigt slut när man läser en novell, man "riskerar" att bli lämnad som läsare mitt i läsupplevelsen utan att berättelsen känns klar, avslutad.
Därför gillar jag inte att läsa noveller erkände någon. Andra tyckte det här med en kort berättelse kunde kännas befriande, ett nedslag och man får på något vis acceptera att man inte får veta "allt".
Till årets sista träff hade emellertid alla verkligen försjunkit i Munros novell Kärlek vänskap hat från novellsamlingen med samma namn.

Handlingen i denna novell diskuterades livligt men här ges denna gång boksystrarnas blandade röster om sjävla läsupplevelsen.
Otroligt duktig författare, noggrann, detaljrik!
Jag funderade på när berättelsen utspelar sig och kom sedan fram till att det spelar ingen som helst roll för min läsning.
Hon är snabb som bara den att föra in läsaren i berättelsen, kul hur man kastas in i ett händelseförlopp.
Man ser direkt allt framför sig, det gillar jag.
Vilken bred berättelse! Så mycket man får berättat för sig, på så få sidor.
Intressant hur hon (Munro) "stannar" vid novellformatet!
Man vill läsa mer, ett fantastiskt språk - ingen ansträngning för en som läsare.
Det här är lysande - från början till slut.

Väldigt sällan fin

Nytt bokår! 2014!
Men först röster från en novemberkväll då titeln Väldigt sällan fin av Sami Said var kvällens bok, en titel som boksystrarna nog hade en föreställning om, kanske rent av ett visst mått av förväntan på.

Beth; Svårt att få fatt i den här boken, jag pendlade mellan att tycka om vissa partier och ogilla andra. Vissa delar var rent av ointressanta, andra jättebra.
Noha känns så undfallen, så avstängd, vad vill han egentligen?
Jag tycker inte att det är en så bra bok, skulle inte säga att jag var överväldigad. Rent lästekniskt; bitvis lite svårläst!
Bäst tyckte jag om Noha bror! Han står för det komiska bidraget i boken!
Jag uppfattar Noha så mesig så jag tror jag ska smälla av när han är i Eritrea, sedan tar han plötsligt egna initiativ och man vill ropa heja heja! Så kommer pappan och kväver alltihop.
Den biten är bra, när man riktigt känner hans kluvenhet inför sitt gamla hemland.

Åsa; Jag kände bara att "nästa gång vill jag läsa något som är bra".
Det säger ju lite om vad jag tyckte om boken.... Jag tänkte till och med är det en recensent som fått en snedtändning? Så känner jag när jag läser vad man tyckt om boken. Det var inte alls som jag tänkt mig, jag blev besviken. Annorlunda språk men lite tråkig. Jag saknar både person- och miljöbeskrivningar och jag förstår mig inte på honom som person. Det tröskade på, nä, jag blev besviken!
Besviken på Noha som person, jag trodde boken skulle handla mer om ett uppvaknande, hans uppvaknande. Han har ett väldigt konstigt förhållande till sina föräldrar, framför allt trodde jag att boken skulle vara roligare!

Petra; Det finns ju en del som är intressant, kulturkrockar och den problematiken. Noha utplånar sig själv, han vill verkligen inte vara till besvär. Just det där ständiga självutplånande draget är lite intressant ändå. Och man får ju emellanåt syn på sin egen kultur, genom hans ögon. Ett exempel är Anna i boken och hennes fixering vid barnprogrammen... som ju Noah inte har någon som helst referens till..... Men den hade mått bra av att kortas ned.
Och vi ställer oss gemensamt frågan; är vi bokcirkeln som förordar att man ska korta ned? Det är inte första gången vi tycker det!
Här hade vi som sagt en förväntan på boken som inte riktigt uppfylldes.

Bodil; Ja, instämmer i det som du var inne på, Petra. Och Nohas uppfattning att svenskarna är gnälliga, det kan jag hålla med om. Det var roligt att ha en manlig berättare!
Jag blev väldigt fundersam över vad Anna i boken liksom "har" honom till egentligen. Jag upplever att Anna utnyttjar Noha, han ska liksom "upptäcka" hennes vänner, hennes sätta att berika livet är det rätta viset. Jag tyckte inte att boken var tråkig att läsa.

