Fruset

Våren lyser med sin frånvaro och det är midvinterkallt när boksystrarna halkar fram och dras in i ljuset till en kväll med skön samvaro och bokdiskussion. Det har blivit dags att prata om Den frusna trädgården av Kristin Hannah - ack så passande denna svinkalla kväll.

Kvällens värdinna Pernilla reflekterar över hur extra kritisk man blir till den bok när man väljer "sin" bokcirkelbok. Och jag som trodde att denna var bra, usch den var ju fruktansvärd utbrister Pernilla och ler stort, så full av klyschor! Suck - inte så tilltalande men den tog sig väl mot slutet - vilket flera kunde instämma i.
- Ja, men kan ju inte veta i förväg menar boksystrarna! Det är inte meningen - och det måste vara fritt fram att tycka vad man tycker, tjoar Beth.

- Jorå, men den var väl okej i början ändå, tycker Bodil. Mittpartiet var segt och slutet lite summerande men oj, det var väldigt vad många stereotypa figurer det fanns i den här romanen. Och rejält tröttsamt med det ständiga hyllandet av pappan i boken. Njaa, men inte såå dåligt ändå, finner Bodil.

Ingrid hakar på och instämmer med vad Bodil sagt.
- Det kändes som det fanns en historia här, inte skitdålig men inget fantastiskt heller...
- Ja, den bjuder på ojämn läsning, menar Petra. Återigen det där att texten är skrivet som för att bli film - "manuskript-aktigt", suck liksom - det är trist att läsa. Det fanns delar i det här som var bra historiaskrivning, där det fanns substans men långa delar är så fulla av enformiga beskrivningar.

Beth som haft svårt att vänta på sin tur och muttrat om boken får nu ordet och dissar boken helt.
- Jag hade tyvärr lite dålig inställning till boken redan innan lässtart, dumt av mig så jag skärpte till mig. Men när jag måste dela upp texten för att veta hur många sidor jag måste läsa för att hinna till bokcirkelträffen, ja - då vet jag att klockan är slagen för boken. Då fångar den mig tämligen föga. Den här boken förlorade mig som läsare på ett tidigt stadium då beskrivningen av en av huvudpersonen hänvisar till en berömd skådespelerska. Inget fel på skådespelerskan men det kändes så himla fånigt att göra en direkt hänvisning till någons utseende på det viset. Jag riktigt retade mig på de stereotypa personerna och den är isdrottningen till mor kändes så krystad. Nä, jag gillade inte den här boken alls.

Åsa kunde hålla med om att det var en rätt seg berättelse men att Beth är bra hård gentemot boken. De stereotypa figurerna ja - men delen om Leninggrad, den biten var helt okej.
Och här får Beth hålla med - just de partierna hade en känsla av bra berättelse fast då hade jag liksom redan tappat intresset, menade Beth.
- Ja, inledningsvis var "sagoberättandet" i boken så fånigt men just delen om Leninggrad, där tog boken fart och jag ville veta vad som låg bakom, fortsatte Åsa.
- Mmm, det där att man fick elda upp möbler och tillaga mat av tapetklister, känner man ju till och det berörde en som läsare, funderade Ingrid.
- Liksom de starka bitarna när barnen ska skiljas från sin mor och skickas iväg med tåget, fyllde Åsa i.

Bokdiskussionen blir denna gång inte så lång, vi finner ingen lust att analysera karaktärerna i boken, vi hamnar i en diskussion kring vad det är som gör att de historiska bitarna av romanen var så mycket mer fängslande och bättre skrivna än resten av boken. Det som alla boksystrar retat sig på under läsningen är genomgående de fåniga klyschorna, t ex att systrarna i berättelsen är så utstuderat varandras motsatser, att modern är så underligt överdrivet frusen, hur det känns orimligt att hålla sina barn ifrån sig så under ett helt liv. Och sedan det snabba lättfixade slutet.
Men slöseri med tid? Inte alls - Ingrid summerar läsningen på sitt diplomatiska sätt; nu har vi i alla fall läst det här, nu har vi testa det också!