Boksystrarna väljer att testa något av en klassiker; Frukost på Tiffanys av Truman Capote blev vald till årets sista bok. En diskussion om vad som egentligen är en klassiker var också på sin plats. Och vad skiljer en klassiker från en generationsroman? Det inledde boksystrarnas bokdiskussion denna gång och Beth kunde förstås inte låta bli att tjata lite om vem Capote var så alla fick ta del av författarfakta.
Njaaa, inledde Ingrid. Inte det sämsta men inte heller det bästa - jag är lite tveksam menade Ingrid till valet av bok.
Bodil fortsatte; jovisst klassiskt men kändes lite töntigt, "ung flicka som förhäxar män" - yada yada liksom.
Men det blev ju intressant när maken dök upp, menade Åsa. Det var ju mycket festande och ytligt men när man fick mer om Holly och hennes bakgrund blev det riktigt intressant. Det är en bra bok och jag tycker det är kul att ha läst den.
Jorå, tyckte Pernilla. Det var väl inget fel på den här, den håller. Lite lätt och luftig kanske... man kommer inte under ytan. Men Ljungs (Susanne Ljung har skrivit ett förord i pocketutgåvan) förord var intressant och gav en bra bakgrund. Och det är som alltid intressant att se hur kvinnor har skildrats och hur Capote förändrar det i denna bok. Roligt att ha läst den men den gjorde inga större intryck.
Beth var däremot nästan lyrisk över boken.
- Jag ser ett 40-talets New York fram för mig och tycker istället att Capote ger som intressanta instick med miljöbeskrivningar som man till förstone nästan inte märker. Men det skapar stämning och jag gillar det. Beth fortsatte; jag gillar storyn och jag blev överraskad av hur berättelsen, jag hade innan läsningen en helt annan bild av vad den skulle handla om.
Jag tror jag har präglats av Audrey Hepburn och bilder från filmen trots att jag ännu inte har sett filmen. Men jag trodde att den skulle handla om något helt annat, därför blev läsningen nästan ännu mer intressant.
Petra instämde, en intressant karaktär - helt klart annorlunda kvinnoskildring.
Holly är ju en knepig som person, hur hon försöker ta sig vidare från sin kassa situation. Och hennes starka band till sin bror var spännande. Man får inte veta så mycket om henne men ändå hinner mycket hända. Jag blev förvånad av att den kändes så kort!
Vi kom att prata om språket och förundrades över att vi upplevt det rätt olika, möjligen påverkades det av att vi läst olika utgåvor med olika översättningar!
Det är ju ett rätt avskalat språk tyckte Petra medan Bodil upplevt det nästintill som lite för torrt och saknade beskrivningar.
Huruvida man lärde känna Holly eller ej fanns också anledning att diskutera.
Hon ger ju ett naivt intryck menade Petra, fast hon är ju inte det. Nä, hon är riktigt slipad fyllde någon i.
Innan vi hade vår traditionsenliga julboksutdelning gjorde vi en snabb sammanfattning; nåå gillar vi Frukost på Tiffanys? Den hamnar mitt emellan menade någon
Ja, jag säger Gilla sa Petra. Jag med - den är bra tyckte Beth. Och från att från början inte trott att det skulle finnas något att prata om blev man överraskad - det fanns saker som fick en att tänka till avrundade Åsa.
Sugna på att se filmen var flera - något för jullediga dagar kanske? Ja, förutom att läsa nästa bok och julboken förstås!
tisdag 25 december 2012
Dårens dotter
Dags för en självbiografi i romanform för Boksystrarna; Dårens dotter av Mian Lodalen. Det kändes bra att smaka på en annan litterär genre mitt i hösten.
Bodil var först ut;
- Jag har helt klart en dubbel känsla inför boken! Den var lättläst och händelser radas upp en efter en och efter halva boken började det faktiskt kännas lite tjatigt.
Här hummade boksystrarna igenkännande. Men det är ändå en intressant berättelse fortsatte Bodil, Connie känns så ensam men någonstans har flickan ändå s a s klarat sig, men man pendlar verkligen mellan hopp och förtvivlan.
Ingrid instämde, vissa händelser som satte djupa spår hos Connie väckte mer tankar hos mig som läsare, och så är det förstås tidsperioden som man känner igen sig i, absolut en läsvärd bok.
Just den där upprepningen, staplandet av händelser höll Petra med om.
- Boken hade tjänat på att kortas ned en smula för det finns ett viktigt budskap, trots allt som händer är det märkligt nog positivt beskrivet.
Vi funderade allesammans över pappans bakgrund och diskuterade det och tidsandan som finns i boken, ett sjuttiotal vi alla känner igen oss i - även om författaren är flera år äldre än oss.
Åsa fann boken över förväntan. Jag känner att det kommit så många titlar av den här genren och tänkte "inte en till" men den var riktigt bra. Som sagt; för många upprepningar men samtidigt; trots att det är så tragiskt så blir det ändå aldrig sentimentalt beskrivet, så visst är det en positiv läsupplevelse.
Så dröjde vi vid de stycken som handlar om Connies skolgång - hur hon blir betraktad som ett stökigt och okoncentrerat skolbarn. Hur hon kunde ha fått ut så mycket mer av skolan om hon bara fått chansen. Synen på stökiga skolbarn då och nu - är det någon skillnad idag?
Och Beth menade att det var synd att många episoder bara matades på varandra utan nästan ingen reflektion, ett visst mått att fördjupning hade behövts men ändå håller boken, känns trovärdig och bitvis är det skrämmande läsning och man kan ju inte låta bli att undra hur det gick för en del av personerna.
Pernilla gillade beskrivningarna av hur barnet tänker, en mycket bra bok och ibland får man trots allt skratta högt mitt i eländet.
Diskussionen böljar fram och tillbaka och vi talar om pappan. Hur svårt det är att förstå honom och hans självupptagenhet, alla historier, alla relationer med olika kvinnor. Och så Connie mitt i detta som ständigt försöker få sin pappas uppmärksamhet. Och trots alla vuxna runt om kring så växer Connie upp nästan utan sociala ramar, det finns till slut ingen tillit till vuxna. Att vara "street-smart" blir liksom hennes vardag - och vad hade hon gjort utan sin barndomskamrat Kalle. (Och hur gick det egentligen för honom?).
Och hade Connie haft en mer normal uppväxt hos sin moster och morbror hade hon självfallet haft helt andra förutsättningar.
Vi enas om att pappan gör en helt igenom bra sak för dottern; och det är när han hämtar henne från sommarlägret. Då gör han något för hennes skull, utan egen vinning i åtanke.
Bodil var först ut;
- Jag har helt klart en dubbel känsla inför boken! Den var lättläst och händelser radas upp en efter en och efter halva boken började det faktiskt kännas lite tjatigt.
Här hummade boksystrarna igenkännande. Men det är ändå en intressant berättelse fortsatte Bodil, Connie känns så ensam men någonstans har flickan ändå s a s klarat sig, men man pendlar verkligen mellan hopp och förtvivlan.
Ingrid instämde, vissa händelser som satte djupa spår hos Connie väckte mer tankar hos mig som läsare, och så är det förstås tidsperioden som man känner igen sig i, absolut en läsvärd bok.
Just den där upprepningen, staplandet av händelser höll Petra med om.
- Boken hade tjänat på att kortas ned en smula för det finns ett viktigt budskap, trots allt som händer är det märkligt nog positivt beskrivet.
Vi funderade allesammans över pappans bakgrund och diskuterade det och tidsandan som finns i boken, ett sjuttiotal vi alla känner igen oss i - även om författaren är flera år äldre än oss.
Åsa fann boken över förväntan. Jag känner att det kommit så många titlar av den här genren och tänkte "inte en till" men den var riktigt bra. Som sagt; för många upprepningar men samtidigt; trots att det är så tragiskt så blir det ändå aldrig sentimentalt beskrivet, så visst är det en positiv läsupplevelse.
Så dröjde vi vid de stycken som handlar om Connies skolgång - hur hon blir betraktad som ett stökigt och okoncentrerat skolbarn. Hur hon kunde ha fått ut så mycket mer av skolan om hon bara fått chansen. Synen på stökiga skolbarn då och nu - är det någon skillnad idag?
Och Beth menade att det var synd att många episoder bara matades på varandra utan nästan ingen reflektion, ett visst mått att fördjupning hade behövts men ändå håller boken, känns trovärdig och bitvis är det skrämmande läsning och man kan ju inte låta bli att undra hur det gick för en del av personerna.
Pernilla gillade beskrivningarna av hur barnet tänker, en mycket bra bok och ibland får man trots allt skratta högt mitt i eländet.
Diskussionen böljar fram och tillbaka och vi talar om pappan. Hur svårt det är att förstå honom och hans självupptagenhet, alla historier, alla relationer med olika kvinnor. Och så Connie mitt i detta som ständigt försöker få sin pappas uppmärksamhet. Och trots alla vuxna runt om kring så växer Connie upp nästan utan sociala ramar, det finns till slut ingen tillit till vuxna. Att vara "street-smart" blir liksom hennes vardag - och vad hade hon gjort utan sin barndomskamrat Kalle. (Och hur gick det egentligen för honom?).
Och hade Connie haft en mer normal uppväxt hos sin moster och morbror hade hon självfallet haft helt andra förutsättningar.
Vi enas om att pappan gör en helt igenom bra sak för dottern; och det är när han hämtar henne från sommarlägret. Då gör han något för hennes skull, utan egen vinning i åtanke.
söndag 4 november 2012
Vi måste prata om Kevin
Till septemberträffen var det Vi måste prata om Kevin som skulle vara läst.
En ruggig berättelse var vi helt eniga om, omtumlande läsning och vi började genast fundera kring om det är mammans "resa" eller sonens egentligen. Vi diskuterade också föräldraransvaret som tycks vara så mycket tyngre för mamman än pappan i berättelsen lemen, en på så många sätt märklig och otäck berättelse.
Idéer, bilder om hur en familj ska vara dök också upp och så självfallet; kan man födas som alltigenom ond?
- Jag hade en föreställning om vad boken skulle handla om men det kom helt på skam inledde Beth. Jag blev överraskad av bokens upplägg, tyckte det var en bra berättelse och att galghumorn är ju helt klart speciell!
Bodil tyckte det var svårt att se hur hon (berättaren) ser på sitt barn, det var en väldigt oväntad berättelse och annorlunda.
Åsa som erkände att hon inte hunnit läsa klart, fann boken till en början tungläst och vi instämde - första delen var något trög, det var det flera boksystrar som tyckte.
- Men nu börjar jag vilja läsa på, fortsatte Åsa, jag upplevde det som ett ständigt malande i början.
Nella höll med.
- Men lite besviken blev jag allt. Jag störde mig på att det var en brevroman men bortsett från det är boken bra. Man funderar ju över hur pojken kan upplevas som allt igenom ond, hur kunde det bli så här, han har liksom ingen chans.
Petra fortsatte; när vi skulle välja bok sist och den här titeln beskrevs gjorde jag mig en bild av boken och jag ska erkänna att det gjorde inte att jag var inte så himla "på"vad gäller bokval.
