Sommarboken

Mitt i höstmörket klämmer Boksystrarna till med Sommarboken av Tove Jansson.
I år är det 100 år sedan Tove Jansson föddes och självfallet vill också denna bokcirkel uppmärksamma det.
Lite olika ingång till Jansson hade samtliga medlemmar. Några gillade te x Mumintrollen redan som barn andra har bekantat sig med dessa först i vuxen ålder.

Kanske vi istället borde ha läst Sent i november men det var rätt gott att på mörkhösten få sommarvindar i ansiktet och soliga skärgårdsdagar levererade så här i litterär form.
Det var boksystrarna rätt eniga om; Jansson försätter läsaren omedelbart i rätt stämning, hon är säker på att med små medel ge läsaren "bilden" och man känner genast att texten andas sommar och skärgård.
Här är röster från vår tisdagkväll i november...

Ingrid: jag tyckte det var kul att ha läst Jansson och är duktig på skildringar, en annorlunda bok. Jag har inte läst något av henne tidigare och fann att jag tyckte om hennes sätt att skriva.
Åsa: instämmer, roligt att ha läst henne, jag har inte heller läst något av henne tidigare. Jag tyckte att den var väldigt annorlunda men jag tyckte om tonen i boken, tyckte om farmodern och de där tre på ön. Det var vissa delar av boken som stack ut lite extra.
Egentligen en bok som är mer som små noveller än en roman.

Ja, man fick väldigt fina "bilder"- stack Ingrid in.
Beth: samma här, Tove Jansson som författare har gått mig förbi, jag har också lite svårt för mumintrollen... jag var inte förtjust i dem som barn.
Det tog ett tag för mig att komma in i boken, jag tyckte rent av att den kändes lite trög i början men så insåg jag att den gjorde sig bättre om jag inte sträckläste den utan tog ett kapitel i taget - precis så som med noveller. Och det finns verkligen några kapitel som är riktigt, riktigt fina.

Bodil: Nä, jag tyckte inte att den lyfte alls, varför är den så hypad? Jag tyckte den kändes så tjatig...bla bla bla......

Petra: Jag har ju alltid tyckt om Muminfigurernaredan som liten och jag har läst Sent i november. Jag och maken har läst Tove Jansson högt för varandra - texterna passar så bra till det.
Jag har alltså alltid tyckt om Jansson, det är något i det finlandssvenska som tilltalar mig, det raka korta tilltalet.
Och här är ju naturskildringarna så fina, olika kapitel griper olika mycket tag i en. Och så är jag mycket förtjust i farmodern... Finns mer av Tove som jag skulle vilja läsa.
Pappan och havet har jag läst om flera gånger.
Pernilla: Jag gillade den från första kapitlet där farmor tappar löständerna. Jag tycker om hur relationen dem emellan fungerar och beskrivs, bitvis är de rätt råa mot varandra.
Snacka om att bemästra språket! Jag upplever den som ganska vemodig och den får mig att tänka på döden... trots att den handlar om en ung människa. Det är en superfin bok med mycket klokhet.

Ingrid: Ja, skärgårdsmiljöerna är ju så vackert beskrivna. Som hon skriver bildas det ju en inre film och relationen mellan farmodern och barnet...! Jag lekte lite med tanken kring tidsperspektivet (titeln kom ut 1972 första gången på svenska).... får barnbarn den här sortens kontakt med äldre generationen idag...?
Bodil: Hmm.... är det självupplevt? Det känns lite så ibland?!
Åsa: Jag vill minnas att jag har läst att Tove Jansson bodde på en ö med sin familj....

Känslan av självbiografiska drag gör att vi uppehåller oss vid det en stund i diskussionen.
Vi frågar oss om Jansson är barnet eller farmodern ..... eller finns det kanske lite av Tove i båda två?!

