En bra bok om ett viktigt ämne; Dödssynden av Harper Lee

Nytt för 2014 är att Kära boksysters medlemmar börjar med att betygsätta böckerna som läses och boksystrarna använder betygsskalan 1-5 där 1 är lägst och 5 allra högst. som första bok detta år kammade Dödssynden in en 4:a direkt!

Att läsa Dödssynden av Harper Lee var en upplevelse.
En bok som är så välskriven, så tajt, om ett så viktigt ämne kan inte annat än få ett högt betyg.
Den här titeln satte igång diskussionen på stört men inte bara om boken som sådan utan boksystrarna fick också anledning att prata om fördomar, rädslor, rasism i vårt samhälle, hur den drabbar och har drabbat enskilda individer - både den sortens rasism som syns tydligt och den som smyger sig in i vardagen där man minst anar det. En så viktigt bok!

Här är bara några röster från kvällen om själva romanen;
- Den var nästan som två böcker inledde Pernilla. Jag trodde att den skulle handla mer om övergreppet så berättelsen var inte som jag först trodde. Dialogen mellan barnen och deras far Atticus fångade mig, sammantaget är det en ganska bra bok. Man drar många paralleller till idag.

Petra hade läst boken lite uppdelat.
- Jag tycker att det generellt var en mycket fin skildring av en bygd och den problematik sedd genom ett barns ögon. Jag trodde också att den skulle vara på ett annat vis före min läsning.
Atticus stack ut för sin tid, en annorlunda barnuppfostran, det är spännande att läsa när man tänker på den tid som romanen ska skildra.
- Mmm, jag trodde det skulle vara mer fokus på rasismen som sådan, fortsatte Åsa. Sedan kommer plötsligt rättegången och boken ändras till att bli spännande. Det är väldigt kloka barn och fin skildring av dem. Det är intressant sätt av författaren, som hon skildrar rasismen. Jättekul att läsa och jag blir nyfiken på filmen också.
Jag tyckte verkligen om den här boken.

Ingrid fortsatte i boksamtalet;
- Jag trodde som ni, hade en annan bild av boken innan min läsning. Jag tog mig verkligen tid att läsa, det som skrevs här är så relevant. Ingenting är onödigt och den är ju också otroligt lättläst.
Det är ju egentligen under själva rättegången som beskrivs i boken som man som läsare får veta vad som hänt. Det är skickligt att få fram storyn kring så många gestalter och karaktärer.
 - Ja, det är en mycket bra barndomsskildring, när jag läste tappade jag nästan bort ämnet, hakade Beth på. Jag tyckte om miljöbeskrivningarna också, på nolltid befinner man sig i amerikanska södern, den är ett tidsdokument, som en "ögonblicksbild" ur historien.

Vi kom att prata mycket om pappan Atticus som framstår som en mycket vidsynt man som ser bortom det samhälle han själv lever i. Han är genuint god och han passar egentligen inte in i samhället Maycombe - ändå känner han så starkt för platsen och dess invånare. Det känns aldrig krystat att han är godheten representerad vilket det lätt skulle kunna tippa över till.
Hans syn på barnuppfostran kom vi också att prata om. Lilla flickan Scout genom vars ögon läsaren får ta del av vad som hänt, har samma rörelsefrihet som sin äldre bror och hennes pappa vill inte att hon ska begränsas av att hon är flicka, vilket nog inte var helt vanligt i den tid som berättelsen tilldrar sig.

Att följa sommarlovsdagar, hyss och lekar genom Scout och vad hon och hennes bror tar sig för är genialiskt, som läsare får man bilden av en idyll där det visst kan lura det faror på sina håll men dessa är på det hela taget hanterbara. Vi återkom till detta flera gånger i diskussionen; hur vi som läsare genom Scouts ögon får se vad folk i den egna stan, trakten är kapabla till.Man tänker inte på vad det är som sker, det smyger sig in; vardagsrasismen. Men rättegången och självfallet orsaken till den, människors olika värderingar och hotfulla agerande - alltsammans blir ett brutalt uppvaknande för Scout och hennes bror. Och därigenom för mig som läsare.