Första halvan upplevde jag som en bakgrund till det som berättelsen snurrar kring och sedan blir nästa halva nästan som ett inlägg i USA:s sätt att se på vapen tycker jag. Och jag kunde känna igen mig i den där bilden som mamman i boken tampas med; att man ska bli så himla lycklig som nybliven mamma.
Men slutet blev jag inte klok på funderade Petra.
Här var stannade vi upp för att fundera över mamman och hennes sätt att förhålla sig till sonen respektive dottern. Hur olika det blir och hur hon hela tiden är på sin vakt gentemot sonen och mannens ovilja att se och att deras kommunikation är så otroligt bristfällig....
- Ja, jag tänker se filmen fortsatte Ingrid som genom sin profession också läst boken utifrån sina yrkeskunskaper, varpå vi andra kom med tusen frågor....
Jag ser det ju som att Kevin har förutsättningar men det blir liksom inget av det, sammanfattade Ingrid.
Innan vi avrundade med en något blandad känsla för kvällens bok kom vi in på en mängd olika detaljer i berättelsen, som t ex händelsen med kartorna som vi var tvungna att prata av oss om.
En ruggig berättelse var vi helt eniga om, omtumlande läsning och vi började genast fundera kring om det är mammans "resa" eller sonens egentligen. Vi diskuterade också föräldraransvaret som tycks vara så mycket tyngre för mamman än pappan i berättelsen lemen, en på så många sätt märklig och otäck berättelse.
Idéer, bilder om hur en familj ska vara dök också upp och så självfallet; kan man födas som alltigenom ond?
- Jag hade en föreställning om vad boken skulle handla om men det kom helt på skam inledde Beth. Jag blev överraskad av bokens upplägg, tyckte det var en bra berättelse och att galghumorn är ju helt klart speciell!
Bodil tyckte det var svårt att se hur hon (berättaren) ser på sitt barn, det var en väldigt oväntad berättelse och annorlunda.
Åsa som erkände att hon inte hunnit läsa klart, fann boken till en början tungläst och vi instämde - första delen var något trög, det var det flera boksystrar som tyckte.
- Men nu börjar jag vilja läsa på, fortsatte Åsa, jag upplevde det som ett ständigt malande i början.
Nella höll med.
- Men lite besviken blev jag allt. Jag störde mig på att det var en brevroman men bortsett från det är boken bra. Man funderar ju över hur pojken kan upplevas som allt igenom ond, hur kunde det bli så här, han har liksom ingen chans.
Petra fortsatte; när vi skulle välja bok sist och den här titeln beskrevs gjorde jag mig en bild av boken och jag ska erkänna att det gjorde inte att jag var inte så himla "på"vad gäller bokval.
Första halvan upplevde jag som en bakgrund till det som berättelsen snurrar kring och sedan blir nästa halva nästan som ett inlägg i USA:s sätt att se på vapen tycker jag. Och jag kunde känna igen mig i den där bilden som mamman i boken tampas med; att man ska bli så himla lycklig som nybliven mamma.
Men slutet blev jag inte klok på funderade Petra.
Här var stannade vi upp för att fundera över mamman och hennes sätt att förhålla sig till sonen respektive dottern. Hur olika det blir och hur hon hela tiden är på sin vakt gentemot sonen och mannens ovilja att se och att deras kommunikation är så otroligt bristfällig....
- Ja, jag tänker se filmen fortsatte Ingrid som genom sin profession också läst boken utifrån sina yrkeskunskaper, varpå vi andra kom med tusen frågor....
Jag ser det ju som att Kevin har förutsättningar men det blir liksom inget av det, sammanfattade Ingrid.
Innan vi avrundade med en något blandad känsla för kvällens bok kom vi in på en mängd olika detaljer i berättelsen, som t ex händelsen med kartorna som vi var tvungna att prata av oss om.
Morgon i Jenin
Sent i augusti återsamlades boksystrarna för att prata om boken Morgon i Jenin av Susan Abulhawa.
Vi inledde vår bokpratarstund med att Petra berättade om sin sommarbok som hon fick på vår avslutning före sommaren. En bok full av familjeproblem, bra men med lite för lång sträcka innan berättelsen kom igång, dock en speciell historia med många märkliga karaktärer sammanfattade hon sin läsning av De oförgömliga.
Så inledde Pernilla med att säga att det här var en berättelse som föll henne i smaken; helt outstanding utbrast Pernilla som hade läst boken och i samma veva sett ett program om terrorism på tv vilket förstärkte läsning av boken. Man måste ju komma ihåg att det alltid finns två sidor av en sak men boken fick mig att fundera väldigt mycket kring Palestinafrågan.
Åsa fortsatte på samma spår; en läsupplevelse och hon kunde inte påminna sig om att ha läst en skildring så här inifrån ett så drabbat landsområde. En riktig släktkrönika med många namn men det var inte svårt att som läsare hänga med.
- Det var en grym berättelse och jag tyckte verkligen om boken, menade Åsa.
Också Nella tyckte att boken var bra. Det var intressant att läsa om konflikten, tycker jag sa Nella men lite svårt var det allt med det rika persongalleriet. Å andra sidan gör det att man får engagera sig som läsare, fortsatte hon .
- Man berörs, det är verkligen ofattbara saker som händer....
Petra tyckte att författaren lyckades bra också att väva in den palestinska kulturen i berättelsen liksom politisk historia, Israel och sionismen.
- Det man slås av när man läser är omvärldens väntan... och någonstans när jag läser boken funderar jag över att man blir liksom inte god rätt igenom bara för att man blir utsatt..
- Ja, det är gripande berättat om konflikten fyllde Bodil i. Men det tog en stund för mig att komma in i boken, det måste jag erkänna. Det är ett annorlunda sätt att berätta, nästan så att det ibland drar åt poesi.
