Alltings början

- Det var befriande skönt att få läsa om nutid tycker jag, inledde Bodil kvällen när Boksystrarna samlades för att prata om Alltings början av Karolina Ramqvist.
En dubbelbottnad tjej som jag upplever förändrar sig för hans skull (Victor).
Hennes mamma har ett intressant sätt att förhålla sig till feminismen, japp på det hela taget en lättläst och rolig bok att läsa, tycker den är sticker ut lite från det vi har läst hittills, summerade Bodil.

Visst är den lättläst hakade Pernilla på, och man känner faktiskt igen sig själv lite och ändå inte. Författaren har fått med många tidstypiska grejer... t ex  skoltröttheten, hur man ifrågasatte skolan i den där åldern...
Och så blir jag förbannad på de vuxna, fasen vad de är uppfyllda av sig själva.....

Och jag kan instämma i att boken är lättläst kopplade Åsa på men den är ju så tråkig invände hon.
Puh, de bara springer på krogen och... nej, jag tycker inte om henne, jag kan inte känna någon sympati med henne alls.
Det som är kul är möjligen tidsmarkeringarna... jag tycker den är okej men... hm lite tråkig, sammanfattar Åsa sin läsning av kvällens roman.

Beth tyckte annorlunda.
- Den här boken gillade jag! Jag tycker det är mycket bra bok med en bra berättarröst som finns där hela tiden och jag tyckte den var repetitiv på ett intressant sätt, hur många saker tas om hela tiden. Och den där känslan av tomhet tycker jag författaren fångar bra, en känsla som jag tror inte behöver vara av ondo liksom.
En intressant skildring av tonår över till vuxen... och inledningen är fullkomligt lysande.

Mmm, instämmer Petra som fortsatte; jag tycker den här boken är en parafras på Kerstin Thorvalls romaner! Jag kan ju inte egentligen relatera till 70-talet men det är så jag känner för den här boken.
Det är ju väldigt mycket Stockholm i boken, en tid då jag också bodde där och jag får lite vibbar, känslor av det. Inte skoltröttheten förstås men då när man skulle ut i vuxenlivet... Varför vissa saker blev som de blev... när man relaterar till sitt eget liv, sina egna val.

Och här hamnar vi i en djup diskussion kring livsval, vår tid som unga och hur unga vuxna har det idag... något som vi ofta gör i våra bokdiskussioner.
Det är så spännande att texter vi läser gör att vi allt som oftast drar kopplingar till oss själva....

Och när vi hittar tillbaka till romanen och dess karaktärer måste vi uppehålla oss vid Victor... vad tycker vi egentligen om honom?

Bodil: Hon vill ju ha Victor... därför vill ställer hon upp hela tiden...
Ja, hon är så underligt kär i honom fortsatte Åsa.
Ja, men varför vill hon inte ha Victor när han väl väljer henne? undrar Beth.
Ingrid som suttit och funderat en stund gör reflektionen att det var mycket narkotika hela tiden...
- Jag tyckte faktiskt att det var jobbigt att läsa om det, attityden till det liksom.
Tänkte ni på det?
Hmm, instämmer boksystrarna.
Alltså hur finansierade tjejerna det? funderar någon högt...
- Tjejerna blir ju bjudna...
Hur var det? Var det mer accepterat då, på nittiotalet? Och hur är det idag? Vi funderar högt allesammans en stund och fortsätter med synen på sexualitet och tjejernas förhållningssätt till det.
Har tjejer en romantiserad syn på det? slänger någon ur sig. Nää, tror du?
Och hur känner man för tjejernas frihet, deras möjlighet att "ta för sig" som deras mammor försökt bereda väg för under 70-talet, den sexuella frigörelsen som nu ska vara fix och färdig.... Hur går det med det?
Inte så bra när Saga dessutom väljer att skriva om det, hon måste utstå både förolämpningar och rena hot...
- Och tänkte ni på dessa äldre män som dras till de här unga bitvis utsatta flickorna, funderar någon av boksystrarna vidare.

Och när man tänker på maktförhållandet Saga-Victor, när det börjar gå bra för Saga som hittat till skrivandet och kan försörja sig på det. När det tippar till Sagas fördel då går det utför med Victor, funderar Beth.
Ja, men vad tror ni om slutet då undrar  någon.... Hur går det för Saga och Victor, kan det bli de två till sist?
Och här går meningarna isär.
- Nej, jag tror inte det menar Beth, jag tycker att det framgår av texten hur hon i slutet är likgiltig inför hans uppenbarelse där han ligger och sover i hennes lägenhet, hon har på något vis blivit fri från sin fixering, sin konstiga kärlek. Hon är inte intresserad av honom längre.
- Jag tror inte heller att det blir de två, fortsätter Petra, den möjligheten är förbi, passerad.
 Ingrid och Bodil hoppas emellertid mer på motsatsen.