Petra: När man läser tycker jag att man ibland kan känna att de blir liksom trötta på varandras sällskap, de bor på den där ön hela sommaren och nöter på varandra, inte så konstigt att de då och då blir irriterade....
Åsa: Ja, de är ju där väldigt länge...
Beth: Och jag får känslan av att det rör sig om flera somrar där flickan växer och blir lite äldre samtidigt som det är barnets tidsperspektiv att sommaren tycks oändlig. Och så känns det som att farmodern släpper taget.... helt om livet (?) i slutet av boken men det är en tolkningsfråga...

Bodil: Trots allt detta... så saknade jag någon typ av intrig... jag kan inte komma ifrån det trots fina miljöskildringar.
Åsa: Den är ju lite filosofisk..... jag brukar inte gilla det men här tyckte jag att det var bra.

Vi stannade upp och funderade kring de relationer man haft och har till egna mor- och farmödrar, och så till de som ens egna barn har med sina. Innan vi satte betyg på boken ställde vi oss frågan hur barn umgås idag med generation Ä - finns det tid för att bygga djupa relationer?
Ser förstås väldigt olika ut, här spelar en massa olika saker in.

Tre boksystrar klämde dit med varsin 4, en boksyster valde istället 2 och en valde att lägga sig på medelnivå, 3. Vilket också blev bokens slutbetyg, en 3:a

Det eviga folket är inte rädda

I september återsamlades Boksystrarna till vilken Boksystrarna skulle ha läst Det eviga folket är inte rädda av Shani Boianjiu.

Petra: Jag måste erkänna, jag är inte klar men har nästan läst klart boken. Jag har inte läst något som liknar den här, jag kände ganska tidigt att det tog emot. Det var namn hit och dit, jag läste den ryckigt, den är ju inget svår men... nej nej nej.
Ämnet är himla aktuellt men jag känner att mest att jag passar inte för den här boken.

Åsa: Jag läste den här redan i juni och snabbt, jag har nästan glömt den för jag har hunnit läsa så mycket i sommar. När vi valde den här på sommaravslutningen hade jag en negativ inställning till titeln men sedan kändes det bra att vi valde den här. Fast det var jättejobbigt att läsa de, jobbigt känslomässigt. Man fick verkligen insyn i tjejernas militärtjänstgöring - där någonstans lossnade läsningen för mig. Fast jag tycker ändå inte att jag fick något grepp om tjejerna i boken men mycket intressant, det är en verklighet som finns!!!

Pernilla: Jag tyckte att titeln hade en så poetisk klang och tolkade det som att det skulle vara en poetisk roman.... det kanske det inte var.... den behandlar verkligen ett högaktuellt ämne!

Ingrid: innehållet var intressant... men trots det en kamp med läsandet för mig... Jag måste säga att den bleknande i sällskapet av titeln som jag fick som sommarbok på vår sommaravslutning.

Bodil: Jag tyckte om första hälften, det var intressant och fastnade för karaktärerna men mot slutet var den faktiskt lite tradig...

Beth: Jag har istället en helt annan uppfattning av boken! Jag tyckte om upplägget, de olika bilderna, liksom episoderna som staplas på varandra. Jag tycker om författarens sätt att skriva så.
Tonårströttheten när hon t ex berättar hur de i skolan tar om och om igen Israels historia. Och bitvis är den riktigt rolig, samtidigt så sorglig, så hemsk. Känner att det är en ung tjejs ögon, hon ger mig en inblick. Jag tycker det är så sällan man får veta och ta del av den här delen av världen på ett så här nära sätt. Jag har i alla fall inte läst något som liknar detta tidigare, absolut inte en sådan sort tonårsskildring.

Det räckte inte med en förtjust läsare, den här titeln fick inte så högt betyg av de flesta boksystrarna vilket gav ett medeltal på 2,8... knappt en 3:a  alltså.

Long time no see

Djii.
Vad hösten stack iväg.
Och inte träffades Boksystrarna. Men nu så!
Imorgon. 4 november. Då!
Och förhoppningsvis ramlar här in ett inlägg om vad boksystrarna tyckte om senast lästa bok.