Och relationerna är så bra skildrat, t ex berättarens egna relation till sin mamma och sedan i sin tur till sin egen dotter, man bär med sig berättelsen sedan man läst klart boken.
Det var boksystrarna eniga om.
Sammanhållningen är så påfallande stark, tyckte Åsa. Nästan så man tycker det blir för mycket ibland.
Både kärlek och hat är så starkt beskrivet, fyllde Pernilla i.
- Mmm, det där med hur kulturen beskrivs, vad som präglar en - det tyckte jag om särskilt om funderade Ingrid vidare. Och miljöbeskrivningarna, man kunde liksom "se" berättelsen tydligt.
Men den gjorde en otroligt sorgsen, det här är deras vardag. En bra bok som jag lärde mig mycket av.
- Ja, går man till media så upplever man ju att intifadan blir rätt ensidigt återgivet, här blir det på ett annat sätt i den skönlitterära texten, fortsatte Petra.
Beth instämde; ja, det är mycket intressant att läsa om Palestina och konflikten från "det här hållet"liksom. Jag tyckte mycket om boken, det är en riktig familjekrönika, en stark berättelse.
Jag upplevde dock berättelsen någon enstaka gång som lite forcerat berättat men mestadels är det väldigt bra. Det var så många bitar i berättelsen som dröjer sig kvar efter läsningen... som skildringen av tiden i barnhemmet, sexdagarskriget och förstås allt kring David.
Sammantaget en bra bok enades boksystrarna om och en sådan här titel gjorde självfallet att systrarna kom in på historia och diskuterade läget i världen idag. Det som beskrivs i det vi just har läst är ju dessvärre inte en avskild händelse, grymheter fortsätter.
Vi inledde vår bokpratarstund med att Petra berättade om sin sommarbok som hon fick på vår avslutning före sommaren. En bok full av familjeproblem, bra men med lite för lång sträcka innan berättelsen kom igång, dock en speciell historia med många märkliga karaktärer sammanfattade hon sin läsning av De oförgömliga.
Så inledde Pernilla med att säga att det här var en berättelse som föll henne i smaken; helt outstanding utbrast Pernilla som hade läst boken och i samma veva sett ett program om terrorism på tv vilket förstärkte läsning av boken. Man måste ju komma ihåg att det alltid finns två sidor av en sak men boken fick mig att fundera väldigt mycket kring Palestinafrågan.
Åsa fortsatte på samma spår; en läsupplevelse och hon kunde inte påminna sig om att ha läst en skildring så här inifrån ett så drabbat landsområde. En riktig släktkrönika med många namn men det var inte svårt att som läsare hänga med.
- Det var en grym berättelse och jag tyckte verkligen om boken, menade Åsa.
Också Nella tyckte att boken var bra. Det var intressant att läsa om konflikten, tycker jag sa Nella men lite svårt var det allt med det rika persongalleriet. Å andra sidan gör det att man får engagera sig som läsare, fortsatte hon .
- Man berörs, det är verkligen ofattbara saker som händer....
Petra tyckte att författaren lyckades bra också att väva in den palestinska kulturen i berättelsen liksom politisk historia, Israel och sionismen.
- Det man slås av när man läser är omvärldens väntan... och någonstans när jag läser boken funderar jag över att man blir liksom inte god rätt igenom bara för att man blir utsatt..
- Ja, det är gripande berättat om konflikten fyllde Bodil i. Men det tog en stund för mig att komma in i boken, det måste jag erkänna. Det är ett annorlunda sätt att berätta, nästan så att det ibland drar åt poesi.
Och relationerna är så bra skildrat, t ex berättarens egna relation till sin mamma och sedan i sin tur till sin egen dotter, man bär med sig berättelsen sedan man läst klart boken.
Det var boksystrarna eniga om.
Sammanhållningen är så påfallande stark, tyckte Åsa. Nästan så man tycker det blir för mycket ibland.
Både kärlek och hat är så starkt beskrivet, fyllde Pernilla i.
- Mmm, det där med hur kulturen beskrivs, vad som präglar en - det tyckte jag om särskilt om funderade Ingrid vidare. Och miljöbeskrivningarna, man kunde liksom "se" berättelsen tydligt.
Men den gjorde en otroligt sorgsen, det här är deras vardag. En bra bok som jag lärde mig mycket av.
- Ja, går man till media så upplever man ju att intifadan blir rätt ensidigt återgivet, här blir det på ett annat sätt i den skönlitterära texten, fortsatte Petra.
Beth instämde; ja, det är mycket intressant att läsa om Palestina och konflikten från "det här hållet"liksom. Jag tyckte mycket om boken, det är en riktig familjekrönika, en stark berättelse.
Jag upplevde dock berättelsen någon enstaka gång som lite forcerat berättat men mestadels är det väldigt bra. Det var så många bitar i berättelsen som dröjer sig kvar efter läsningen... som skildringen av tiden i barnhemmet, sexdagarskriget och förstås allt kring David.
Sammantaget en bra bok enades boksystrarna om och en sådan här titel gjorde självfallet att systrarna kom in på historia och diskuterade läget i världen idag. Det som beskrivs i det vi just har läst är ju dessvärre inte en avskild händelse, grymheter fortsätter.
söndag 26 augusti 2012
Hungerspelen
Det är redan augusti och faktiskt dags för Kära boksyster att ha sin första höstträff imorgon!
Men innan vi skiljdes åt i juni hann vi självfallet byta sommarbok med varandra - se lista här intill.
Liksom vi hann diskutera Hungerspelen av Suzanne Collins.