Ibland känns det så ensamt runt Saga, hon har en stark personlighet till mamma som verkligen velat rusta Saga.... men det finns stunder då det känns som att Saga helst av allt skulle velat ha en helt vanlig "bullbakande" morsa istället menar någon.
- Mmm, hon är vilsen, man visste ju att man hade gränser men hon, Saga tycks inte ha några gränser eller regler alls fyllde Pernilla i.
- Och så då med hennes mammas bild av feminismen, flikade Petra in.
På gott och ont - vilket nog summerar boksystrarnas läsning av Alltings början - en bok där vi fick prata mycket om egen livsval och synen på feminism då och nu.

Agaat - en bok vi tyckte väldigt olika om

Juni och sommaravslutningen tilldrogs sig på en restaurang i den ljumma försommarkvällen. När boksystrarna efter noga överlagt om vilken mat som skulle beställas kunde man göra sin röst hörd kring de första 200 sidorna av boken Agaat och det blev en rätt blandad kör.
Någon tyckte boken kändes på tok för omfattande, det var krävande läsning och svårt att få flyt, någon kände att sjukdomsskildringarna var tunga att läsa eller att de blandade stilarna försvårade läsupplevelsen.

Nu efter en lång skön sommar med olika mycket läsning i bagaget och med en utläst Agaat var det kul att ses igen.
Och man kan väl säga att first impression last, aldrig har väl boksystrarna tyckt så olika om samma bok! Vår diskussion blev mycket givande och bra!

Kommer ni ihåg att jag var skeptisk till boken inledde Bodil. Det höll i sig, jag gillade inte "du-formen" där hon skriver till sig själv, jag mäktade inte sjukdomsskildringarna och jag känner att det händer liksom ingenting! Jo, det var läsvärt de stycken som handlade om Agaat som liten, jag ville veta mer om det så pass att jag nästan kände mig lurad som läsare när jag inte tyckte att det levererades. Det tog många sidor innan man fick hela storyn....
Jag tyckte faktiskt att det var jobbigt, det här berättarsättet. Boken hade mått bättre av att fokusera på annat....
Ordet gick till Åsa som lyste av förtjusning.
- Den här boken är ett mästerverk! Jag levde med den här boken. Jag finner den helt otrolig och så välskriven. Det finns så många bottnar i den att jag hade svårt att lägga den ifrån mig, jag tänkte på den om dagarna och såg fram emot alla tillfällen när jag fick läsa.

När Ingrid fick tog vid kunde hon inte säga att hon instämde med föregående talare.
- Nej, jag känner mer som du Bodil. Knappt jag vet vad jag ska säga, det blev på något vis för många detaljer och till slut kände jag "inte fler sidor av den här boken".
- Hm, jag ligger nog någonstans däremellan konstaterade Petra. Generellt brukar jag ha svårt för tjocka böcker. Det tar så lång tid att läsa, jag har nästan som en hang-up på tjocka böcker. Jag vill liksom läsa fler än få tjocka... det påverkade nog mig...
Jag ser som två spår i boken; sjukdomsspåret där Millas upplevelse av sjukdomen är en inriktning.
Och så livet på gården, livet med maken och Agaat. Det blir nästan som två böcker i en, där båda berättelsespåren behövs. Det är en väldigt annorlunda berättelse, bitvis tungt att läsa den kursivt skrivna texten i dagboksanteckningarna.
- Jag kan känna igen mig i det där med tjocka böcker, fyller Åsa i. Jag väljer också bort dem men om det inte varit för bokcirkeln hade jag nog aldrig läst den här....
- Och jag, jag vet inte riktigt vad jag tycker om boken. Jag måste erkänna att jag var en smula lättad när boken var utläst. Oklart varför funderade Beth.
Jag tyckte om att läsa om det här intrikata maktspelet som hela tiden försiggår mellan Milla och Agaat, deras beroende av varandra. Kanske lite onödigt lång, fast jag vet inte varför jag tycker så för jag brukar inte ha något problem med tjocka böcker som ni andra nämnt. Tvärtom, jag gillar tjocka böcker.

