Dags för en självbiografi i romanform för Boksystrarna; Dårens dotter av Mian Lodalen. Det kändes bra att smaka på en annan litterär genre mitt i hösten.
Bodil var först ut;
- Jag har helt klart en dubbel känsla inför boken! Den var lättläst och händelser radas upp en efter en och efter halva boken började det faktiskt kännas lite tjatigt.
Här hummade boksystrarna igenkännande. Men det är ändå en intressant berättelse fortsatte Bodil, Connie känns så ensam men någonstans har flickan ändå s a s klarat sig, men man pendlar verkligen mellan hopp och förtvivlan.
Ingrid instämde, vissa händelser som satte djupa spår hos Connie väckte mer tankar hos mig som läsare, och så är det förstås tidsperioden som man känner igen sig i, absolut en läsvärd bok.
Just den där upprepningen, staplandet av händelser höll Petra med om.
- Boken hade tjänat på att kortas ned en smula för det finns ett viktigt budskap, trots allt som händer är det märkligt nog positivt beskrivet.
Vi funderade allesammans över pappans bakgrund och diskuterade det och tidsandan som finns i boken, ett sjuttiotal vi alla känner igen oss i - även om författaren är flera år äldre än oss.
Åsa fann boken över förväntan. Jag känner att det kommit så många titlar av den här genren och tänkte "inte en till" men den var riktigt bra. Som sagt; för många upprepningar men samtidigt; trots att det är så tragiskt så blir det ändå aldrig sentimentalt beskrivet, så visst är det en positiv läsupplevelse.
Så dröjde vi vid de stycken som handlar om Connies skolgång - hur hon blir betraktad som ett stökigt och okoncentrerat skolbarn. Hur hon kunde ha fått ut så mycket mer av skolan om hon bara fått chansen. Synen på stökiga skolbarn då och nu - är det någon skillnad idag?
Och Beth menade att det var synd att många episoder bara matades på varandra utan nästan ingen reflektion, ett visst mått att fördjupning hade behövts men ändå håller boken, känns trovärdig och bitvis är det skrämmande läsning och man kan ju inte låta bli att undra hur det gick för en del av personerna.
Pernilla gillade beskrivningarna av hur barnet tänker, en mycket bra bok och ibland får man trots allt skratta högt mitt i eländet.
Diskussionen böljar fram och tillbaka och vi talar om pappan. Hur svårt det är att förstå honom och hans självupptagenhet, alla historier, alla relationer med olika kvinnor. Och så Connie mitt i detta som ständigt försöker få sin pappas uppmärksamhet. Och trots alla vuxna runt om kring så växer Connie upp nästan utan sociala ramar, det finns till slut ingen tillit till vuxna. Att vara "street-smart" blir liksom hennes vardag - och vad hade hon gjort utan sin barndomskamrat Kalle. (Och hur gick det egentligen för honom?).
Och hade Connie haft en mer normal uppväxt hos sin moster och morbror hade hon självfallet haft helt andra förutsättningar.
Vi enas om att pappan gör en helt igenom bra sak för dottern; och det är när han hämtar henne från sommarlägret. Då gör han något för hennes skull, utan egen vinning i åtanke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar