Kärlek vänskap hat - en novell fick avrunda 2013

2013 avrundades med årets nobelpristagare i litteratur, Alice Munro.
Boksystrarna outade olika känslor inför det här med noveller men enades om att Munro kan sin sak. Någon menade att man kan sakna ett riktigt slut när man läser en novell, man "riskerar" att bli lämnad som läsare mitt i läsupplevelsen utan att berättelsen känns klar, avslutad.
Därför gillar jag inte att läsa noveller erkände någon. Andra tyckte det här med en kort berättelse kunde kännas befriande, ett nedslag och man får på något vis acceptera att man inte får veta "allt".
Till årets sista träff hade emellertid alla verkligen försjunkit i Munros novell Kärlek vänskap hat från novellsamlingen med samma namn.

Handlingen i denna novell diskuterades livligt men här ges denna gång boksystrarnas blandade röster om sjävla läsupplevelsen.
Otroligt duktig författare, noggrann, detaljrik!
Jag funderade på när berättelsen utspelar sig och kom sedan fram till att det spelar ingen som helst roll för min läsning.
Hon är snabb som bara den att föra in läsaren i berättelsen, kul hur man kastas in i ett händelseförlopp.
Man ser direkt allt framför sig, det gillar jag.
Vilken bred berättelse! Så mycket man får berättat för sig, på så få sidor.
Intressant hur hon (Munro) "stannar" vid novellformatet!
Man vill läsa mer, ett fantastiskt språk - ingen ansträngning för en som läsare.
Det här är lysande - från början till slut.

Väldigt sällan fin

Nytt bokår! 2014!
Men först röster från en novemberkväll då titeln Väldigt sällan fin av Sami Said var kvällens bok, en titel som boksystrarna nog hade en föreställning om, kanske rent av ett visst mått av förväntan på.

Beth; Svårt att få fatt i den här boken, jag pendlade mellan att tycka om vissa partier och ogilla andra. Vissa delar var rent av ointressanta, andra jättebra.
Noha känns så undfallen, så avstängd, vad vill han egentligen?
Jag tycker inte att det är en så bra bok, skulle inte säga att jag var överväldigad. Rent lästekniskt; bitvis lite svårläst!
Bäst tyckte jag om Noha bror! Han står för det komiska bidraget i boken!
Jag uppfattar Noha så mesig så jag tror jag ska smälla av när han är i Eritrea, sedan tar han plötsligt egna initiativ och man vill ropa heja heja! Så kommer pappan och kväver alltihop.
Den biten är bra, när man riktigt känner hans kluvenhet inför sitt gamla hemland.

Åsa; Jag kände bara att "nästa gång vill jag läsa något som är bra".
Det säger ju lite om vad jag tyckte om boken.... Jag tänkte till och med är det en recensent som fått en snedtändning? Så känner jag när jag läser vad man tyckt om boken. Det var inte alls som jag tänkt mig, jag blev besviken. Annorlunda språk men lite tråkig. Jag saknar både person- och miljöbeskrivningar och jag förstår mig inte på honom som person. Det tröskade på, nä, jag blev besviken!
Besviken på Noha som person, jag trodde boken skulle handla mer om ett uppvaknande, hans uppvaknande. Han har ett väldigt konstigt förhållande till sina föräldrar, framför allt trodde jag att boken skulle vara roligare!

Petra; Det finns ju en del som är intressant, kulturkrockar och den problematiken. Noha utplånar sig själv, han vill verkligen inte vara till besvär. Just det där ständiga självutplånande draget är lite intressant ändå. Och man får ju emellanåt syn på sin egen kultur, genom hans ögon. Ett exempel är Anna i boken och hennes fixering vid barnprogrammen... som ju Noah inte har någon som helst referens till..... Men den hade mått bra av att kortas ned.
Och vi ställer oss gemensamt frågan; är vi bokcirkeln som förordar att man ska korta ned? Det är inte första gången vi tycker det!
Här hade vi som sagt en förväntan på boken som inte riktigt uppfylldes.

Bodil; Ja, instämmer i det som du var inne på, Petra. Och Nohas uppfattning att svenskarna är gnälliga, det kan jag hålla med om. Det var roligt att ha en manlig berättare!
Jag blev väldigt fundersam över vad Anna i boken liksom "har" honom till egentligen. Jag upplever att Anna utnyttjar Noha, han ska liksom "upptäcka" hennes vänner, hennes sätta att berika livet är det rätta viset. Jag tyckte inte att boken var tråkig att läsa.

Ingrid: Nej, jag gillade faktiskt inte det här sättet han skrev på, det måste jag erkänna. Fast å andra sidan var det intressant, hans manliga perspektiv och den inblick man fick i den muslimska kulturen som när han återvände till Eritrea, hur det blir när han kommer tillbaka dit. Jag kan bli som två läsare, när jag skärper mig ser jag vad han har att berätta.