- Ja, själva storyn är ju bra funderade Ingrid vidare. Jag ville veta mer om Milla och t ex hennes mamma och deras relation.
- Ja, och jag tycker att boken blir som en beskrivning av apartheidsystemet - inifrån! Det är bra, menade Petra
- Ja, och jag upplever att Milla är en rätt så modig person, hon gör ju mycket mer än vad som normalt sett var okej i det samhället och tid hon lever i, fortsatte Åsa.
Men en bit som jag saknade var när Agaat blev äldre, när hennes situation förändrades i och med att hon blev tonåring. Milla och Agaats relation ändrade sig då och det känns som jag inte får riktigt veta hur det gick till.
- Jag tycker att man får det svaret i sagan som Agaat berättar för sonen Jakkie, fyllde Petra i. Fast det tar ju rätt många sidor innan man är där men där finns Agaats upplevelse inbakad.
- När vi pratar så här om boken känner jag som så ofta att texten och berättelsen växer. Det är bra att jag får prata om den, den är verkligen speciell flikade Beth in.

Boksystrarna upphöll sig också vid brukandet av kursiv stil i berättelsen.
Skumläser man sådant eller tappar man koncentrationen då? Olika läsmetoder diskuterades, är det fusk att skumma över texten? Då gör man den väl inte rättvisa?
- Vissa stycken läste jag om och då blev det bättre, sa Beth.

Oavsett vad vi tyckte om boken som helhet var vi alla inne på hur märklig relationen mellan Milla, Agaat och sonen Jakkie är. Den massiva energi som Milla lägger på att fostra och ta hand om Agaat nästan sinar när hon väl får en son. Hon nästan lämpar över sonen på Agaat och står sedan bredvid och blir till sist nästintill helt utanför. Och ändå är det komplext; Milla som så gärna vill ha ett barn, tar till sig och fostrar Agaat, nästan som en dotter fast utgångsläget är uselt och när sonen väl föds förskjuts positionerna helt.
- När hon väl får en son uppfostrar hon honom nästan helt instrumentellt, nä Milla är ingen helt igenom sympatisk människa, menade Petra.
Och hela tiden är de i beroendeställning till varandra, Agaat och Milla. Det ger berättelsen en spänd känsla.

Vi bläddrade fram och tillbaka i romanen och pratade om olika partier, flera olika situationer där vi tycker vi helt olika om vilka känslor texten bringar fram.
Det som några finner gripande värjer sig andra boksystrar inför.
- Egentligen är berättelsen bra men det är något som gör att jag faktiskt tappar intresset, sammanfattar Ingrid sin läsning av boken.
- Tvärtom, jag tycker att den här närgångna beskrivningen av vardagslivet och lantbrukarlivet känns värdefull säger Åsa och Beth instämmer. Det är det är det som gör boken.
- Men jag tycker inte att jag ser det där, kontrar Bodil. Jag ser liksom inte att det händer något, jag får känslan av att det faktiskt inte händer något och då blir det segt att läsa. Det är något med kärnan, blir jag intresserad? Nä, faktiskt inte.

- Men någonstans där är den bra, hakar Petra på som inledningsvis känt sig bitvis kluven. Det är en himla välgjord berättelse och på många sätt en intressant läsupplevelse.

Sommaravslutning - comin' right up

Så har det blivit dags för sommaravslutning för Kära boksystrars alla medlemmar.
Samling i afton kl. 18,30 på lokal.
Och inslagen pocketbok skall medtagas som sommargåva åt någon av cirkelns boksyster!

Boel & Oscar

- Jag har ett läsflow, utbrast Kära boksysters medlem Petra förtjust när vi sågs allesammans för att diskutera boken Boel och Oscar av Josefin Sundström.
Så det gick fort att läsa den här och det blev väl så att jag ofrivilligt kopplade lite till hennes förra bok, Vinteräpplen. Hon är bra på personporträtt, Sundström, fortsatte Petra. Jag gillar att det finns med personer som är äldre, inte så ofta man läser om det... Ja det är något tilltalande i det, på många sätt en hmmm... trevlig bok funderade Petra vidare.
Och Åsa instämde; Ja, jag håller med dig, jag har också läst Vinteräpplen (flera systrar nickade i takt) och det kändes som den gav mig lite mer men Boel och Oscar var som sagt trevlig och jag tycker också att det var fint att läsa om en äldre person. Jag läste boken väldigt snabbt.... jag tyckte om den!

Jag har än så länge inte läst Vinteräpplen fortsatte Ingrid våra funderingar... så jag gjorde ingen jämförelse men jag instämmer i vad ni säger, en bra bok som gick snabbt att läsa.
Boksyster Pernilla kunde inte annat än instämma i kören av boksystrar som fann kvällens bok lättläst och fin.
- Nä, inga konstiga människoporträtt här, men inte så att man tappar intresset, absolut inte.
- Och jag gillar ju när det är så här väl beskrivet, ni vet jag gillar ju det, fyllde Bodil i. Jag var lite skeptiskt inställd först till Sundström som författare - ni vet någon slags fördom om att "kändis får skriva bok"... men hon är ju bra, hon gör det bra!
Beth höll med; mm det är en på hela taget en sympatisk berättelse, särskilt relationen mellan Boel och Oscar, det är också fint skildrat förhållandet mellan Oscar och hans hustru... och lägg då till synen på äldrevården.
- Ja, men vad tyckte ni om den här historien när Oscar är på äldreboendet och gömmer sig där? undrade Petra. Vad tyckte ni om det?
- Näää, ropade resten av cirkelns medlemmar. Tummen ner unisont - det känns väldigt tillgjort. Den delen hade kunnat utgå helt.
Det blir inte trovärdigt alls, lite quick-fix över hela den episoden.

Vi ägnade en stund till att diskutera olika karaktärer i boken, något vi ofta gör i Kära boksyster.
- Dottern Christina känns först lite jobbig men hon har sina skäl, vissa saker kan man helt klart känna igen sig i, menade Ingrid som fick vissa associationer till en vän.
- Ja, det låg och pyrde en massa i olika relationer fyllde Pernilla i.
Det var bra berättat om de olika delarna i Oscars liv tycker jag, sa Petra, som läsare fick man olika bilder till olika relationer och Oscars liv var lättare att ta till sig än beskrivningen av Boels liv.
Ja, det kunde flera boksystrar instämma i och Åsa fortsatte;
- Ja, Boels liv kunde i läsningen kännas en smula overkligt, känns det inte lite orimligt sätt att gå ned sig utan att ha jobbat mer med de jobbiga relationen med Daniel.
- Fast man är olika, man kan liksom inte gå vidare om man inte vill och inte är "klar" med en relation, menade Pernilla.
- Sant, men det känns lite svårt att ta till sig.
Vi stannade upp vid att Boels sätt att tackla krossade framtidsdrömmar och relationstrubbel underlättades helt klart av att hon verkade vara närmast ekonomiskt oberoende.
Och att Oscar gick från surgubbe som stirrar ut genom fönstret till en fin man som lever upp när han får känna sig behövd är fin var vi överens om.

- Men inledningen av boken då? Vad tyckte ni om den frågade Ingrid. För mig var det ett annorlunda sätt att inleda den här sortens bok, det hade jag inte förväntat mig menade Ingrid. Men det funkade.
- Ja, den drog in en som läsare och man förstod att här fanns en skuld som skulle komma att prägla berättelsen, sa en boksyster.
Det är väl slutet som jag fick jobba med lite, tänkte Beth högt (som ofta hakar upp sig på just böckernas slut).
- Först kände jag njaaa, var det inte lätt för tillrättalagt där med färger som flyter ihop och så en ny trevlig/sympatisk/good looking man som så påpassligt flyttar in i huset? Men jag får väl säga ok i alla fall men det är gränsfall.
Pernilla: ja, det blir lite "fixargrejen" över det hela, happy end liksom.
Nog kunde det ha skalats bort fortsatte Petra, risk finns att klyschor smyger in när man behöver fylla ut.
Boel och Oscar är på det stora hela en bra bok, märkligt nog kom ordet trevlig tillbaka när vi försökte sammanfatta vårt gemensamma omdöme.

Det här med parallellhandlingar.... och Jellicoe Road

Snart dags för bokcirkelträff och här står ingenstans om vad Kära boksyster tyckte om förra boken som lästes; Jellicoe Road men nu så.... kommer det här!
Man kan fråga sig om Kära boksyster är en bokcirkel som gnälligt dissar det av många läsare högt prisade titlar? Det ska vi väl ändå inte tro, men den så av bokcirklar uppskattade Igelkottens elegans föll inte Kära boksyster på läppen och det är lika bra att avslöja redan nu att den lika uppskattade Jellicoe Road inte gick hem i detta läsande sällskap.
Varför inte? Här är ett axplock om vad som sades den där vårkvällen....