En boksyster, Nella kunde inte vara med vid detta tillfälle men hälsade att hon tyckte boken var bra, jättebra. Vilket boksystrarna hade delade meningar om, Bodil gillar inte sf och hade svårt att ta till sig berättelsen. Hon saknade relationer och bra miljöbeskrivningar och kunde inte visualisera berättelsens detaljer framför sig.
- Nej, jag kunde inte riktigt köpa hur författaren beskrev händelser och tekniska underverk.
Jag hade hört att den var så bra men jag kan inte säga att jag hittade det, menade Bodil.
Pernilla fick anledning att instämma.
- Jag fixar inte det här, lättläst javisst men jag kräver lite mer närvaro och lite mer verklighet. Jag har helt enkelt för taskig fantasi och får liksom inte ihop den här världen, inte min grej alls.
- Jag tyckte det var bra kontrade Ingrid - fast jag egentligen inte gillar sf. Jag läste den snabbt och blev sugen på filmen för att se hur man lyckats med berättelsen som film, vilket man gjort - även om man som alltid saknar vissa detaljer ur boken.
Och även om man förstår att slutet var en smula förutsägbart så var den ändå kul att läsa, menade Ingrid.
Petra tog vid;
- Jag mådde dåligt av att läsa den här boken och fortsatte;
Samtidigt blev jag fascinerad av hur författaren fått ihop den starka berättelsen om ungdomarnas utsatthet. Bra bok, spännande och jag läste i etapper då jag tyckte det var jobbigt att läsa den.
Åsa som hunnit läsa vidare i trilogin tyckte att första delen var helt klart bäst.
- Mmm, och jag instämmer att det är lite svårt att få ihop miljöerna och det har stört mig lite och Åsa fortsatte, jag känner att jag helst har klara bilder framför mig när jag läser men det är ändå fantasifullt och oväntat och budskapet har man ändå i bakhuvudet.
- Jag undrade lite hur författaren skulle få ihop slutet, spännande sätt att beskriva ett framtidssamhälle med storebror ser dig-tema hakade Beth på.
- Det är ju sannerligen en snabb start på berättelsen som gör att man kommer snabbt in i berättelsen, kanske inte så djuplodande men bra.
Vi talade om texten som ju kan ju läsa texten på olika sätt, som en ren spännande ungdomsroman eller bitvis som en kritik som riktas mot vårt samhälle med sociala, ekonomiska orättvisor. Och hur man (vi) matas med information, underhållning etc. Det som är bra med det men också dess baksida.
Flera av systrarna gillade just kombinationen av dyster framtidvision med ett samhälle som hamnat i mörk medeltid.
Lite blandat från boksystrarna alltså om Hungerspelen som blev vårterminens sista bokcirkelbok.
Men innan vi skiljdes åt i juni hann vi självfallet byta sommarbok med varandra - se lista här intill.
Liksom vi hann diskutera Hungerspelen av Suzanne Collins.
En boksyster, Nella kunde inte vara med vid detta tillfälle men hälsade att hon tyckte boken var bra, jättebra. Vilket boksystrarna hade delade meningar om, Bodil gillar inte sf och hade svårt att ta till sig berättelsen. Hon saknade relationer och bra miljöbeskrivningar och kunde inte visualisera berättelsens detaljer framför sig.
- Nej, jag kunde inte riktigt köpa hur författaren beskrev händelser och tekniska underverk.
Jag hade hört att den var så bra men jag kan inte säga att jag hittade det, menade Bodil.
Pernilla fick anledning att instämma.
- Jag fixar inte det här, lättläst javisst men jag kräver lite mer närvaro och lite mer verklighet. Jag har helt enkelt för taskig fantasi och får liksom inte ihop den här världen, inte min grej alls.
- Jag tyckte det var bra kontrade Ingrid - fast jag egentligen inte gillar sf. Jag läste den snabbt och blev sugen på filmen för att se hur man lyckats med berättelsen som film, vilket man gjort - även om man som alltid saknar vissa detaljer ur boken.
Och även om man förstår att slutet var en smula förutsägbart så var den ändå kul att läsa, menade Ingrid.
Petra tog vid;
- Jag mådde dåligt av att läsa den här boken och fortsatte;
Samtidigt blev jag fascinerad av hur författaren fått ihop den starka berättelsen om ungdomarnas utsatthet. Bra bok, spännande och jag läste i etapper då jag tyckte det var jobbigt att läsa den.
Åsa som hunnit läsa vidare i trilogin tyckte att första delen var helt klart bäst.
- Mmm, och jag instämmer att det är lite svårt att få ihop miljöerna och det har stört mig lite och Åsa fortsatte, jag känner att jag helst har klara bilder framför mig när jag läser men det är ändå fantasifullt och oväntat och budskapet har man ändå i bakhuvudet.
- Jag undrade lite hur författaren skulle få ihop slutet, spännande sätt att beskriva ett framtidssamhälle med storebror ser dig-tema hakade Beth på.
- Det är ju sannerligen en snabb start på berättelsen som gör att man kommer snabbt in i berättelsen, kanske inte så djuplodande men bra.
Vi talade om texten som ju kan ju läsa texten på olika sätt, som en ren spännande ungdomsroman eller bitvis som en kritik som riktas mot vårt samhälle med sociala, ekonomiska orättvisor. Och hur man (vi) matas med information, underhållning etc. Det som är bra med det men också dess baksida.
Flera av systrarna gillade just kombinationen av dyster framtidvision med ett samhälle som hamnat i mörk medeltid.
Lite blandat från boksystrarna alltså om Hungerspelen som blev vårterminens sista bokcirkelbok.
måndag 9 april 2012
Att ringa Clara
Vårkväll och boksystrarna samlades för att tala om boken Att ringa Clara av Anna Schultze, men allra först redogjorde Åsa kort för sin bok som hon fick på julavslutningen; I havet finns så många stora fiskar av Sara Lövestam.
