Juni och sommaravslutningen tilldrogs sig på en restaurang i den ljumma försommarkvällen. När boksystrarna efter noga överlagt om vilken mat som skulle beställas kunde man göra sin röst hörd kring de första 200 sidorna av boken Agaat och det blev en rätt blandad kör.
Någon tyckte boken kändes på tok för omfattande, det var krävande läsning och svårt att få flyt, någon kände att sjukdomsskildringarna var tunga att läsa eller att de blandade stilarna försvårade läsupplevelsen.
Nu efter en lång skön sommar med olika mycket läsning i bagaget och med en utläst Agaat var det kul att ses igen.
Och man kan väl säga att first impression last, aldrig har väl boksystrarna tyckt så olika om samma bok! Vår diskussion blev mycket givande och bra!
Kommer ni ihåg att jag var skeptisk till boken inledde Bodil. Det höll i sig, jag gillade inte "du-formen" där hon skriver till sig själv, jag mäktade inte sjukdomsskildringarna och jag känner att det händer liksom ingenting! Jo, det var läsvärt de stycken som handlade om Agaat som liten, jag ville veta mer om det så pass att jag nästan kände mig lurad som läsare när jag inte tyckte att det levererades. Det tog många sidor innan man fick hela storyn....
Jag tyckte faktiskt att det var jobbigt, det här berättarsättet. Boken hade mått bättre av att fokusera på annat....
Ordet gick till Åsa som lyste av förtjusning.
- Den här boken är ett mästerverk! Jag levde med den här boken. Jag finner den helt otrolig och så välskriven. Det finns så många bottnar i den att jag hade svårt att lägga den ifrån mig, jag tänkte på den om dagarna och såg fram emot alla tillfällen när jag fick läsa.
När Ingrid fick tog vid kunde hon inte säga att hon instämde med föregående talare.
- Nej, jag känner mer som du Bodil. Knappt jag vet vad jag ska säga, det blev på något vis för många detaljer och till slut kände jag "inte fler sidor av den här boken".
- Hm, jag ligger nog någonstans däremellan konstaterade Petra. Generellt brukar jag ha svårt för tjocka böcker. Det tar så lång tid att läsa, jag har nästan som en hang-up på tjocka böcker. Jag vill liksom läsa fler än få tjocka... det påverkade nog mig...
Jag ser som två spår i boken; sjukdomsspåret där Millas upplevelse av sjukdomen är en inriktning.
Och så livet på gården, livet med maken och Agaat. Det blir nästan som två böcker i en, där båda berättelsespåren behövs. Det är en väldigt annorlunda berättelse, bitvis tungt att läsa den kursivt skrivna texten i dagboksanteckningarna.
- Jag kan känna igen mig i det där med tjocka böcker, fyller Åsa i. Jag väljer också bort dem men om det inte varit för bokcirkeln hade jag nog aldrig läst den här....
- Och jag, jag vet inte riktigt vad jag tycker om boken. Jag måste erkänna att jag var en smula lättad när boken var utläst. Oklart varför funderade Beth.
Jag tyckte om att läsa om det här intrikata maktspelet som hela tiden försiggår mellan Milla och Agaat, deras beroende av varandra. Kanske lite onödigt lång, fast jag vet inte varför jag tycker så för jag brukar inte ha något problem med tjocka böcker som ni andra nämnt. Tvärtom, jag gillar tjocka böcker.
- Ja, själva storyn är ju bra funderade Ingrid vidare. Jag ville veta mer om Milla och t ex hennes mamma och deras relation.
- Ja, och jag tycker att boken blir som en beskrivning av apartheidsystemet - inifrån! Det är bra, menade Petra
- Ja, och jag upplever att Milla är en rätt så modig person, hon gör ju mycket mer än vad som normalt sett var okej i det samhället och tid hon lever i, fortsatte Åsa.
Men en bit som jag saknade var när Agaat blev äldre, när hennes situation förändrades i och med att hon blev tonåring. Milla och Agaats relation ändrade sig då och det känns som jag inte får riktigt veta hur det gick till.
- Jag tycker att man får det svaret i sagan som Agaat berättar för sonen Jakkie, fyllde Petra i. Fast det tar ju rätt många sidor innan man är där men där finns Agaats upplevelse inbakad.
- När vi pratar så här om boken känner jag som så ofta att texten och berättelsen växer. Det är bra att jag får prata om den, den är verkligen speciell flikade Beth in.
Boksystrarna upphöll sig också vid brukandet av kursiv stil i berättelsen.
Skumläser man sådant eller tappar man koncentrationen då? Olika läsmetoder diskuterades, är det fusk att skumma över texten? Då gör man den väl inte rättvisa?
- Vissa stycken läste jag om och då blev det bättre, sa Beth.
Oavsett vad vi tyckte om boken som helhet var vi alla inne på hur märklig relationen mellan Milla, Agaat och sonen Jakkie är. Den massiva energi som Milla lägger på att fostra och ta hand om Agaat nästan sinar när hon väl får en son. Hon nästan lämpar över sonen på Agaat och står sedan bredvid och blir till sist nästintill helt utanför. Och ändå är det komplext; Milla som så gärna vill ha ett barn, tar till sig och fostrar Agaat, nästan som en dotter fast utgångsläget är uselt och när sonen väl föds förskjuts positionerna helt.
- När hon väl får en son uppfostrar hon honom nästan helt instrumentellt, nä Milla är ingen helt igenom sympatisk människa, menade Petra.
Och hela tiden är de i beroendeställning till varandra, Agaat och Milla. Det ger berättelsen en spänd känsla.
Vi bläddrade fram och tillbaka i romanen och pratade om olika partier, flera olika situationer där vi tycker vi helt olika om vilka känslor texten bringar fram.
Det som några finner gripande värjer sig andra boksystrar inför.
- Egentligen är berättelsen bra men det är något som gör att jag faktiskt tappar intresset, sammanfattar Ingrid sin läsning av boken.
- Tvärtom, jag tycker att den här närgångna beskrivningen av vardagslivet och lantbrukarlivet känns värdefull säger Åsa och Beth instämmer. Det är det är det som gör boken.
- Men jag tycker inte att jag ser det där, kontrar Bodil. Jag ser liksom inte att det händer något, jag får känslan av att det faktiskt inte händer något och då blir det segt att läsa. Det är något med kärnan, blir jag intresserad? Nä, faktiskt inte.
- Men någonstans där är den bra, hakar Petra på som inledningsvis känt sig bitvis kluven. Det är en himla välgjord berättelse och på många sätt en intressant läsupplevelse.
