En middag på stan

Så går en läsvår och kommer inte åter.
Nu väntar sommarledigt och förhoppningsvis också tid för ännu mera läsning.
Enligt stadgarna avslutades vårens träffar med en middag på lokal och boksystrarna hade självfallet varsin inslagen pocketbok med sig och som alltid blev det en intressant blandning.
Redovisning av sin sommarbok kan man ge vid någon av kommande träffar.
Nytt för i år har varit att sätta betyg på varje titel och vi har varit överraskande överens - kanske vi börjar (alltid varit?) liktänkande som en av systrarna uttryckte det.
Nu är bok vald för höstens första träff och datum spikade.
Skön sommar med mycket läsning!

Än klappar hjärtan

Som sista titel för våren föll valet på  Helena von Zweigbergks Än klappar hjärtan.
Bodil som var den som valde, hade inte tidigare bekantat sig med Zweigbergk och hon hade stora förhoppningar på titeln.
- När jag började läsa kändes det nästan som .... en Harlequinberättelse faktiskt. Det var liksom lite för perfekt men det ska jag säga att sedan tog det sig. Jag har upptäckt att jag är mycket lättrörd (!) och det var intressant att skildrat samma händelse från flera olika håll. Men det finns saker i texten som jag retarde mig på.

Petra fortsatte,
- Jag hör ju till dem som gillar Zweigbergk, den här var lite annorlunda, tror jag mest läst hennes titlar där hon har man-kvinna i centrum. Här var det ju syskonen i fokus, deras relation och förvisso de olika familjerna och på sätt och vis relationen syskon-föräldrar. Jag tycker att det finns ett driv i hennes böcker som tilltalar mig, man vill veta vad som händer. Finns en slags vardagshändelser och vardagsliv som hon är duktig på att förmedla. Här var det väldigt olika personligheter med helt olika liv... jag tänker på systrarna i boken som skildras, det gör boken lite speciell.
Åsa instämde med Petra.
-  När jag tänker efter har jag själv mer av igenkänning i Zweigbergks tidigare böcker. Här kunde jag inte känna med en av huvudpersonerna, Astrid... Men! jag tyckte att läsningen tog sig. Jag hade mest sympati med Lena...
Kanske blev jag lite besviken, jag hade höga förväntningar.

- Jag har läst den där "Sånt man bara säger" av samma författare, sa Ingrid när vi gick bokcirkelsystergänget runt - den hade en intressant story!
Den här var ju lättläst, får man ju lov att säga. Jag tyckte att "cancerperspektivet" som finns i berättelsen var bra beskrivet, det tänkte jag på under läsningen. Sedan var det annat som jag istället tyckte blev lite väl... tramsigt ibland.
Vad som är bra i en bok påverkas mycket av var man är själv i livet....

- Jag har som flera andra här läst Zweigbergks andra titlar, inte allihop men flera och tycker att hon är en stilsäker författare, tog Beth vid. Jag tycker om hennes sätt att fånga tankar och känslor, även osmickrande sidor hos karaktärer - det har jag alltid gillat med hennes böcker.
Jag har väl sagt det förut, fortsatte Beth och jag säger det igen, Zweigbergk är så bra på att fånga det där som man aldrig säger, bara tänker. Hon är bra på det där, en riktig "relationsförfattare".
Jag kände inte att jag hade någon favorit bland huvudpersonerna, istället turades de om med att vara rätt impopulära hos mig...

Varpå vi försjönk i diskussioner kring de tre systrarna som berättelsen kretsar kring.
Petra; alltså vad ser Sandra egentligen i sin man? Det kunde boksystrarna diskutera en god stund.

Och tyckte inte ni att man stundtals blev lite skriven på näsan; att nu ska vi tycka så här om barnen, menade Åsa. Det känns som de framställs lite negativt ibland.
Mmm, höll Ingrid med. Victor... han blev jag inte klar med, saknar inte han lite trovärdighet?
Men hon (författaren) är bra på att beskriva andras fasad - eller hur? Vad man hela tiden tror att andra tycker...

Och jag blev inte klok på Lenas relation till Martha, funderade Petra.
- Ja, Lena fick jag inget grepp om och här instämde flera av boksystrarna.
Hon är ju lite av en doldis tyckte någon - fast så mycket egentligen kretsar kring henne!
- Jag uppfattade mer Astrid som navet, tyckte istället Bodil.

- Jamen det här då, fortsatte Ingrid. För att återgå till Sandra, beskrivningen av Sandra och hennes man - deras förhållande! Det är en väldigt bra beskrivning av när alkohol finns med så där lite smygande i bilden.
Ingen invände mot det, det är mycket bra berättat i boken och ett intressant spår bland så många relationsspår som tassar genom hela romanen.

Det som känns som en slags gemensam nämnare av boksystrarnas läsning och diskussion av Än klappar hjärtan är att författaren lyckats med intentionen att berätta så att man som läsare utan hinder applicerar de bilder man matas med för att få en lapptäcke av alla tillkrånglade, trasiga, stundtals fina relationer.
Denna gång röstade samtliga boksystrar på betyget 3 - en stark 3:a alltså.