Därpå tog Petra, kvällens värdinna ordet och konstaterade att det var inget svårt språk men rent ut sagt, jävlar vilken tid det tog att läsa boken. Vad nu det kunde bero på, vi var flera som fann boken en smula trögstartad trots ett bra språk och bra inledning.
Eftersom en viss del av handlingen tilldrar sig på en folkhögskola kunde Petra inte låta bli att relatera till sina egna erfarenheter av den sortens studier och skola, liksom Beth. Den miljön var bra återgiven! Carolins jobbiga medberoende hade vi anledning till att återkomma till flera gånger under kvällen, denna märkliga relation som hon har till berättelsens huvudperson. Boken saknar dock inte humor, en rolig konversation som Petra nämnde var den mellan Carolin och Carl en bra bit in i boken, över huvudtaget var det bra dialoger i boken men underligt nog tog det tid att läsa den.
Pernilla utbrast förtjust att det var den bästa boken vi läst på länge! Och hon fortsatte funderingarna kring Carolin som Petra tagit upp. Carolin - en identitetslös tjej, hon är ju knappt sökande menade Pernilla, allt är liksom lösa fragment kring henne. Inte en svårläst bok och man vill ju vidare till slutet.
Ingrid inflikade att hon hade i förstone uppfattat att boken skulle vara lite mer spännande och hon fann den allt lite jobbig att ta sig igenom, förväntade sig nog något annat av berättelsen helt enkelt. (Här fick vi anledning att återigen göra en snabb fundering på det här med baksidestexter på böcker....)
Vad man saknade var att få veta mer om Clara, tyckte Nella som också instämde i att det var en lättläst bok och intressant. Trots att den kunde bli seg var det ändå en bra bok, men hon ville få förklaringar levererade.
Berättelsen är full av underliga relationer och Carolin blir ett offer för sin osjälvständighet vilket vi funderade över. Det var mycket underliggande saker i berättelsen och det psykologiska spelet är bra men slutet - det var tråkigt, rent av dåligt, det kändes overkligt menade Bodil och fler stämde in. Jag hade nog förväntat mig en annan upplösning menade Beth, ett mer brutalt slut.
Fast det är en relationsroman kommer man ju inte personerna så nära resonerade Åsa, som också fann boken trög i början. Mest intressant var Claras underliga förhållande till sin familj, tyckte Åsa och resten av boksystrarna höll med. Också Carolins förhållande till sin familj är inte heller direkt problemfritt.
Beth hade hakat upp sig på bokens prolog och vi läste högt och funderade över texten och kopplingarna in i berättelsen.
En stark drivkraft i berättelsen som vi kom att tala mycket om är Carolin och Claras märkliga motsatsförhållande, de är varandras motpoler och samtidigt så beroende av varandras vänskap. Carolin som i början är osjälvständig, konturlös och Clara, egensinnig som vill göra sig fri. Fast det egentligen är ju Carolin fri på flera sätt, t ex från krav från sin familj medan Clara är styrd av osynliga ledband. Och så Carolins utveckling till att bli alltmer självständig och hur hon till sist äntligen tar tag i sitt eget liv och hur Carolin istället blir beroende av andra (och alkohol), vars liv helt faller ihop.
Eftersom vi uppfattat boken som en smula trög kom vi att tala om läsning, vad är det som gör att det blir så trögt ibland fast man verkligen känner att en bok är bra?
När läser man och hur? Och hur ser man till att få tid till det?
När man sprider ut läsning av en bok under allt för lång tid gör det sällan boken rättvisa och vi var flera (alla?) som kände att man för passa sig för att vara allt för trött när man läser, hur lättläst en bok än är så måste man ha man koncentrationen. Att läsa innan man ska sova är inte alltid optimalt, alla böcker passar inte för det. När läser boksystrarna böckerna till cirkeln? Ingrid hugger nästan alltid tag direkt i cirkelboken, nackdelen är att det kan vara lång tid kvar innan vi ses menade hon. Andra tokläser i direkt anslutning till nästa träff medan andra sprider ut läsningen.
Innan boksystrarna skildes för kvällen hann vi med förutom att välja nästa bok också ha en intressant diskussion om sociala medier, deras för- och nackdelar vilken inte kommer att återges här.
Nästa träff blir i maj månad!
Därpå tog Petra, kvällens värdinna ordet och konstaterade att det var inget svårt språk men rent ut sagt, jävlar vilken tid det tog att läsa boken. Vad nu det kunde bero på, vi var flera som fann boken en smula trögstartad trots ett bra språk och bra inledning.
Eftersom en viss del av handlingen tilldrar sig på en folkhögskola kunde Petra inte låta bli att relatera till sina egna erfarenheter av den sortens studier och skola, liksom Beth. Den miljön var bra återgiven! Carolins jobbiga medberoende hade vi anledning till att återkomma till flera gånger under kvällen, denna märkliga relation som hon har till berättelsens huvudperson. Boken saknar dock inte humor, en rolig konversation som Petra nämnde var den mellan Carolin och Carl en bra bit in i boken, över huvudtaget var det bra dialoger i boken men underligt nog tog det tid att läsa den.
Pernilla utbrast förtjust att det var den bästa boken vi läst på länge! Och hon fortsatte funderingarna kring Carolin som Petra tagit upp. Carolin - en identitetslös tjej, hon är ju knappt sökande menade Pernilla, allt är liksom lösa fragment kring henne. Inte en svårläst bok och man vill ju vidare till slutet.
