Hur föll valet på Hulda?
Den frågan fick inleda kvällens bokcirkelträff i slutet av februari.
Jo, jag fick tips av min mamma berättar Bodil som var kvällens värdinna, så då fick den vara med i vår omröstning av bok och jag personligen tyckte den var rolig att läsa, boken gav mycket mer än jag först trott, jag fick så många delar av Hulda, hur hon tänkte, hennes utveckling, bitarna när hon var liten var överraskande nog inte lika intressanta, jag tyckte att boken väckte många tankar...
... hur hon gick sin egen väg, hur ursprunget påverkar och så gillar jag att att det blir så många bilder när man läser!
Pernilla hakade på; när vi valde den här, vid röstningen... då hann jag tänka; nej fy fan jag orkar inte... vi har ju fastnat i facket för "böcker om starka kvinnor", men! vet ni jag - sträckläste!!!
Den har ett helt fantastiskt språk, när jag läste den här kändes det som jag hittade något om varför vi är ganska melankoliska...?! Känns som jag har livskris just nu!! Bearbetar livet och döden... jag kände att man kan förstå varför man känner som man gör och jag kände igen mig i Huldas känsloliv.
Och Bodil fyllde i; ja... som alla gamla uttryck som förekommer..... jag började tänka på det!
Och så tänkte jag lite på dig, Ingrid - du hade ju problem med gäddfärsen i förra boken (Bodil blinkar glatt åt Ingrids håll).
Kanske du skulle komma att tycka att den här boken också var lite tjatig...?
Och Åsa fortsatte; men jag gillar verkligen böcker som är så - varpå hela bokcirkeln brister ut i ett varmt skratt.... jo, vi det finns ju några av oss i cirkeln som har försmak för det....
Jamen, när det inte händer så mycket, fortsatte Åsa. Det är liksom skönt att det inte händer så mycket, inget dramatiskt, man slipper sitta på helspänn som läsare, nä nä det rullar på - det tycker jag om.
Och javisst, det är lite tradigt, men jag tycker om det. Och det Historiska!! Kvinnohistoria, Sandberg (som vi läste senast) ger en annan tid, en annan klass, och här i den här romane fick jag också något som har spelade på min egna koppling till Dalarna - så jag tyckte mycket om den här boken... jag har inte läst något av Troisell tidigare.
Då är det min tur menade Ingrid som bekräftade vad Bodil antytt tidigare.
Javisst, jag tänkte ju förstås "hur tänkte Bodil nu när hon valde den här boken???" :D
När jag började läsa den fick jag anledninga att fråga mig det igen. Men! Jag är glad att ha läst den och jag älskar de olika historierna, skrönorna - det blir som en film!
Stockholmsperioden! Den gav fart i läsningen igen när jag tyckte att det blev trögt. Känner mig nöjd med den, den är ju tjock och jag hade kort om tid och undrade hur ska jag hinna... och jag instämmer med dig Bodil, i början där av boken men det tog sig och jag tycker om Troisells sätt att skriva.
Ni har alla varit inne på det menade Petra.
Det är kul att läsa historiska skildringar och Dalarna som har eget förhållningssätt till olika saker.
Jag har varit mycket i Dalarna och det är så intressant att få följa en kvinnogestalt, genom alla stadier i livet.
Och här gillar jag naturskildringarna mycket men det som drar ner lite av min känsla för boken är att blir som flera böcker i en. Det är lite trist, författaren vill berätta så mycket, hon vill berätta flera saker i samma bok, det är industrialismen, det lantliga och så skrönorna, som läsare känner jag lite "puh, här kunde författaren ha kapat lite".
Varför knöka in så mycket?
Jag vet inget om Troisell men känner nu att jag skulle vilja veta mer om henne.
Och vad tyckte jag om Hjärtblad funderade Beth.
Jag hade inga förväntningar inför läsningen, jag har inte heller någon koll på författaren.
Det jag tyckte om var att jag fick bekanta mig med ett "Gammelsverige" som jag inte kan minnas att jag läst om förut och det jag läste kändes trovärdigt!
Jag tycker att romanen höll fram till den delen där det handlar om Huldas andra vända till Stockholm, där kändes som den tappade lite.
Och så får romanen ett märkligt slut tycker jag. Då var det den självständiga egenföretagaren som snabbt skulle beskrivas, jag tänker på den kvinnliga hotellchefen som plötsligt dyker upp.