Ingrid: Nej, jag gillade faktiskt inte det här sättet han skrev på, det måste jag erkänna. Fast å andra sidan var det intressant, hans manliga perspektiv och den inblick man fick i den muslimska kulturen som när han återvände till Eritrea, hur det blir när han kommer tillbaka dit. Jag kan bli som två läsare, när jag skärper mig ser jag vad han har att berätta.


söndagen den 3:e november 2013

Alltings början

- Det var befriande skönt att få läsa om nutid tycker jag, inledde Bodil kvällen när Boksystrarna samlades för att prata om Alltings början av Karolina Ramqvist.
En dubbelbottnad tjej som jag upplever förändrar sig för hans skull (Victor).
Hennes mamma har ett intressant sätt att förhålla sig till feminismen, japp på det hela taget en lättläst och rolig bok att läsa, tycker den är sticker ut lite från det vi har läst hittills, summerade Bodil.

Visst är den lättläst hakade Pernilla på, och man känner faktiskt igen sig själv lite och ändå inte. Författaren har fått med många tidstypiska grejer... t ex  skoltröttheten, hur man ifrågasatte skolan i den där åldern...
Och så blir jag förbannad på de vuxna, fasen vad de är uppfyllda av sig själva.....

Och jag kan instämma i att boken är lättläst kopplade Åsa på men den är ju så tråkig invände hon.
Puh, de bara springer på krogen och... nej, jag tycker inte om henne, jag kan inte känna någon sympati med henne alls.
Det som är kul är möjligen tidsmarkeringarna... jag tycker den är okej men... hm lite tråkig, sammanfattar Åsa sin läsning av kvällens roman.

Beth tyckte annorlunda.
- Den här boken gillade jag! Jag tycker det är mycket bra bok med en bra berättarröst som finns där hela tiden och jag tyckte den var repetitiv på ett intressant sätt, hur många saker tas om hela tiden. Och den där känslan av tomhet tycker jag författaren fångar bra, en känsla som jag tror inte behöver vara av ondo liksom.
En intressant skildring av tonår över till vuxen... och inledningen är fullkomligt lysande.

Mmm, instämmer Petra som fortsatte; jag tycker den här boken är en parafras på Kerstin Thorvalls romaner! Jag kan ju inte egentligen relatera till 70-talet men det är så jag känner för den här boken.
Det är ju väldigt mycket Stockholm i boken, en tid då jag också bodde där och jag får lite vibbar, känslor av det. Inte skoltröttheten förstås men då när man skulle ut i vuxenlivet... Varför vissa saker blev som de blev... när man relaterar till sitt eget liv, sina egna val.

Och här hamnar vi i en djup diskussion kring livsval, vår tid som unga och hur unga vuxna har det idag... något som vi ofta gör i våra bokdiskussioner.
Det är så spännande att texter vi läser gör att vi allt som oftast drar kopplingar till oss själva....

Och när vi hittar tillbaka till romanen och dess karaktärer måste vi uppehålla oss vid Victor... vad tycker vi egentligen om honom?

Bodil: Hon vill ju ha Victor... därför vill ställer hon upp hela tiden...
Ja, hon är så underligt kär i honom fortsatte Åsa.
Ja, men varför vill hon inte ha Victor när han väl väljer henne? undrar Beth.
Ingrid som suttit och funderat en stund gör reflektionen att det var mycket narkotika hela tiden...
- Jag tyckte faktiskt att det var jobbigt att läsa om det, attityden till det liksom.
Tänkte ni på det?
Hmm, instämmer boksystrarna.
Alltså hur finansierade tjejerna det? funderar någon högt...
- Tjejerna blir ju bjudna...
Hur var det? Var det mer accepterat då, på nittiotalet? Och hur är det idag? Vi funderar högt allesammans en stund och fortsätter med synen på sexualitet och tjejernas förhållningssätt till det.
Har tjejer en romantiserad syn på det? slänger någon ur sig. Nää, tror du?
Och hur känner man för tjejernas frihet, deras möjlighet att "ta för sig" som deras mammor försökt bereda väg för under 70-talet, den sexuella frigörelsen som nu ska vara fix och färdig.... Hur går det med det?
Inte så bra när Saga dessutom väljer att skriva om det, hon måste utstå både förolämpningar och rena hot...
- Och tänkte ni på dessa äldre män som dras till de här unga bitvis utsatta flickorna, funderar någon av boksystrarna vidare.