Ingrid inflikade att hon hade i förstone uppfattat att boken skulle vara lite mer spännande och hon fann den allt lite jobbig att ta sig igenom, förväntade sig nog något annat av berättelsen helt enkelt. (Här fick vi anledning att återigen göra en snabb fundering på det här med baksidestexter på böcker....)
Vad man saknade var att få veta mer om Clara, tyckte Nella som också instämde i att det var en lättläst bok och intressant. Trots att den kunde bli seg var det ändå en bra bok, men hon ville få förklaringar levererade.
Berättelsen är full av underliga relationer och Carolin blir ett offer för sin osjälvständighet vilket vi funderade över. Det var mycket underliggande saker i berättelsen och det psykologiska spelet är bra men slutet - det var tråkigt, rent av dåligt, det kändes overkligt menade Bodil och fler stämde in. Jag hade nog förväntat mig en annan upplösning menade Beth, ett mer brutalt slut.
Fast det är en relationsroman kommer man ju inte personerna så nära resonerade Åsa, som också fann boken trög i början. Mest intressant var Claras underliga förhållande till sin familj, tyckte Åsa och resten av boksystrarna höll med. Också Carolins förhållande till sin familj är inte heller direkt problemfritt.
Beth hade hakat upp sig på bokens prolog och vi läste högt och funderade över texten och kopplingarna in i berättelsen.
En stark drivkraft i berättelsen som vi kom att tala mycket om är Carolin och Claras märkliga motsatsförhållande, de är varandras motpoler och samtidigt så beroende av varandras vänskap. Carolin som i början är osjälvständig, konturlös och Clara, egensinnig som vill göra sig fri. Fast det egentligen är ju Carolin fri på flera sätt, t ex från krav från sin familj medan Clara är styrd av osynliga ledband. Och så Carolins utveckling till att bli alltmer självständig och hur hon till sist äntligen tar tag i sitt eget liv och hur Carolin istället blir beroende av andra (och alkohol), vars liv helt faller ihop.
Eftersom vi uppfattat boken som en smula trög kom vi att tala om läsning, vad är det som gör att det blir så trögt ibland fast man verkligen känner att en bok är bra?
När läser man och hur? Och hur ser man till att få tid till det?
När man sprider ut läsning av en bok under allt för lång tid gör det sällan boken rättvisa och vi var flera (alla?) som kände att man för passa sig för att vara allt för trött när man läser, hur lättläst en bok än är så måste man ha man koncentrationen. Att läsa innan man ska sova är inte alltid optimalt, alla böcker passar inte för det. När läser boksystrarna böckerna till cirkeln? Ingrid hugger nästan alltid tag direkt i cirkelboken, nackdelen är att det kan vara lång tid kvar innan vi ses menade hon. Andra tokläser i direkt anslutning till nästa träff medan andra sprider ut läsningen.
Innan boksystrarna skildes för kvällen hann vi med förutom att välja nästa bok också ha en intressant diskussion om sociala medier, deras för- och nackdelar vilken inte kommer att återges här.
Nästa träff blir i maj månad!
söndag 18 mars 2012
När boksystrarna läst Hotellet i hörnet av bitter och ljuv
Oj. Oj.
Det var ett tag sedan boksystrarna läste denna bok. Skribenten som åtagit sig att föra noteringar lyckades tappa bort sitt block i en rätt stor hög av blanka magasin och böcker men nu är det äntligen återfunnet.
Och läser man vad boksystrarna tyckte om Hotellet i hörnet av bitter och ljuv så var det väl ingen höjdarupplevelse direkt.
Kvällens värdinna Å var besviken. En bok som inte berörde särskilt mycket, skriven som en film och det störde rätt mycket. Hon fortsatte; boken saknade nerv även om tidsepoken som sådan var intressant och de kinesiska inslagen av kultur kändes äkta men sammanfattningsvis - nae. Inget vidare.
Nästa boksyster PAN fyllde i; när du säger det där med film så känns det så klart! Det är ju det som jag störde mig på. Förvisso en fascinerande historia men det filmiska gjorde att det inte fanns någon känsla, blev liksom brottstycken. Egentligen är den väl inte dålig men ojämn.
Och här fanns inget mer att tillägga tyckte boksystern som förde noteringar, det gick trögt att läsa och berättelsen grep aldrig riktigt tag i en trots det egentliga bra upplägget. Och filmiskt måste ju inte vara av ondo för en bok, förra boken t ex kändes det bara intressant men här var det dessvärre det, allt blev som lösa scener....
B sammanfattade sin läsupplevelse med ett ord; ökentråkigt.
Läsningen hade till sist inneburit att hon riktigt retade sig på kapitlens namn så man kan väl utgå från att det var ingen höjdare, denna bok. Och B påpekade - baksidestexten lovar väldigt mycket... vilket föranledde oss att en lång stund diskutera just baksidestexter. Ibland strösslar kritiker och "tyckare" sådana superlativ att man kan undra vad de far efter när man själv läser själva boken. Vi kom överens om att inte låta oss duperas av sådant i fortsättningen när vi väljer våra böcker.
Boksyster N som inte kunde närvara på träffen skickade med sin åsikt och den skilde sig inte från närvarande boksystrars - tråkig bok.
I klämde i med att om hon skulle vara riktigt ärlig så kom hon inte ens ihåg (!) vad vi hade läst - så mycket hade den boken gjort intryck. Så intetsägande måste den ha varit -ups!
Vi enades dock om att det positiva med boken var att få läsa om hur japanerna behandlades under andra världskriget, något vi inte stött på tidigare i skönlitteratur. Vi kände oss rätt osäkra på om vi berört det t ex i historieundervisningen när vi studerade på gymnasiet ihop (forntiden förvisso men lite minns vi).