Beth börjar med att konstatera att hon hade förväntningar på den här boken.
- Nu minns jag inte vad jag hade för tankar men jag är förvånad över att jag inte gick igång på boken. Jag brukar verkligen gilla skildringar från internatskolemiljö, no matter what. Men här känns berättelsen tillkrånglad på ett sätt som jag inte får koll på.
Ingrid: Ja, den här skulle jag aldrig komma på att läsa själv men som jag sagt förut.... det är ju bara bra att man testar... Kändes som jag liksom "kände igen" berättelsen och jag tyckte faktiskt att det var lite jobbigt med de dubbla berättelserna.
Vi är flera i sällskapet som känner likadant, det här med parallellhandlingar upplevdes som krångligt.
Vad är detta? Har vi gått och blivit (gaggiga?!) läsare som inte fixar en rejäl parallellhandling?
Nä, så kan det väl ändå inte förhålla sig, det måste bero på hur en parallellhandling läggs upp, tycker sällskapets sekreterare att vi säger.

Men Bodil tar bladet från munnen... Jag tyckte den var dålig, jag fick inget grepp om handlingen, den kändes faktiskt lite förutsägbar även om den tog sig i slutet...
Åsa instämmer;  Mmm, jag fick ingenting att stämma i läsandet, jag tyckte att det var tråkigt att läsa om det där gängbråket. Kändes som jag saknade en vettig handling och började ana olika kopplingar och jo, visst blev det lite spännande mot slutet.
Hm, kanske inte dålig men ingen höjdare. Är den kanske roligare för ungdomar?

Petra fortsatte; den här gången läste jag bokcirkelboken långt i förväg och jag hade svårt att hålla isär karaktärerna, tog tid att läsa, kändes som det var de sista 100 sidorna som berättelsen ramlade på. Jag vill lägga ifrån mig boken eftersom jag upplevde att jag inte kom in i den... Ett tag kände jag också att jag inte fick grepp om vilken tid den egentligen utspelar sig.

Jag saknar att relationerna inte får mer plats, relationsbanden beskrivs ju som starka men jag hakar upp mig på varför, jag känner inte att jag som läsare får chansen att förstår varför,  lite mer exempelvis om varför är t ex Hannah så viktig för Taylor hade varit intressant att läsa om, menade Bodil. Det går så fort förbi den delen.

Vi funderar vidare och plockar fram guldkornen i boken och då måste det bli skildringen av ungdomskärleken mellan Taylor och Jonah som är så bra skildrad.
Det finns också andra stråk i berättelsen som vi stannar till vid i vår diskussion; definitivt dygnen i storstaden när Taylor letar efter sin mamma och hennes barndom på sätt och vis kommer ifatt henne. Det är den här delen av boken som Kära boksystermedlemmarna finner som mest läsvärd i Jellicoe Road. Här är det trovärdigt skildrat, inga enkla förklaringar, inga "quick fix".
Det rådande spelet och rivaliteten mellan ungdomsgängen blir istället lite tröttsamt att ta del av.
Fast berättelsen kryddas med hemliga tunnlar, olyckor och ond bråd död så uteblir känslan av spänning. Det blandas in stickspår som inte känns så genomtänkta.

Bokens slut ger mig känslan av att allt ska fixas till i all hast, tycker Beth.
- Ja, det blir lite ytligt, fortsatte Bodil.

Är vi fel målgrupp? Nja - egentligen inte, det är dumt att låta sig hindras bara för att en bok skulle bli betraktad som "ungdomsbok".
Nä, det är bara att konstatera; boksystrarna fångas inte av Jellicoe Road trots att den är så laddad med kluriga parallellskeenden och spännande intrig.

-Nåja, vi får enas om att det var kul att läsa en australiensisk författare i alla fall, tycker Beth. Och därtill en ungdomsbok.

Art déco-lyx

Åtminstone två av boksystrarna har kastat sig över nyutgåvan i pocket av F Scott Fitzgeralds "Den store Gatsby". Allt för att vara redo inför dagens filmpremiär. Bokens handling brukar hyllas och dagens recensioner av filmen är...tja, sisådär... Var och en må bilda sig en egen uppfattning, men är man det minsta svag för 20-talets Art déco-stil så ska man nog kolla filmen! Trailersmakprov kommer här!

Books & Dreams

Läsning för bokcirkelmedlemmar? Ja, utan tvekan!

I numret finns också en intervju med en av Kära boksysters favoritförfattare; Chimamanda Ngozi Adichie som kommer ut med ny titel snart, dröjer väl något innan den finns på svenska.

Och roligt bokmingel - tänk om Kära boksyster kan komma iväg på ett sådant event i framtiden?