Det gav berättelsen lite av ett tvärt kast.... likaså när Hulda plötsligt gjorde en klassresa och hastigt blev borgarfru, det kom också oväntat så jag känner att det drar ner helhetsintrycket av romanen.
Jag läste, jag tror det var Hilary Mantel, hur hon diskuterade om vikten av att inte tolka in vår tid i historien, att inte gjuta in idéer som är från vår tid, det tog jag med mig in i läsningen av den här boken för ibland kändes det lite som att författaren applicerade idéer från vår tid där.
Så klart att det fanns självständiga kvinnor då också, som egenföretagare, men det var något där som inte stämde, berättelsen skaver lite och gjorde en för mig oväntad gir.
Den stora vinsten var ju att läsa om ett Sverige som faktiskt är samtida med Strindberg, tågen, utvecklingen som jag inte läst förut, det var jättebra. Det var intressant att det handlade om Dalarna, om kvinnorna som vandrade, jag hade väldigt lite förkunskaper om det.
Det som jag fann märkligt var sexuella inslagen som poppade upp här och var, kändes lite omotiverat i sina sammanhang ibland. De kunde komma lite oväntat (tänker på de där inslagen som gick under spela fyrhänt).
Bokcirkelmedlemmarna stannar upp vid Hulda och ungdomskärleken, de starka känslorna, känslan av att det spelar ingen roll i vilken tid man lever i...
Cirkeln totalt enig om att Troisell skildrade den unga förälskelsen så fint och hur märkligt människor levde så nära döden, hela tiden.
Mmm, instämde Ingrid, och berättelserna.... som levde vidare, det tyckte jag Troisell gjorde väldigt bra.
Jag läste något om att den där sortens berättelserna hade liksom funktionen att man skulle få höra om någon som har det värre, att kliva vidare för att någon har det värre... märkligt... förutom att berättelserna förstås hade syfte att underhålla också.
Ja, sa Åsa - skrönorna känns autentiska, eller hur? Som ur muntlig tradition, tror ni att författaren samlat in kanske?! Och så är den delen bra och intressant när Hulda upptäcker sin egen förmåga att berätta.
Bokcirkeln tystnar och funderar lite varpå Pernilla tar till orda.
Det var så sorgligt när mamman dog.
Ja, instämmer hela gänget.
Alltså, förstod ni egentligen hela familjebilden? Pappan t ex, han jobbade och slet - söp han också. Det kändes lite oklart där....
Och klassresan, den gjorde att hon fattade hur bra hon hade det, fortsatte Bodil, det är intressant hur Hulda ändå väljer att komma tillbaka till sitt ursprung, hur viktigt det är för henne att vara självständig.
Ja, och jag tyckte att det gjorde mig uppmärksam på vilken skillnad det t ex är när man blir vuxen i västvärlden, då och nu, sa Ingrid.
Ja, det finns mycket att uppleva i boken och jag gjorde kopplingar till Vibeke Olssons böcker, tänkte Beth högt.
Ja, och jag i min tur tänkte på Fogelström, fortsatte Petra - det armod som fanns bland de som bodde på Södermalm som man fick del av i den här boken också.
Ett långt samtal om en mångfacetterad bok där bokcirkeln också hann prata om kullor och deras klädsel men till sist var det dags för betygssättning:
Bodil: en stark 4:a - jag tyckte att den var intressant och bra men sänker mitt betyg då jag tyckte att det var något parti som var trögläst.
Pernilla: samma här, en stark 4:a, jag är väldigt svag för det språkliga, sorgens klang - det är vackert att läsa.
Åsa: det blir en 4:a från mig också, skiljer sig lite från andra böcker, det är umbärganden men inget frosseri i elände, ingen som är elak, det brukar annars så ofta få fungera som en motor i böcker, skönt att slippa det!
Ingrid: här också, en 4:a, jag tyckte faktiskt om följa ett kvinnoöde i Sverige och det ändå då efter vår läsning av gäddfärsMaj (spridda skratt).
Petra: blir en 4:a men inte stark, instämmer, det finns många kvaliteter med boken och ett extra plus med Dalarna!
Beth: 4:a - bäst med boken; att få följa ett enskilt levnadsöde i ett Sverige jag inte hade så bra koll på.
Och Ingrid får avrunda;
Intressant beskrivet det med stressen i storstan, inte sant?! Och beskrivningarna av Huldas naturupplevelser - skildringen när Hulda vandrar ner till Stockholm är ju helt fantastisk.