Vi kunde inte riktigt släppa varför berättelsen aldrig griper tag trots att det fanns en stark berättelse att berätta, vad var det som gjorde det så tråkigt och stundtals oväsentligt?!
Och innan vi skiljdes åt var det någon boksyster som konstaterade "jag skulle vilja läsa något bra nu". Övriga boksystrar kunde bara instämma.
Det var ett tag sedan boksystrarna läste denna bok. Skribenten som åtagit sig att föra noteringar lyckades tappa bort sitt block i en rätt stor hög av blanka magasin och böcker men nu är det äntligen återfunnet.
Och läser man vad boksystrarna tyckte om Hotellet i hörnet av bitter och ljuv så var det väl ingen höjdarupplevelse direkt.
Kvällens värdinna Å var besviken. En bok som inte berörde särskilt mycket, skriven som en film och det störde rätt mycket. Hon fortsatte; boken saknade nerv även om tidsepoken som sådan var intressant och de kinesiska inslagen av kultur kändes äkta men sammanfattningsvis - nae. Inget vidare.
Nästa boksyster PAN fyllde i; när du säger det där med film så känns det så klart! Det är ju det som jag störde mig på. Förvisso en fascinerande historia men det filmiska gjorde att det inte fanns någon känsla, blev liksom brottstycken. Egentligen är den väl inte dålig men ojämn.
Och här fanns inget mer att tillägga tyckte boksystern som förde noteringar, det gick trögt att läsa och berättelsen grep aldrig riktigt tag i en trots det egentliga bra upplägget. Och filmiskt måste ju inte vara av ondo för en bok, förra boken t ex kändes det bara intressant men här var det dessvärre det, allt blev som lösa scener....
B sammanfattade sin läsupplevelse med ett ord; ökentråkigt.
Läsningen hade till sist inneburit att hon riktigt retade sig på kapitlens namn så man kan väl utgå från att det var ingen höjdare, denna bok. Och B påpekade - baksidestexten lovar väldigt mycket... vilket föranledde oss att en lång stund diskutera just baksidestexter. Ibland strösslar kritiker och "tyckare" sådana superlativ att man kan undra vad de far efter när man själv läser själva boken. Vi kom överens om att inte låta oss duperas av sådant i fortsättningen när vi väljer våra böcker.
Boksyster N som inte kunde närvara på träffen skickade med sin åsikt och den skilde sig inte från närvarande boksystrars - tråkig bok.
I klämde i med att om hon skulle vara riktigt ärlig så kom hon inte ens ihåg (!) vad vi hade läst - så mycket hade den boken gjort intryck. Så intetsägande måste den ha varit -ups!
Vi enades dock om att det positiva med boken var att få läsa om hur japanerna behandlades under andra världskriget, något vi inte stött på tidigare i skönlitteratur. Vi kände oss rätt osäkra på om vi berört det t ex i historieundervisningen när vi studerade på gymnasiet ihop (forntiden förvisso men lite minns vi).
Vi kunde inte riktigt släppa varför berättelsen aldrig griper tag trots att det fanns en stark berättelse att berätta, vad var det som gjorde det så tråkigt och stundtals oväsentligt?!
Och innan vi skiljdes åt var det någon boksyster som konstaterade "jag skulle vilja läsa något bra nu". Övriga boksystrar kunde bara instämma.
torsdag 5 januari 2012
När boksystrarna läste noveller
Som mötesplats valdes en mycket trevlig restaurang och så här i slutet av bokcirkelterminen tillät vi oss att låta en större stund av kvällen tillsammans få handla om annat är just boken vi läst. Men så snart alla var mätta kunde vi börja vår bokdiskussion.
Ofrånkomligt att beröra när man läser noveller är just formatet novell. Inte alltid man som läsare känner sig nöjd och belåten när en berättelse bara hinner ta sin början för att i nästa stund ta slut. Vi pratade en del om det och ofta är det nog så att man vill "ha mer". Men noveller kan vara korta och de kan vara långa. En lång novell i samlingen var "Rummet" som vi berörde helt flyktigt, alla hade inte hunnit läsa alla novellerna och det var s a s "titelspåret" som var kvällens huvudsakliga samtalsämne.
Att Jonas Karlsson är skicklig novellist var vi eniga om, bra uppbyggnad och gott flyt i språket. Man förundras över hur lätt man förs in i berättelsen, känns som när man läst en bit in i en berättelse....
Novellen förde oss osökt in på diskussioner kring relationer, i parförhållande, vänrelationerna och hur man bildar nya kontaktnät när man blir ett par. Och när man blir förälder, hur kontaktnäten i viss mån uppstår runt ens barn, hur man i viss mån "tvingas" in i vissa relationer genom sitt barns aktiviteter.
Med tanke på hur titelnovellens två karaktärer finner varandra flöt också vår diskussion in på hur det blir när man tror sig känna igen personer men inte kan placera dem, pinsamma situationer som uppstår och hur man krånglar sig ur dem. Men också hur man kan bli igenkänd av andra t ex genom sitt yrke - en inte alltid bekväm situation det heller.
De två karaktärernas märkliga sätt att finna sina roller och det för berättarrösten - på ett välbekant sätt funderade vi lite över. Likaså deras behov av att imponera lite lagom mycket på varandra. Och varför kan de inte låta prestigen fara och flyga och istället satsa på att ge denna nya bekantskap en chans eftersom de faktiskt inte känner varandra - även om det tar en hel novell för dem att inse det.
Reglementsenligt hade boksystrarna med sig en julbok till en annan boksyster. Det föranledde paketupptagning och självfallet stor förtjusning bland boksystrarna, till nästa träff valdes en av julbokstitlarna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)