Vårens andra träff och till denna gång hade boksystrarna läst en i bokcirkelkretsar populär titel, nämligen Livet efter dig av Jojo Moyes.
Innan vi gick på kvällens bok hade vi förmånen att få höra lite om böcker som några boksystrar fått som jul- respektive sommarbok. Dessa presentböcker/bonustitlar får man ju redovisa när andan faller på och när man har haft ett läsflow och hunnit med.
Petra berättade om sin läsupplevelse av Ta hand om min mor av Kyung-Soch Shin.
En fint berättad berättelse som speglar en helt annan kultur, helt andra familjevärderingar och som ändå ger igenkänning. Den ger bilden av en kvinna som skapat förutsättningar för alla andra, skött allt, levererat. Men det är först när hon försvinner från familjen som hon saknas, verkligen saknas. Olika familjemedlemmar ger sin bild. En bok jag tyckte om, sammanfattade Petra.
Riktigt lika förtjust var inte Åsa som läst Glada hälsningar från Missångerträsk av Martina Haag. Jag har hört hennes radioprat om löpning och det var bra, krönikor bra men i romanform blir det... liksom inte bra, för mycket av allt. Jag hann tänka "går det att trycka in mer fördomar i en bok?" Nä. Dissar!
Ingrid i sin tur hade hunnit läsa Vi kom över havet av Julie Otsuka och här var det mer hiss än diss vad gäller berättelsen. Däremot var det berättarsättet som fick diss, det blev för poetiskt för min smak, menade Ingrid som ändå sammanfattningsvis tyckte att hon som läsare fick många levnadsöden berättade för sig.
Men vad tyckte vi om Livet efter dig? Här några tankar från kvällens diskussion.
Petra inledde.
- Jag hade ingen bild av vad den skulle handla om, lättläst var den men åh, det kanske låter så negativt men den har lite "bestseller-stuk" över sig. Och ibland bara klarar jag inte av att läsa vissa kvinnoporträtt och det fanns en del av den varan här som t ex i beskrivningen av Lou som är den kvinnliga huvudpersonen. Å andra sidan spårar man ju en intressant problematik också, som Will och hans levnadsöde och deras möte.
Pernilla: mm, visst var den lättläst, jag kom ju att tänka på boken Den frusna trädgården som vi läste och gjorde vissa jämförelser.... hade lite känslan av att man som läsare ska styras in på ett spår, ibland blir det lite banalt. Kanske svårt att skriva den sortens kärlekshistoria utan att det blir banalt?
Trots att jag tyckte det var stundtals banalt så grät jag en skvätt....
Beth fortsatte; ja, jag tyckte nog att det svängde mellan banalt och rätt okej. Lite tröttsam beskrivning av henne, det tycker jag också. En bok som har karaktären "hängmattebok", något man läser och som engagerar en lite lagom mycket. Det finns bra bitar när den vågar vara "seriös" och humorbitarna är bra när författaren driver lite lagom med Lou och hennes träningstokiga på gränsen till maniske pojkvän men trots det viktiga frågan hur Will vill leva resp avsluta sitt liv så griper den inte tag i mig.
Bodil; ja, det var en lättläst bok. Lous utveckling, hur han öppnar livet där hon nästan är i något som kan liknas vid ett puppstatium var rätt så bra beskrivet, och hennes familj. Just beskrivningen av hennes familj gav en bild till varför hon var som hon var!
Det var kringhistorierna som gjorde att boken höll.
- Och jag kan mest instämma, fortsatte Ingrid. Den här romanen är en klar motsats till den andra som jag nyss läste (Vi kom över havet). Jag fascinerades dock av sättet att tackla frågan kring aktiv dödshjälp i den här boken.
Åsa: ja, jag måste erkänna att jag blev först förvånad över Petras bokval..
och här flikade Petra in....
- Jag hade ingen bild av den skulle handla om... haha, det är förrädiskt att gå på det som är högt på sk. tio-i-topp-listor....!
- Men sedan blev jag positivt överraskad, fortsatte Åsa. Och tycker inte att den var så banal som jag först trott. Jag kände så otroligt med honom att han inte såg någon framtid... Och så håller jag så mycket med; porträttet av den kvinnliga huvudpersonen - det har man sett förut....! Suck, liksom.
Jag fick heller ingen kläm på hennes familj och så var jag ett tag rädd att författaren skulle gå i fällan och ge boken värsta lyckliga slutet. Samtidigt så är jag så lättrörd, jag grät jag också...
Ja, det var faktiskt rätt tungt där ett tag, föll Ingrid in.
Och här gled vi in på att diskutera olika levnadsöden och aktiv dödshjälp - ett laddat ämne innan vi kom tillbaka till en annan stark händelse i boken.
Den, där Lou återupplever en traumatisk händelse i en labyrint i en trädgård. Här hade boksystrarna lite olika läsupplevelser.
Beth tyckte att traumat var bra berättat men lösningen fann hon lite för lättköpt på något vis, dessutom var det så tvära kast mellan känslan av att romanen vill behandla viktiga ämnen och sedan blir det plötsligt easy reading igen.
Men Åsa höll inte med.
- Nej, jag tyckte inte så, jag fann författarens sätt att berätta om hur Will kunde fungera som ett stöd ändå trovärdigt.
Och det som absolut inte tillförde berättelsen någonting var de märkliga inslagen av utomståendes små berättelser, fortsatte Åsa och församlingen höll med.
Exakt, i en sådan här bok är det antingen mer av det eller inget alls som gäller, menade Beth.
Så vad blev betyget för Livet efter dig? Boksystrarnas röster föll ut på följande vis; tre röstade på en 3:a och tre tyckte boken skulle ha en 4:a.
Slutbetyg 3, 5 för titeln av Jojo Moyes och som någon sa;
- Man behöver inte göra det, men det är lite kul att läsa det som är i ropet ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar