Bergets döttrar

Noteringar från en bokträff i maj då systrarna hade läst Bergets döttrar av Anna Jörgensdotter.

Här hade vi en berättelse med klart kvinnofokus även om det självfallet figurerar män i berättelsen.

Vad tyckte då boksystrarna?
Kvällens värdinna fick inleda som tyckte det var intressant att bli påmind om misären, bra språk och så finns det finns en trovärdighet i berättelsen. Bra när det är många personer att följa.

Lättläst utropade en annan boksyster. Det tysta och det karga kommer fram väl och författaren är duktig på att skildra något som är ”förr i tiden” men egentligen inte så förfärligt långt tillbaka i tiden. En av deltagarna pekade på de olika relationerna i romanen; både det som sägs och så allt det som aldrig blir sagt… här kunde läsaren göra egna kopplingar till sin egen familj. Känslan av att man strävar på är stark i boken, vi diskuterade den sociala kontrollen och så en snabb jämförelse med dagens samhälle där det ska vara lycka hela tiden till 100 % - är det ett nutida påfund? Här var det lätt att komma in på intressanta stickspår.

Från ett annat håll kom upplevelsen att boken var lite trög…och att man funderade mycket på hur männen beskrivs och att de var så mycket mer fria att göra vad de ville, att flera av männen i romanen genomgår en slags förvandling där deras personligheter tar sig mer otäcka, elaka former.

En boksyster uttryckte sitt gillande över romaner i allmänhet som utspelar sig i en annan tid och det blev ett samstämmigt hummande av gillande.

Nog var det många händelser och karaktärer som satte spår inflikade ytterligare en boksyster, romanen som helhet gav många bilder och händelser att fundera över under läsningen. Just det sociala arvet, den lågmälda beskrivningen av den ständigt närvarande sociala kontrollen och det karga som präglade de olika personerna var romanens stora behållning. Lägg också till en annan av romanens styrka: att beskriva det som aldrig blir sagt.

Så bjöds det (förutom god mat och sötsaker) på högläsning! En av deltagarna läste högt ur romanen… så bra – det borde vi göra oftare….