Och när man tänker på maktförhållandet Saga-Victor, när det börjar gå bra för Saga som hittat till skrivandet och kan försörja sig på det. När det tippar till Sagas fördel då går det utför med Victor, funderar Beth.
Ja, men vad tror ni om slutet då undrar  någon.... Hur går det för Saga och Victor, kan det bli de två till sist?
Och här går meningarna isär.
- Nej, jag tror inte det menar Beth, jag tycker att det framgår av texten hur hon i slutet är likgiltig inför hans uppenbarelse där han ligger och sover i hennes lägenhet, hon har på något vis blivit fri från sin fixering, sin konstiga kärlek. Hon är inte intresserad av honom längre.
- Jag tror inte heller att det blir de två, fortsätter Petra, den möjligheten är förbi, passerad.
 Ingrid och Bodil hoppas emellertid mer på motsatsen.

Ibland känns det så ensamt runt Saga, hon har en stark personlighet till mamma som verkligen velat rusta Saga.... men det finns stunder då det känns som att Saga helst av allt skulle velat ha en helt vanlig "bullbakande" morsa istället menar någon.
- Mmm, hon är vilsen, man visste ju att man hade gränser men hon, Saga tycks inte ha några gränser eller regler alls fyllde Pernilla i.
- Och så då med hennes mammas bild av feminismen, flikade Petra in.
På gott och ont - vilket nog summerar boksystrarnas läsning av Alltings början - en bok där vi fick prata mycket om egen livsval och synen på feminism då och nu.



söndagen den 25:e augusti 2013

Agaat - en bok vi tyckte väldigt olika om

Juni och sommaravslutningen tilldrogs sig på en restaurang i den ljumma försommarkvällen. När boksystrarna efter noga överlagt om vilken mat som skulle beställas kunde man göra sin röst hörd kring de första 200 sidorna av boken Agaat och det blev en rätt blandad kör.
Någon tyckte boken kändes på tok för omfattande, det var krävande läsning och svårt att få flyt, någon kände att sjukdomsskildringarna var tunga att läsa eller att de blandade stilarna försvårade läsupplevelsen.

Nu efter en lång skön sommar med olika mycket läsning i bagaget och med en utläst Agaat var det kul att ses igen.
Och man kan väl säga att first impression last, aldrig har väl boksystrarna tyckt så olika om samma bok! Vår diskussion blev mycket givande och bra!

Kommer ni ihåg att jag var skeptisk till boken inledde Bodil. Det höll i sig, jag gillade inte "du-formen" där hon skriver till sig själv, jag mäktade inte sjukdomsskildringarna och jag känner att det händer liksom ingenting! Jo, det var läsvärt de stycken som handlade om Agaat som liten, jag ville veta mer om det så pass att jag nästan kände mig lurad som läsare när jag inte tyckte att det levererades. Det tog många sidor innan man fick hela storyn....
Jag tyckte faktiskt att det var jobbigt, det här berättarsättet. Boken hade mått bättre av att fokusera på annat....
Ordet gick till Åsa som lyste av förtjusning.
- Den här boken är ett mästerverk! Jag levde med den här boken. Jag finner den helt otrolig och så välskriven. Det finns så många bottnar i den att jag hade svårt att lägga den ifrån mig, jag tänkte på den om dagarna och såg fram emot alla tillfällen när jag fick läsa.

När Ingrid fick tog vid kunde hon inte säga att hon instämde med föregående talare.
- Nej, jag känner mer som du Bodil. Knappt jag vet vad jag ska säga, det blev på något vis för många detaljer och till slut kände jag "inte fler sidor av den här boken".
- Hm, jag ligger nog någonstans däremellan konstaterade Petra. Generellt brukar jag ha svårt för tjocka böcker. Det tar så lång tid att läsa, jag har nästan som en hang-up på tjocka böcker. Jag vill liksom läsa fler än få tjocka... det påverkade nog mig...
Jag ser som två spår i boken; sjukdomsspåret där Millas upplevelse av sjukdomen är en inriktning.
Och så livet på gården, livet med maken och Agaat. Det blir nästan som två böcker i en, där båda berättelsespåren behövs. Det är en väldigt annorlunda berättelse, bitvis tungt att läsa den kursivt skrivna texten i dagboksanteckningarna.
- Jag kan känna igen mig i det där med tjocka böcker, fyller Åsa i. Jag väljer också bort dem men om det inte varit för bokcirkeln hade jag nog aldrig läst den här....
- Och jag, jag vet inte riktigt vad jag tycker om boken. Jag måste erkänna att jag var en smula lättad när boken var utläst. Oklart varför funderade Beth.
Jag tyckte om att läsa om det här intrikata maktspelet som hela tiden försiggår mellan Milla och Agaat, deras beroende av varandra. Kanske lite onödigt lång, fast jag vet inte varför jag tycker så för jag brukar inte ha något problem med tjocka böcker som ni andra nämnt. Tvärtom, jag gillar tjocka böcker.

- Ja, själva storyn är ju bra funderade Ingrid vidare. Jag ville veta mer om Milla och t ex hennes mamma och deras relation.
- Ja, och jag tycker att boken blir som en beskrivning av apartheidsystemet - inifrån! Det är bra, menade Petra
- Ja, och jag upplever att Milla är en rätt så modig person, hon gör ju mycket mer än vad som normalt sett var okej i det samhället och tid hon lever i, fortsatte Åsa.
Men en bit som jag saknade var när Agaat blev äldre, när hennes situation förändrades i och med att hon blev tonåring. Milla och Agaats relation ändrade sig då och det känns som jag inte får riktigt veta hur det gick till.
- Jag tycker att man får det svaret i sagan som Agaat berättar för sonen Jakkie, fyllde Petra i. Fast det tar ju rätt många sidor innan man är där men där finns Agaats upplevelse inbakad.
- När vi pratar så här om boken känner jag som så ofta att texten och berättelsen växer. Det är bra att jag får prata om den, den är verkligen speciell flikade Beth in.

Boksystrarna upphöll sig också vid brukandet av kursiv stil i berättelsen.
Skumläser man sådant eller tappar man koncentrationen då? Olika läsmetoder diskuterades, är det fusk att skumma över texten? Då gör man den väl inte rättvisa?
- Vissa stycken läste jag om och då blev det bättre, sa Beth.

Oavsett vad vi tyckte om boken som helhet var vi alla inne på hur märklig relationen mellan Milla, Agaat och sonen Jakkie är. Den massiva energi som Milla lägger på att fostra och ta hand om Agaat nästan sinar när hon väl får en son. Hon nästan lämpar över sonen på Agaat och står sedan bredvid och blir till sist nästintill helt utanför. Och ändå är det komplext; Milla som så gärna vill ha ett barn, tar till sig och fostrar Agaat, nästan som en dotter fast utgångsläget är uselt och när sonen väl föds förskjuts positionerna helt.
- När hon väl får en son uppfostrar hon honom nästan helt instrumentellt, nä Milla är ingen helt igenom sympatisk människa, menade Petra.
Och hela tiden är de i beroendeställning till varandra, Agaat och Milla. Det ger berättelsen en spänd känsla.

Vi bläddrade fram och tillbaka i romanen och pratade om olika partier, flera olika situationer där vi tycker vi helt olika om vilka känslor texten bringar fram.
Det som några finner gripande värjer sig andra boksystrar inför.
- Egentligen är berättelsen bra men det är något som gör att jag faktiskt tappar intresset, sammanfattar Ingrid sin läsning av boken.
- Tvärtom, jag tycker att den här närgångna beskrivningen av vardagslivet och lantbrukarlivet känns värdefull säger Åsa och Beth instämmer. Det är det är det som gör boken.
- Men jag tycker inte att jag ser det där, kontrar Bodil. Jag ser liksom inte att det händer något, jag får känslan av att det faktiskt inte händer något och då blir det segt att läsa. Det är något med kärnan, blir jag intresserad? Nä, faktiskt inte.

- Men någonstans där är den bra, hakar Petra på som inledningsvis känt sig bitvis kluven. Det är en himla välgjord berättelse och på många sätt en intressant läsupplevelse.