Sommarboken

Mitt i höstmörket klämmer Boksystrarna till med Sommarboken av Tove Jansson.
I år är det 100 år sedan Tove Jansson föddes och självfallet vill också denna bokcirkel uppmärksamma det.
Lite olika ingång till Jansson hade samtliga medlemmar. Några gillade te x Mumintrollen redan som barn andra har bekantat sig med dessa först i vuxen ålder.

Kanske vi istället borde ha läst Sent i november men det var rätt gott att på mörkhösten få sommarvindar i ansiktet och soliga skärgårdsdagar levererade så här i litterär form.
Det var boksystrarna rätt eniga om; Jansson försätter läsaren omedelbart i rätt stämning, hon är säker på att med små medel ge läsaren "bilden" och man känner genast att texten andas sommar och skärgård.
Här är röster från vår tisdagkväll i november...

Ingrid: jag tyckte det var kul att ha läst Jansson och är duktig på skildringar, en annorlunda bok. Jag har inte läst något av henne tidigare och fann att jag tyckte om hennes sätt att skriva.
Åsa: instämmer, roligt att ha läst henne, jag har inte heller läst något av henne tidigare. Jag tyckte att den var väldigt annorlunda men jag tyckte om tonen i boken, tyckte om farmodern och de där tre på ön. Det var vissa delar av boken som stack ut lite extra.
Egentligen en bok som är mer som små noveller än en roman.

Ja, man fick väldigt fina "bilder"- stack Ingrid in.
Beth: samma här, Tove Jansson som författare har gått mig förbi, jag har också lite svårt för mumintrollen... jag var inte förtjust i dem som barn.
Det tog ett tag för mig att komma in i boken, jag tyckte rent av att den kändes lite trög i början men så insåg jag att den gjorde sig bättre om jag inte sträckläste den utan tog ett kapitel i taget - precis så som med noveller. Och det finns verkligen några kapitel som är riktigt, riktigt fina.

Bodil: Nä, jag tyckte inte att den lyfte alls, varför är den så hypad? Jag tyckte den kändes så tjatig...bla bla bla......

Petra: Jag har ju alltid tyckt om Muminfigurernaredan som liten och jag har läst Sent i november. Jag och maken har läst Tove Jansson högt för varandra - texterna passar så bra till det.
Jag har alltså alltid tyckt om Jansson, det är något i det finlandssvenska som tilltalar mig, det raka korta tilltalet.
Och här är ju naturskildringarna så fina, olika kapitel griper olika mycket tag i en. Och så är jag mycket förtjust i farmodern... Finns mer av Tove som jag skulle vilja läsa.
Pappan och havet har jag läst om flera gånger.
Pernilla: Jag gillade den från första kapitlet där farmor tappar löständerna. Jag tycker om hur relationen dem emellan fungerar och beskrivs, bitvis är de rätt råa mot varandra.
Snacka om att bemästra språket! Jag upplever den som ganska vemodig och den får mig att tänka på döden... trots att den handlar om en ung människa. Det är en superfin bok med mycket klokhet.

Ingrid: Ja, skärgårdsmiljöerna är ju så vackert beskrivna. Som hon skriver bildas det ju en inre film och relationen mellan farmodern och barnet...! Jag lekte lite med tanken kring tidsperspektivet (titeln kom ut 1972 första gången på svenska).... får barnbarn den här sortens kontakt med äldre generationen idag...?
Bodil: Hmm.... är det självupplevt? Det känns lite så ibland?!
Åsa: Jag vill minnas att jag har läst att Tove Jansson bodde på en ö med sin familj....

Känslan av självbiografiska drag gör att vi uppehåller oss vid det en stund i diskussionen.
Vi frågar oss om Jansson är barnet eller farmodern ..... eller finns det kanske lite av Tove i båda två?!

Petra: När man läser tycker jag att man ibland kan känna att de blir liksom trötta på varandras sällskap, de bor på den där ön hela sommaren och nöter på varandra, inte så konstigt att de då och då blir irriterade....
Åsa: Ja, de är ju där väldigt länge...
Beth: Och jag får känslan av att det rör sig om flera somrar där flickan växer och blir lite äldre samtidigt som det är barnets tidsperspektiv att sommaren tycks oändlig. Och så känns det som att farmodern släpper taget.... helt om livet (?) i slutet av boken men det är en tolkningsfråga...

Bodil: Trots allt detta... så saknade jag någon typ av intrig... jag kan inte komma ifrån det trots fina miljöskildringar.
Åsa: Den är ju lite filosofisk..... jag brukar inte gilla det men här tyckte jag att det var bra.

Vi stannade upp och funderade kring de relationer man haft och har till egna mor- och farmödrar, och så till de som ens egna barn har med sina. Innan vi satte betyg på boken ställde vi oss frågan hur barn umgås idag med generation Ä - finns det tid för att bygga djupa relationer?
Ser förstås väldigt olika ut, här spelar en massa olika saker in.

Tre boksystrar klämde dit med varsin 4, en boksyster valde istället 2 och en valde att lägga sig på medelnivå, 3. Vilket också blev bokens slutbetyg, en 3:a